Det här inlägget andlar om min musik 2009. Den är inte kopplad till musiken som gjordes 2009 utan mycket här är ganska gammal musik. Det är kategorier som jag satt ihop själv och det är öppet för egen tolkning.  Jag gör det här mest för min egen skull - men det kan ju vara intressant att se om någon håller med mig?
Så till den första kategorin: Årets låt.

Årets låt: För sent för edelweiss (Håkan Hellström)

Motivering: Mitt i sommaren satt jag och skrev poesi för mig själv och lyssnade på den här över 100 ggr. Med tårar i ögonen såg jag Håkan på grönan och jag kommer för alltid att påminnas om år 2009 när jag hör den här låten.

Bästa låt: Daddy’s gone (Glasvegas)

Motivering: Skillnaden på årets låt och bästa låt är att det här är den bästa, men årets låt är den jag kommer minnas som mest 2009.

Den här låten är förövrigt släppt 2008 men inte förens detta år upptäckte jag den i samband med min upptäckt av självaste bandet. Daddy’s gone blev min knarklåt för några vårmånader och jag lärde mig förstå skotsk dialekt och med det även att förstå texten vilken jag lätt kopplar till mitt eget liv. Det är svårt att säga vilken den absolut bästa låten i år är, men den här är nog i slutänden den som ändå ligger närmast.

Årets happy-song: To loose my life (White lies)

Jag hade aldrig hört dem förut, men 3 minuter innan insläppet till Coldplay lärde Carro och Harriet mig denna låten. White Lies var förband och jag sjöng med i en låt jag aldrig hört. Några månader framåt i tiden spelades den flitigt på min iPod.

Bästa grupp: Mew

Motivering: Den konstnärliga känslan och de underliga ljuden som dyker upp överallt. No mores tories are told … var iförsig en nergradering i jämförelse med Frengers, men håller fortfarande ett högt mått. Mew är fantastiska.

Bästa sångerska: Lady Gaga

Motivering: Förutom hennes kermit-klänning är hon en fantastisk sångerska. Jag missade henne på grönan men både The fame och The fame monster har spelats otaliga gånger här hemma. Hon är den absolut coolaste kändisen i hela Hollywood för tillfället.

Bästa sångare: James Morrison

Otippat kanske? Antagligen, men efter hans fantastiska album Songs for you, truth for me, som kom ut i våras är han den absolut bästa manliga artisten i år. Lugn musik som alltid alltid alltid står i bakgrunden hemma när jag tillexempel lagar mat.

 

Årets Live-akt: Coldplay på stadion

Motivering: Vi väntade i 4 dagar och 3 nätter. Vi stod längst fram och jag var nummer 9 i kön. Jag har aldrig känt samma spänning tidigare som när ”la liberté guidant le peuple” föll ner över stadions scen och Chris Martin med övriga bandmedlemar springer ut till musiken av Life in technicolor. Det är absolut den bästa konserten detta år.

Bästa videon: 21 guns

För att göra den absolut bästa videon 2009 tog Green day in Marc Webbs, regissör som gjort videos till de flesta amerikanska tonårsband. Det blev något vackert, något episkt som är svårt att glömma. När gnistorna regnar ner över Christian och Gloria är det som att tonårsrebellen inom mig skriker för fulla lungor utan ett enda ord.

Årets soundtrack: Slumdog Millionaire

2009 års näst bästa film, och absolut bästa soundtrack. Finns inte mycket mer att säga. Covern på Paper planes slår allt och Latika’s theme som spelas i sluten av filmen är en filmupplevelse i sig. Inte så konstigt kanske att denna film fick oscar för bästa musik och bästa filmlåt. Denna tilldelades till Ja’i ho – bollywooddansen på tågstationen för dem som sett filmen.



Bästa Album: Röd (Kent)

Motivering: Ingen större skandal kanske för att vara från mig, men den här skivan har jag levt med i snart två månader och jag tror aldrig jag uppskattat ett helt album lika mycket. Det finns album jag har lyssnat på mycket, men varenda låt, varenda sekund, varenda ljud på skivan är njutbar.

 

Bästa upptäckten: Glasvegas

Motivering: Fram på vårkanten var jag trött på musiken jag lyssnade på och ville hitta något ”fylligare”. Glasvegas kom som en räddning och min första tanke när jag hörde dem var: Det här är exakt så musik borde låta. De fyller ut alla tomrum i melodierna och det finns inget mer njutbart -09 än James Allans skotska dialekt.

Årets depplåt: Daddy’s gone  (Glasvegas) & fix you (Coldplay)
Daddy’s gone: Hela våren spelades den här varje natt när jag sov och försökte fly från pressen i skolan osv. Det här var min melankoliska låt att hitta en samvaro tillsammans med.

Fix you: Coldplay gjorde det. Jag gråter sällan. De senaste 6 åren kan jag räkna antalet gånger jag fällt en tår. Chris Martin fick mig att gråta öppet på tunnelbanan, så pass att en gammal dam kom fram och frågade hur det var fatt. Jag log och sa bara att jag var lite för lycklig.

”Tears stream down your face when you loose something you can not replace”

Årets snyggaste omslag: Wolfgang amadeus phoenix & 21th century breakdown.

Phoenix: Glad skiva med tugummirosa omslag och zeppelinare (som min syster förövrigt trodde var kondomer). Antagligen öppen för egna tolkningar. Enkelt omslag som man blir glad av att stirra sig blind på.

Green day: Snyggare på bild än på riktigt omslag – därför blev platsen delad. Men konturerna av Christian & Gloria (som dessutom dyker upp i videon till 21 guns) är galet vacker.

Årets flopp: No line on the horizon (U2)
Bono skriver musik om cederträden i Libanon. Jag skrattar. Magnificent var iallfall en mäktig låt, och det här är U2’s sämst säljande album detta decennium. Kan man skylla på nerladdningarna, eller att det bara är ett halvkasst album?


Årets åka tunnelbana-låt: Torn on the platform (Jack Peñate)
Motivering: Att åka tunnelbana till den här är oslagbart. Lyckan i att se dörrarna öppna sig och folk rusa in och ut är oslagbar på sitt sätt. Pröva!