nej

Att stå i en cirkel man själv ritat är som att försöka lura sig själv. Jag har ritat tusentals ringar runt omkring mig och inte fan gör det mig lyckligare att jag står i mitten och beundrar mitt verk. Det är inte konst värd miljoner, bara en illusion av att allt skulle utspela sig innanför dessa ramar. Men här är jag själv, klockan tiden och tiden ser likadan ut var jag än står. Jag prövar att ta några steg utanför men fortfarande låter klockan tick tack, precis som den gör var jag än bestämmer mig för att gå.
Jag har tröttnat på att bränna broar och tro att någon kommer efter för att bygga upp dem. Jag är trött på att stå och vänta på att någon ska kliva över bron jag byggt. Kanske är det för dålig konstruktion - vad vet jag, jag har inte en utbildning i vänskap och relationer. Men dom där jävla cirklarna som snurrar i min skalle önskar jag bara kunde försvinna, för vem vill stå i mitten om ingen står runt om och ser på?
Äh, nej jag vill bara låsa in mig med mitt vapen riktat mot dörren och sen stor byrå som barikad, så ska jag aldrig komma ut. Bara sitta där på min vakt och vänta på att någon bryter sig in och sen avfyra. Jag får hoppas att det händer. Annars tappar ju allt sin mening och i mint ristress kommer jag börja cirkulerar så golvet nöts och bleka ringar bildas. Är det såhär det känns att befinna sig på ett ställe, men leva på ett annat?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0