Jag har så svårt att sätta de första orden. Det måste alltid bli en sån sjudundrande inledning med fyrverkerier och gärna lite trumslag i en maffig entré av kloka ord som rullar likt en parad över raderna. Det blir oftast inte så. Det blir   fallerar, paraden misslyckas och ingen orkar stå vid sidan och heja på. Vi struntar i det va?

  Jag flyttar snart. Snart. Snart. Snart. Till det stora Ryssland. Folk frågar mig vad jag tänker om det. Eller de frågar inte hur jag känner mig. De tar för givet att jag är nervös. Frågar: "Är du inte nervös?". Svar: "Ja, jo kanske, (mummlar: jag har fan inte tänkt på det)." Svar:"Ja, det kommer bli ett stort äventyr." Tack för konstaterandet. Jag har uppriktigt sagt svårt att ta till mig folks kommentarer om mina äventyr. Jag tycker om att bli bekräftad. Det tycker alla om. Tror jag. Däremot vill jag ha det direkt sagt till mig. Jag förstår bokstavligen inte när folk lindar in det. För det är vad jag tror att de gör när de fäller dessa kommentarer. Jag kanske är helt ute och cyklar, men jag tror det är någon slags undermedveten beundran. Kanske har jag bara fått stort huvud. För mig är inte mitt intresse för Ryssland i sig något intressant. Det kan bli ganska tjatigt. Andra tycks charmas av det. Tycka att det skulle göra mig intressant för att jag har ett "udda" intresse. Vad vet jag? Det är ungefär som det här med människor som vill ställa frågor om min sexuella läggning. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag är gay, typ ... ja. Vet jag varför? Nej. Skäms jag för det? Nej. Känner jag mig annorlunda? Jag vet inte. Känner du, straighta människa, dig annorlunda? Vad ska jag jämföra med? Mycket frågor. Inga svar. Jag flaggar efter ett svar. 
  Snart ska jag försöka skriva några inlägg om mina upplevelser från sommaren. Just nu behövde jag bara tömma mig på ord. Det blev lite för många ikväll. Tack.