Facbooknostalgi
Jag känner ett vemod över det där med facebook. Det har blivit en sån stor grej, och jag vet itne riktigt hur jag ska ta ställning. Det känns som att valet av hur man lägger upp sin profil avgör vem du är. Är du en seriös person med målmedvetenhet, eller en knasig person på vift i cyberrymden? Hur öppen ska jag vara, och hur fungerar alla dessa applikationer av tusen olika varianter? Jag är så liten, och jag kan inte förstå någonting. Måste jag tävla om vem som har flest vänner? MÅSTE JAG HÄNGA UT MITT LIV?
Siffror visar på att 60% av rekryteringar på handelsmarknaden i Sverige idag sker via facebook. En hemsida som bubblade upp på ett universitet i Usa och sedan har spritt sig över hela världen. Samtliga personer i Sverige (i princip) tar på ett eller annat sätt hjälp av facebook. Dagligen. Det är numera okej att "facebooka" på jobbet då det finns stort material att arbeta med där och det är ett mycket enkelt sätt att nå ut till sina kunder.
Jag har varit med på den här sidan sedan det slog igenom i Sverige år 2006 och jag har alla mina vänner där. Jag följer deras vardagsäventyr via statusuppdateringar och mailar med kompisar jag inte träffar allt för ofta. Men det som trycker ner mig mest i sanden är den där känslan av kontroll. Jag har kontroll över mitt liv och alla andras, och det är precis så vi vill ha det. Eller? En glad norrlänning utbrister till vännen brevid när de står och beställer mat av mig på globen: "Assåå de där Fäjzbuk, det jö kul de! Man kan jö hitta gamla kompisar!" och som svar nickar vännen ett stumt:"Schvupp".
Ja dessa glada norrlänningar kan hitta sina gamla vänner, de kan ta kontakt med bortglömda tider genom ett nätverk som plötsligt hela världen kopplat upp sig till. Precis som min mamma säger när hon glatt utbrister i skratt när ännu en gammal "ving-kollega" lagt till henne som vän. Men för min del ser det inte riktigt ut så, jag kommer alltid ha vart uppkopplad på den här sidan, och jag kommer aldrig någonsin få uppleva riktig facebooknostalig. Kanske det är dags att dra ut kontakten för ett tag?
Siffror visar på att 60% av rekryteringar på handelsmarknaden i Sverige idag sker via facebook. En hemsida som bubblade upp på ett universitet i Usa och sedan har spritt sig över hela världen. Samtliga personer i Sverige (i princip) tar på ett eller annat sätt hjälp av facebook. Dagligen. Det är numera okej att "facebooka" på jobbet då det finns stort material att arbeta med där och det är ett mycket enkelt sätt att nå ut till sina kunder.
Jag har varit med på den här sidan sedan det slog igenom i Sverige år 2006 och jag har alla mina vänner där. Jag följer deras vardagsäventyr via statusuppdateringar och mailar med kompisar jag inte träffar allt för ofta. Men det som trycker ner mig mest i sanden är den där känslan av kontroll. Jag har kontroll över mitt liv och alla andras, och det är precis så vi vill ha det. Eller? En glad norrlänning utbrister till vännen brevid när de står och beställer mat av mig på globen: "Assåå de där Fäjzbuk, det jö kul de! Man kan jö hitta gamla kompisar!" och som svar nickar vännen ett stumt:"Schvupp".
Ja dessa glada norrlänningar kan hitta sina gamla vänner, de kan ta kontakt med bortglömda tider genom ett nätverk som plötsligt hela världen kopplat upp sig till. Precis som min mamma säger när hon glatt utbrister i skratt när ännu en gammal "ving-kollega" lagt till henne som vän. Men för min del ser det inte riktigt ut så, jag kommer alltid ha vart uppkopplad på den här sidan, och jag kommer aldrig någonsin få uppleva riktig facebooknostalig. Kanske det är dags att dra ut kontakten för ett tag?
Kommentarer
Trackback
