Paranoia

På sistonde har jag varit extremt paranoid. Detta nådde sin kulmen idag i och med att min 'mördare' väntade på mig i trappen. 
 En smilande naturtvåa med mörkt lockigt hår stod och blängde på mig utanför spanskaklassrummet, jag vände om och sprang - letar desperat efter ett gömställe. Ingen var efter mig. Jag var allt för nära trappan på fjärde våningen. 
 En halvtimme senare flyr jag längst en korridor med skydande ettor efter mig, en försvunnen 'mördare' och jag slår huvudet i dörren. In på spanskan och frustar "jag hann!", alla blickar på mig. Jag är sen. Men jag lever än ...

Vad handlar detta om?
 Det kallas Killer game, och efter detta ökande hot mot mig själv har mina vänner börjat bevaka vägen där jag går och ständigt är man på flykt. Man känner sig som en fånge, man känner sig instängd, bevakad, och rädslan av att någon närsomhelst ska vända sig om och skrika killer gör mig så paranoid att mina naglar spricker. 
 Jag 'dödade' mitt offer idag, och nu står jag inför nästa utmaning. Behovet av att ropa orden sprider sig som värme genom kroppen och rädslan man ständigt känner tar ut sig på offret. Ännu ett offer avverkat. 
Klart för en ny skoldag!:) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0