Snö

"Stilla som ett snöfall"

Snön faller ner och lägger sardin på stadens muller. Folk glömmer allt det grå och börjar älska. Människor i gatans hörn syns i ljusets reflexer. Det kallas jul. Och då får man inte vara ensam. Alla ska synas - alla ska höras. Det är dags att gott göra sig och helt plötsligt börjar världen tro på godheten. Godheten som under 321 dagar om året ligger gömd i en gammal konservburk letas upp och runt om i världen börjar man frentetiskt sniffa i sig av den gömda drogen. Syndernas förlåtelse kommer en gång om året. Och nu är den här, än en gång.
Ingen får vara ensam. För att älska måste man vara minst två, och de som är ensamma är det synd om. Hellre tränger man ihop sig med tjocka släkten, lagar en julmiddag och njuter tillslut när kvällen är slut och alla snappsglas ligger i tusen bitar och orden ekar tyst. Bara ett år tills nästa släktmiddag.
Jag skulle kunna liknas vid uncle Scrooge, för för mig finns inget värre än julen. Mitt liv går ut på att leva - hela livet. Inte bara delar av den.
För mig är julen förknippat med krångel, bråk och falskhet. Vem kan köpa den största julklappen? Vem älskar vem mest?
Jag vill ligga i ett gatuhörn, långt ifrån snö och jul, ett hörn dit ingenting når och där jag får sitta ensam i 24 timmar och vänta på att dagen ska gå över till nästa dag. Med skräck blinkar jag mot den 24:e december.
Jag har aldrig förståt falksheten i att älska varandra en gång om året. Sorry, det har inte funkat för mig. Men jag växer än, och om några år kanske, förhoppningsvis förstår jag tjusningen i att tävla om mest julklappar, godast jansonsfrästelse och sedan skrika förtvivlan när alkoholen tär på mitt psyke.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0