En masochists insikt
Varför är känslan av smärta den absolut mest njutbara? Varför uppstår det ett slags euforiskt lyckorus varje gång järnspökena i mitt minne spökar? Musik, platser, dofter, allt som kan frambringa den där inbitna smärtan som förlamar hela kroppen och gör så att man till slut ligger darrandes av rädsla för sig själv på golvet medan tankarna ekar tomma av sorg. Det är ett jävla rus, ett beroende, och jag har tydligen fallit dit.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Aldrig har världen haft så många nyanser (av svart och vitt) som när tankarna vidrör de förbjudna områdena, de där filerna jag gömt i ett arkiv, långt, långt bak, djupt ner i det omedvetna. Aldrig har jag älskat att vara så nostalgisk. Aldrig har jag drömt samma dröm flera nätter i rad, och aldrig har jag mått så bra av att gömma mig i sorgens dimmor.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Pina min kropp, även jag skall uppstå en vacker dag. Vi vet alla att ärr inte försvinner, och med insikten om att jag är medveten om vad jag är medveten om, är det dags att krympa mig själv, sluta gå som en upprest individ, för i det medvetna inser man att allt ligger under en; höjdskräck och yrsel smyger sig på och inget kunde varit mer lugnande än att lägga sig platt på marken och stirra rakt upp i skyn.
Jag saknar dig, jag saknar dig
När man kommit till det stadiet går det inte att resa sig igen. Det var flera år sedan, och trots att många försökt dra mig upp är det som om något slags dilirium inträtt. Jag kan inte resa mig, måste stirra ... lite ... till. Måste få en sista skymt av molnen, friheten och lyckan, bara lite till. Jag väntar på att den skall falla. Över mig. Över mina känslor. Som syndafloden svepa bort allt ont och ett nytt paradis skall uppstå här på jorden.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Kärlek är himlen som vi ser, den vi inte kan beträda, och lika bra är det, men just det är också anledningen till att vi en dag reste oss upp; vi är en bit på väg. Men aldrig har det varit så smärtsamt att gå, och aldrig har det varit så skönt att regressera sig själv ner till trälarnas nivå. Aldrig kommer jag någonsin resa mig igen. Föralltid kommer jag vänta på att du likt en stjärna åter skall falla över mig, och jag väntar för jag vet, att kärlek finns. Jag har faktiskt besökt himlen en gång.
Jag saknar dig, jag saknar dig
fall med mig
Svart
Det slog mig idag att jag borde skriva mer om mig själv. Min mor har alltid sagt att människor som bara pratar om sig själva är trista och egocentriska, och trots att jag utger mig för att vara en trilsk tonåring så vill nog jag, inte mindre än någon annan bli omtyckt, och just därför borde det prövas på att pratas mindre i jag-form i sociala sammanhang - vilket en blogg enligt mig inte kan klassas som - utan specialisera denna egenkära ovana till skriftliga forum där chansen att någon annan skulle svara eller ens lyssna är minimal. På så sätt kan ingen annan inkräkta på analyserna om mitt eget liv och mina värderingar, så länge det inte handlar om någon skadad person som faktiskt anser det viktigt att just på den här bloggen fälla en drypande kommentar, och OM så vore fallet, kan jag nästan med 100% säkerhet lova att personen i fråga endast gör det för sin egen skull, vare sig det handlar om självömkan och att få chansen att tracka på sina egna åsikter eller bara be om några kommentarer och bekräftelse. Det var just det jag ville slippa; människor som trackar på andra sina egna erfarenheter för att de anser att just DE besitter de absolut viktigaste sådana.
Först ville jag skriva att varje tanke här i världen vad tänkt och lika så varje känsla känd, men ångrade mig hastigt då insikten om att ingen utveckling skulle existera ifall ingen lyckades bryta igenom något slags cellmembran för att där gräva fram nya tankar. Hur som helst, det har inte alls med saken att göra egentligen; syftet var att påvisa att varje tanke faktiskt ÄR tänkt, och varje känsla ÄR känd, för isåfall skulle man kunna be idioterna som trackar på andra sina egna liv att stoppa upp något i munnen och knipa - alla skulle ju redan veta hur allting känns. Så är nog förvisso inte fallet, vilket jag redan konstaterat, men det löser vi på andra sätt ofta. För är det inte så att man söker medömkan när man trackar på andra sitt liv, och är det inte så att man får den genom förståelse, och det i sig härkommer av igenkännelse? TIll det har vi ett fantastiskt bristfälligt språk att yttra oss på, och min önskan är nog bara att vi slutar prata så satans mycket i jag-form, för det är ohyvsat att tvinga på andra saker, som en äcklig försäljare vilken kränger på dig en mobil och efteråt när du står där med din 6000 kronors-mobil kan du inget annat göra än att på svenska kalla dig "kränkt". Jag önskar vi kunde sluta prata i jag-form och låta andra ställa frågorna ifall intresse finns, så kan vi gå tillbaka till tiden då man skrev dagbok och var väluppfostrad. Så, härmed gör jag ett nytt inlägg och försök i det jag kallar min dagbok. Den är till för alla, men endast om man vill så att säga.
