Rummet jag för tillfället råkat låsa in mig själv i kan snarare liknas vid en cell i en korridor döpt till Förvirring för de som tappat tidsbegreppet. I dessa dagar, då studenten närmar sig, då proven ligger på hög på skrivbordet och framtiden rusar fram som ett skenande tåg på väg mot en avspärrning har jag låst in mig själv i i den cellen för att klura ut min framtid. Aldrig någonsin har jag känt mig mer nervös inför den kommande krashen, och aldrig någonsin har jag räknat ner till min egen domedag; den 14 juni påbörjas apocalypsen inom mig.

Det känns som om jag levt vid muren, befunnit mig på ena sidan och alltid längtat mig till den andra, men när muren tillslut rivs uppstår förvirringen och jag vet inte vad som kommer hända när jag träder in i den nya världen, det är ju den gamla som är min, den nya är bara ... ny.

Nästa år ska jag veta vilken mening jag ska ge livet, vad som ska bli min uppgift att fylla. Men jag vet ingenting. Annat än att jag tycker om språk, jag tycker om att skriva och jag vill syssla med det. Men kan jag leva hela livet med en brinnande passion för Ryssland, dess språk samt norden och de nordiska språk? Kan jag hitta ett arbete som faktiskt ger avlöning och samtidigt tillfredställelse? Jag tror faktiskt skarpt att jag är en sådan person som alltid kommer studera för jag kommer inte kunna börja arbeta förrän jag känner mig fullärd, vilket är något jag aldrig kommer bli.