Var tar vi vägen när det gör som mest ont?
Det svider i mina ögon av salt som grott sig in längst kanterna och bildat som ögonsand. Mina läppar är rödspruckna och fingrarna darrar som efter ett kyligt regn. Den där sanningen som hela tiden ligger och gror nådde mig nyss och den slår i takt till min puls. Fyfan vad det gör ont. Det kommer aldrig bli som jag vill. Jag kan bara inte inse det. Nej det kan jag inte - för det är ju min framtid? Jag har sådana kval att jag drunknar i mina funderingar och plötsligt står jag andlös och kipper efter luft. Var är min framtid? Den skulle ju ligga för mina fötter vid det här laget, men det enda jag kan se är grus av krossade drömmar. Mina drömmar.