Den där känslan har erövrat mig igen. Den där - för att referera till det mest hypade ämnet och ordet i Sverige idag - euforin som inträder när någonting kan få ens känslosträngar att vibrera likt richterskalan. För att ytterligare släpa den här känslan i referens-träsket så är det denna gång en låt gjord av den euforiska skönheten och hur töntigt det än låter så är låten 'Sober'. Jag ville nog mest egentligen bara uppmärksamma folk på den där känslan när man totalt faller för basen i en låt, så illa att man förälskar sig i den och helt plötsligt inser hur bra livet skulle vara om man fick lyssna på den här låten med någon man älskade. Det kunde vara under laserstrålarnas blinkande ljus, under duggandet av svettdroppar och cigarettrök som sätter sig i kläderna; det kunde vara på det där kaféet där de alltid bränner cappuchinon men man envisas ändå med att gå dit för att man haft goda minnen; det kan vara när man bara kryper upp i famnen  i soffan, smeker med fingertopparna över armen så att gåshuden reser sig likte en löpeld upp i nacken. Helt plötsligt har låten fått ett eget liv, själva musiken spelar inte längre roll, ett ansikte börjar framträda och man kan se sitt liv "passera" likt små titthål i framtiden eller gamla polaroidbilder på en vägg. Minnen man vill bevara. Och alla ska ha samma knytpunkt. Pulsen. Basen. Takten. Musiken. Helt plötsligt spelar det inte längre roll för det är ansiktet som framträtt man förälskat sig i. Det där imaginära ansiktet, perfekt för mig. Så flyr jag in i min eskapistvärld - musiken.