Ne+
Om jag var en atom, så skulle jag ligga I artonde gruppen. Jag skulle vara en valenselektron utan behov av att röra någon annan. Den som har allt och är nöjd med det, den som bara lever livet i sin egen bubbla, tillsammans med likasinnade och vi skulle titta på de andra som desperat kämpar för att byta till sig elektroner i olika slags bindningar. Folk binder sig, till andra människor, till djur, till saker och det gör oss beroende. Vi är ständigt på jakt efter den där bekräftelsen och falska känslan av att vara komplett. Så jag jämför människan med en atom och tänker att vi båda behöver känna oss fulla och därför söker närhet hos andra, atomer för att kasta lite elektroner och vi för att, tja, vad kan man säga – dela känslor?
Jag ser allt detta som stora plustecken, så kanske är jag ändå en vagt positivt laddad valenselektron, för egenltigen vill jag nog hålla mig för mig själv – krypa undan när ingen ser och krama ihjäl tystnaden. Jag vill inte dela med mig av mina elektroner, och jag vill inte söka någon annans då jag kanske finner att dessa fungerar bättre, att blandningen kanske är fin och en kemisk reaktion uppstår. Jag kanske är den rädda atomen ändå som helst gör mig av med mina för att slippa bråk, jag bara ställer upp på andras villkor för att göra dem nöjda, så att tja, jag också någonstans kanske känner mig nöjd, om än lite okomplett bara. Delar av mig fattas ju!
Jag leker med denna tanke, och att vi alla lever i kovalenta bindningar, jonbindningar, vi är negativa och positiva, dras mot varandra, och från varandra, och vi delar på allt vi har för att vi ska känna oss som bra människor. Jag försöker generalisera människor, dra alla över en kam och klura ut åtminstone vilket grunämne jag skulle vara, och vilka bindningar jag har. Antagligen är jag den svagaste av dem alla, den som bara lägger sig för alla och ger ifrån sig allt den har, även fast jag ibland känner mig stark!
Jag har ialla fall insett en sak – jämför aldrig människor med grundämnen, det finns typ 180 stycken grundämnen, men många tider för många människor för att alla ska fungera på samma sätt som en atomjävel. Tack gode gud att vetenskap inte är min grej!
Sexualitet är ingen fas
Jag är förbaskat trött på tjat om sexualitet. Fast det är min egna åsikt. För mig existerar ingen sexualitet, kanske är jag asexuell, eller som många vill kalla det - bisexuell. Jag blir kär i individer och inte kön.
Men det som stör mig mest är dessa heteronormativa föräldrarna som alltid försöker hålla skenet uppe. Jag har vänner som för sina föräldrar kommer ut, varpå föräldrarna utbrister att "tja, det är ju en trend bland er ungdomar". Vad är det för trend det pratas om? Blev det plötsligt coolt att vara sig själv? Är det vad de menar? När fördomarna börjat släppa mot andra läggningar än den heterosexuella så kliver de förståndiga föräldrarna fram och talar om en trend. Det är tydligen en liten modefluga att springa runt som bisexuell.
För mig handlar det verkligen inte om något sådant, och jag hoppas och tror faktiskt inte att någon ungdom är så korkad att den utger sig för att vara bisexuell av anledningen "det är coolt". Var ligger det coola i att besitta förmågan att älska en av samma kön? Ingen har någonsin sagt att det är coolt att älska någon av det andra. Vilket kanske egentligen borde vara coolare med tanke på att det finns skillnader mellan könen, med tanke på att det därför borde vara mycket enklare att älska någon av ens eget kön eftersom man är mer lika varandra i arvsmassan.
Fast jag tycker överlag att det är ett dumt ämne att diskutera. Det finns tjejer som hånglar med sina vänner under påverkan av alkohol. Det betyder inte att de måste besitta egenskapen att kunna förälska sig i dessa vänner. Det finns de som kanske utger sig att vara "bi" bland sina vänner - men jag tror inte att någon av dessa skulle sätta sig med sina föräldrar och berätta att de kan bli kära i vem som helst. Det är fortfarande de vuxna som styr vår värld, och det är hos de vuxna som fördomarna finns till största delen.
Det dummaste jag någonsin hört är de föräldrar som påstår att detta skulle vara en fas. Föräldrar som klappar sina barn på huvudet och säger seså, inte ska du säga att du är bisexuell - det kommer snart att vara över. Tryck på röda knappen - svaret är FEL!
Har man kommit så pass långt i sin sexualitet att man faktiskt kan tala om det med vuxna människor så är man ganska säker, och den där gesten att klappa sitt barn på huvudet och säga "det går över" tror jag mest är som en tröst för de föräldrar som skaffade barn för att få barnbarn. Jag syftar på det ständiga tjatet om barnbarn och såna där familjeangelägenheter. Jag kan förstå att det känns konstigt, det där med att bli utan barnbarn - det tillhör ju trots allt samhällets normer att växa upp, gifta sig, få barn, barnen får barn och man blir far/morförälder. Men allt handlar väl inte om barnbarn? Och förresten går det ju att adoptera om man nu väljer att leva med en samkönad person. Annars finns ju faktiskt också möjligheten att man blir tillsammans av någon av det motsatta könet för att sedan slå sig ned. Att vara bisexuell betyder ju faktiskt att man kan falla för båda.
Vilken tur då att jag har en sådan bra mor som inte uttryckt detta som en "fas i livet" utan verkar väldigt accepterande.
Så jag blev lycklig tillslut
Färg är ett ord som inte alls är rättvisst dess betydelse. Så fult och simpelt det låter, och hur man än vrider och vänder på det så blir det helt enkelt inte bättre. Inte ens på engelska gör sig ordet rätt, (colour) eller spanska, (color) eller ryska (цвет [tzvjet]).
Våren håller på att spricka upp som ett leende på mina läppar och min nya vana - att gå till skolan varje morgon, är en god vana. Bilarnas avgaser blandade med Lilikoi boy på mina läppar, snurrandes i min skalle blandat med det jag just nämnde - färger. När man kommer vid liljeholmsbron brukar jag se upp mot motorvägen som leder bort från stan, dessa grusiga gator och de knoppiga kvistar som hänger ovanför cykelvägen där jag går. Jag föreställer mig allt i en liten starkare nyans av grönt, prövar lite rött, gör det daskigt grått och upptäcker hur vackert allt blir med färg. Bara i min fantasi är världen redan en utopi.
Om någon som ibland läser på min blogg lyssnar på det isländska bandet Sigur Rós så vet ni säkert hur deras omslag till senaste skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust" ser ut och kanske förstår ni då vad jag talar om. En sommaräng, lyckliga människor som hoppar över ett räcke och hundkex i mängder i det övervegeterade diket. Vad vore allt detta utan de gröna nyanserna, den sommarfärgade himlen och molnen som studsar fram i kanten av bilden.
Jag har drömt mig bort till vyer som denna under den gångna veckan. Vad vore denna bild i svartvitt?
Liksom katten som jagar råttan, jagar jag de klara rena nyanserna som får min hud att ila av rysningar tusen gånger på rad, det ger en sån förbannat stark känsla det där. Många talar om att musik är godis för öronen och snygga modeller små karameller ögonen, men mina blågrå ögon faller lika pladask för färgklara saker som en sommardag, en fin glass eller bara en grafittimålad vägg. För mig ger det samma kittlande effekt som den djupaste bas mullrandes i min mage när jag lyssnar på musik.
Jag brukar tänka mig som små eldflugor som följer med mig när jag går där längst motorvägens kant, försöker föreställa mig tre nakna män som korsar den trafikerade vägen, en geting och de där krypen har en varsin burk med färg de kan sprida i luften som biltvättsfärgat vatten som plöstligt får liv i solen och börjar dansa. Elektroner som skriker i ljudet av fart och bildar en liten regnbåge på gatan framför mig. Ja, mina drömmar är nog litet sjuka ändå - men vad gör det när man en hel natt kan drömma om ett universum, så svart att allting bleknar, och små trollsländer som strör pölar av målarfärg på himlavalevet, blåser ut dem till vackra mönster och kreerar ett nytt sätt att se på stjärnorna. De där tecknena suddas ut och kvar finns endast ett moln av bekymmerlöshet, ja, färg är något som gör mig lycklig och när våren närmar sig, och pollen bryter ut som en dimma av heroin, så tillåter jag mig själv att hallucinera lite. Idag har jag ett regn av grönt stoft runt min hand. Två lila sländor med guldskiftande vingar blåste det just till liv. Jag undrar till vilken färg jag vaknar imorgon.
en kort Paus
Jag sitter på café Paus med min nya laptop. Här har jag tillbringat de senaste timmarna, eller ja typ sedan jag vaknade idag. Gick upp, duschade och åkte in hit för att se på när William utför sitt arbete. Sitter vid kassan, ser på, käkar lite, pratar lite, surfar lite. Det har faktiskt varit en mycket bra dag - gick även en promenad med Jojo.
Dock skaver de där med skolan och alla JÄVLA prov nästa vecka. Jag borde plugga mer, men hur jag än försökt skriva det där talet så kommer ingenting. Det blir bara tomma ord.
Controll yourself
För en gång skull längtar jag till min artonårsdag. Jag längtar till att växa upp, att få gå på krogen - och vad är då anledningen? Jo, jag har bokat biljett till MGMT på Berns den 3:e December. 10 dagar efter jag blivit myndig och äntligen kommer jag få en fördel av min ålder! ÄNTLIGEN.
Sitter nu med den orangegula biljetter i handen, bokstäverna är lite suddiga och bläcket har smetats ut, på iTunes spelas Time to pretend på repeat. Så bra det blir. SÅ BRA!
Nu ska jag nog faktiskt bryta mot mitt eget löfte att vänta tills skivan släpps och gå in på spotify och tjuvlyssna lite.
Packa ner solen och slå ihjäl sländan som sitter på min kind
Med glädje i bagaget vaknade jag upp på en så tunn madrass att man kan kalla golvet min säng. Intill mig låg en galen Amanda och en trött Nora. De diskuterades huruvida paret, nästintill Amanda, hade lyckats hålla sig ifrån varandra - eller ej ... Fast i förtroende ska jag berätta att jag tror dom lyckades faktiskt, nåväl, så gott det nu går!
Morgonen startade med våfflor i magen och ytterligare en tupplur på den tunna madrassen och sedan bar det av iväg hem. Men nu är det så att allt detta inte går att jämföra mot vad som komma skall!
Idag tisslades det och tasslades det på norska hemsidor och två biljetter bokades, en med flyg och en med tåg - en till Stockholm, och tyvärr så leder den andra förstås bort härifrån. Men såna tankar vill jag inte ödsla tid på nu för det är faktiskt bara 19 dagar tills Joakim kommer hit. Kanske borde jag göra en lista på vad vi ska hitta på - det finns ju så mycket man vill göra när man är kär!
Bara den där grejen som en mycket viktig vuxen i mitt liv en gång sa till mig: "Jag måste ju kyssa min man överallt, eftersom varje nytt ställe vi kommer till - har vi aldrig tidigare kyssts på." Kanske är det så man ska se på livet.
Douze points por Karl
Våren kom hit idag - igen. Igår la snön sardin över stockholms gator, idag är den försvunnen och tur är väl det. Risken på ett stort utbrott hängde lika tung som de tyngsta regnmolnen en svensk sommardag, men nu slipper vi som det tur är. Jag har fått en "ny" dator vilken jag är otroligt lycklig för och denna eftermiddag har jag bosatt mig ute på balkongen i en gammal stickad kofta, mjukisbyxor, och ett par stickade sockor. Ja, det är verkligen jag, Karl Lindberg som skriver detta - tro det eller ej!
Med ett glas saft i min ena hand och den andra på de lätt nötta tangenterna surfar jag fram genom internets oupptäcka värld tillsammans med skype, ett aldrig tidigare påprovat fenomen för min del. Det fungerar fint som solen, som ser ut att vara i god form idag. Kanske borde jag öppna upp några worddokument och studera lite psykologi, kemi eller varför inte skriva ett hyllningstal på svenska? Men nej tack, jag skjuter fram det till den dagen det regnar.
Och nu ska jag samla ännu mer vuxenpoäng än jag redan gjort idag - har faktiskt städat badrummet, bytt lakan i min säng och dammsugit lite - och nu är det dags att gå till mannen på andra sidan gata, kirra lite mjölk och göra i ordning en kaffe latte, för att sedan åter igen bosätta mig på en av de oslipade sommarmöblerna.
Om jag spricker kommer du fylla de tomma hålen
Jag brukar lära mig väldigt mycket saker av min mamma. Kanske inte såna där saker som matematik och språk, utan värdegrunder, hur man ska tänka och prioritera. Att bli en god människa, och som jag själv ser det är jag på god väg. Jag vet att min mamma är stolt över mig, och jag kan faktiskt säga att jag är exakt lika stolt över henne, för hon är en sån där människa man vill vara precis som. En människa man beundrar av ren godhet.
Iår har jag släppt en liten bit av mig själv, min uppfostran, taget ett steg av stigen för samhällets normer. Ja,den här veckan - efter en evigheters lång väntan var Joakim här och hälsade på. Som jag har väntat och i sista sekund var jag så förtvivlat nervös att jag ramlade av en ledstång 3 gånger när jag trodde tåget skulle komma.
Men nu sitter jag här, åter själv en vecka senare och skriver på bloggen och även fast det kanske inte märks för de som ibland kikar in på den här bloggen så har mitt liv förändrats drastiskt under denna veckan.
Anledningen till att jag började det här inlägget med min mamma var för att en av de viktigaste puntkerna hon lärt mig är hur man hanterar internet. Att inte lägga ut en del saker, för personliga, saker som kan skada osv osv. Men eftersom det här är min blogg - det kommer inte skada någon, ifall någon av en händelse inte får en hjärtattack och dör, så därför skriver jag något jag kanske borde vara mer försiktig med - Jag är kär.
Och det känns så bra - jag svävar på små lätta moln som lyfter hela min vardag och även när det regnar sitter jag ovanför och ser ner. Det är tack vare Joakim. Och när man ändå bryter mot något man inte borde göra, så varför inte passa på att göra det ordenligt? Tänkte lägga upp en bild på mig och Joakim (min pojkvän) från igår.
Ha ett bra påsklov ni som orkar läsa igenom allt jag skriver!
Iår har jag släppt en liten bit av mig själv, min uppfostran, taget ett steg av stigen för samhällets normer. Ja,den här veckan - efter en evigheters lång väntan var Joakim här och hälsade på. Som jag har väntat och i sista sekund var jag så förtvivlat nervös att jag ramlade av en ledstång 3 gånger när jag trodde tåget skulle komma.
Men nu sitter jag här, åter själv en vecka senare och skriver på bloggen och även fast det kanske inte märks för de som ibland kikar in på den här bloggen så har mitt liv förändrats drastiskt under denna veckan.
Anledningen till att jag började det här inlägget med min mamma var för att en av de viktigaste puntkerna hon lärt mig är hur man hanterar internet. Att inte lägga ut en del saker, för personliga, saker som kan skada osv osv. Men eftersom det här är min blogg - det kommer inte skada någon, ifall någon av en händelse inte får en hjärtattack och dör, så därför skriver jag något jag kanske borde vara mer försiktig med - Jag är kär.
Och det känns så bra - jag svävar på små lätta moln som lyfter hela min vardag och även när det regnar sitter jag ovanför och ser ner. Det är tack vare Joakim. Och när man ändå bryter mot något man inte borde göra, så varför inte passa på att göra det ordenligt? Tänkte lägga upp en bild på mig och Joakim (min pojkvän) från igår.
Ha ett bra påsklov ni som orkar läsa igenom allt jag skriver!
