Pillar på min ömma hud. Den är len. Den är röd. Pillar, klämmer, trycker, ut. Mask. Hulkar över toaletten. Det känns inte förrän på ytan, liksom ett magplask på vatten. För under ytan gör det väl inte ont?

Det var så skönt när du trängde genom mig, och det var så hemskt så att jag försöker förtränga, men nu är du borta, masken är borta, du ska inte få äta upp mig mer.

Jag tänkte egentligen skriva om hur fokucerad jag har varit de senaste veckorna, men så insåg jag precis hur intressant det kunde vara att analyser vad man säger under en filminspelning då man skriker; "fokus ... tagning!" Om jag nu inte är helt fel ute och surrar, kanske säger man någonting annat? Att analysera något som inte ens är på riktigt skulle vara just typiskt mig. Jag tror jag överlämnar det åt någon som faktiskt kan film (trots att jag önskar den någon vore jag). Hur som helst, fokus; jag har den senaste veckan avverkat inte mindre än fyra tentor! Jag vet inte hur jag presterat, men samtidigt känns det heller som att det spelar någon större roll - jag har hittat inspiration! Jag vet än inte på vilket sätt, men jag kan berätta hur det riktigt kliar i fingrarna och jag laddar för att utföra storverk. (Nej, jag har inte drabbas av hybris och jag försöker inte förverkliga mig själv, jag försöker bara föda ett barn) En tavla? Några armband? En text, en bok? Exprimentell musik? Jag har så många kreativa sidor att utveckla att jag inte vet vilken jag ska välja; ska jag börja spela gitarr eller ska jag gå och köpa massa färgburkar? Jag borde skapa något som har med Ryssland att göra - det är ju ändå min eldsjäl. 
Såhär inpå småtimmarna är det lätt att bedöva sina sinnesintryck och slå på storhetsvansinnet, men om kreativiteten fortfarande blomstrar när jag vaknar kanske jag går och köper lite färg för att måla något stort, och ABSTRAKT. Jag tänker mig lite Björkinspirerat möter ett pottpurri av fortnitida psykadeliker med en stor gnutta färg - kanske något att ge bort i julklapp? Kanske ska jag tapetsera in mitt rum i tidningspapper och göra en "Jackson Pollock"? Det har jag velat i många år nu, men mamma säger stopp. Kanske ska jag dricka en flaska rödvin och sen följa mitt hjärta? 
Just nu är mina tankar så stora att de inte får plats någonstans - Hjälp mig

Jag gillar rörelser, det gör jag. Förnyelse är bra, och om alla celler försvinner, återvinns eller byts ut, kan de inte ta med minnen då också? Hur som helst gör jag nya framsteg och växer upp, förändras, eller bara styr in på en annan väg - det jag egentligen ville påpeka vara att jag är trött på min layout här. Med tiden utvecklas mitt skrivande, jag finner nya tankar och blir nog hela tiden mer nischad - kanske borde jag börja lägga ut endast sjukt pretentiösa insomnia-tankar, mattips eller borde jag skaffa mig en politisk åsikt och proklamera den? Jag har åtminstone en tanke över var jag vill komma, och med det även designen, så upp med händerna ni som kan det där med webbdesign! Karl behöver hjälp!

Det jag minns att jag uppskattade med att skriva här var att det blev som en kommunikation till mig själv. Här kan jag bolla mina tankar precis som jag vill, kan helt enkelt tvinga mig själv att svara på frågan jag tidigare ställde. Och om det här skulle vara ett svar på en fråga så är det alltså: varför saknar jag en så löjlig sak som min blogg? Jag tror det är viktigt att jag tar mig tiden att försöka besvara några frågor då och då, för annars riskerar nog min personlighet att förvandlas till något omvänt "Jeapordy" - och vem vill ha en Magnus Härenstam sittandes i hjärnan med tusentals frågor? Jag tänkte väl det, Karl. Så fort jag faktiskt är tillbaka i den där stunden då allting flyter, då hjärnan kopplas bort och blir ett med orden - går på rutin, då, ja då mår jag bra för då får jag tänka efter på riktigt. Jag har en förmåga att tycka att jag är lite smartare än vad andra är. Egentligen vet jag inte om jag är det; jag ställer nog bara många fler frågor, och för det mesta inte frågor som "hur många har du legat med?" osv, sånt strunt är ju ganska ointressant. Fast å andra sidan ska jag, som i vanlig ordning, säga emot mig själv och faktiskt påpeka  att det ju inte heller är särskilt intressant att veta varifrån jag kommer, eller varför jag existerar - om jag nu gör det. Det viktiga är väl att jag gör det? Helt enkelt, nu när jag funderat ett tag så kommer jag nog fram till att frågor är överflödiga och de absolut flesta finns det inte heller svar på, om inte någon frågar: "Var står mjölken?" för då kan jag direkt svara: "Den drack jag nyss upp!"