Försöker greppa händer,
och mamma som försvinner,
slagen blev för många
och hjälplöshet blev flykt.
Tårarna som spilldes
prydde hennes kind.
Nu är jag 16 åt snart,
och inte längre ett barn

På natten ska man sova
men det kan inte jag,
lämnad åt monstren,
som väntar under sängen
huvud som pressas mot kudden,
drömmarna träder in
Nu är jag 16 år snart,
och inte längre ett barn

Limmet står på bordet
sköna glömskans brunn,
smärtan slutar verka
tills allting blir som förr
Nu står jag inför ett mörker,
av vuxenliv och ansvar.
Nu är jag 16 år snart,
och fortfarande ett barn.

Ja ni människor. Ren nostalig, draget i linor, fyller nu min kropp med lycka.
Ikväll gick jag igenom min minneslåda som för första gången någonsin lämnat den dammig hyllan hos pappa och bosatt sig under sängen hos min mor.
Det är en sliten blå adidaslåda som jag fick när jag köpta min stan smith, och den har stått i snart två år och har på utsidan samlat damm, samtidigt som den på insidan fyllts av mina minnen och gamla reliker.
Efter gårdagens förflyttning kändes det rätt att ta en riktig titt i den där lådan och att förklara allt som samlats på där genom åren skulle ta evigheter att förklara, allt från småplott till min första helt utskrivna dagbok. Vad jag kan berätta är att jag hittade den här dikten som jag skrev för - ja när det nu var. Ett bra tag sen iallafall. Tydligen var jag inte ens 16 fyllda. Oavsett hur mycket man skäms för sitt förflutna och samlar allt på låda, så kommer det ändå fram tillslut och ikväll kändes det rätt att dela med mig av den här.
Nu kommer iallafall jag att gå och sova lycklig denna kväll och drömma om gamla minnen som suddats ut i verkligheten, och åter ska de ritas i sanden för att sedan dras ned av vågorna och falla i glömska.