J'ai tue ma pere

Det finns få människor jag inte tycker om. De flesta som jag inte går ihop med försöker jag att undvika. Det finns förståss ett undantag.
 Jag minns en gång, ett upplyst rymt med vitt golv som var så halt att man var tvungen att ha en matta i rummet för att man inte skulle halka. En rund matta, från ikea. Den var grå.
 På mattan låg ett krossat glas. Tusentals glas. Det var fullt av dem - överallt, smärta. Skrika, skrika så att luften inte räcker till, kämpa. Någon som drar. Tillbaka mot garderobsdörren med blå metallhandtag. Glas. krossat glas. Drar igen, skriker. Gråten, gråt av hysteri, mörka svarta tankar som ger utslag på salta kinder. Ett barns skrik, och glas överallt, på det hala golv, på den grå mattan. 
 En dörr som slås igen och någon som springer, från film till verklighet, springer, glömmer skor. glömmer sitt liv bakom sig och springer. Tunnelbana, snart? Mamma, var? Springa, snö. Lila fötter. Det bränns, nej det svider. Jag har ingen känsla kvar.
 Snö överallt, skrik som fyller en vinternatt klockan 23 och förvirring. Ett barn i pyjamas och utan skor som springer. Han har glömt var han ska. Vill bara bort. Han hatar att älska, hatar att leva.

När man är liten får man lära sig att hata är ett starkt ord.
Men när ska vi lära oss att älska är ett lika starkt ord?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0