Jag spånade igenom epoker ur min blogg och fann ett syfte med det. I det första inlägget jag gjort yttrar jag faktiskt någon slags tanke om att fylla på för var dag som går under ett år, men se hur det gick. Jag sitter här, två år senare, och tusentals erfarenheter rikare.

Ett långt förhållande, i båda betäckningarna, nya musikupplevelser, nya vänner, nya filmupptäckter och nya känslor. Jag har tränat muskler jag inte visste att jag hade och jag har bytt dialekt otaliga gånger. Jag har tecknat ett abonnemang helt själv, varit ute på resande fot, insett det fina i att vara ensam och förbättrat min ryska. Jag har tappat förtroendet för många, och vunnit andras tusen gånger starkare. Jag har börjat lägga om rälsen i nya riktningar och utforskar varje steg jag tar, jag tar en dag i taget och vinner nya poäng hela tiden, jag upplever att jag faktiskt kommit att leva i symbios med mina tankar. Jag har kommit att upptäcka att världen är ju precis som sån jag upplever den - därför är det bara jag som styr. Jag har tagit mig någonstans och bara den senaste tiden har hastigheten ökat så brutalt att jag numera kan känna fläktande briser i mitt ansikte. Det är dags för att åter börja söka ord på mina tankar för att frigöra dem i världen.

Rummet jag för tillfället råkat låsa in mig själv i kan snarare liknas vid en cell i en korridor döpt till Förvirring för de som tappat tidsbegreppet. I dessa dagar, då studenten närmar sig, då proven ligger på hög på skrivbordet och framtiden rusar fram som ett skenande tåg på väg mot en avspärrning har jag låst in mig själv i i den cellen för att klura ut min framtid. Aldrig någonsin har jag känt mig mer nervös inför den kommande krashen, och aldrig någonsin har jag räknat ner till min egen domedag; den 14 juni påbörjas apocalypsen inom mig.

Det känns som om jag levt vid muren, befunnit mig på ena sidan och alltid längtat mig till den andra, men när muren tillslut rivs uppstår förvirringen och jag vet inte vad som kommer hända när jag träder in i den nya världen, det är ju den gamla som är min, den nya är bara ... ny.

Nästa år ska jag veta vilken mening jag ska ge livet, vad som ska bli min uppgift att fylla. Men jag vet ingenting. Annat än att jag tycker om språk, jag tycker om att skriva och jag vill syssla med det. Men kan jag leva hela livet med en brinnande passion för Ryssland, dess språk samt norden och de nordiska språk? Kan jag hitta ett arbete som faktiskt ger avlöning och samtidigt tillfredställelse? Jag tror faktiskt skarpt att jag är en sådan person som alltid kommer studera för jag kommer inte kunna börja arbeta förrän jag känner mig fullärd, vilket är något jag aldrig kommer bli.

Jag gjorde för övrigt en lista för och emot nästa år. Ingen vet hur allting slutar, särskilt inte jag, men i och med mitt avslutade ältår så har jag fri händer och just nu ska jag fatta mitt livsbeslut eller nåt .... jag tror jag bara flyttar till Norge nästa år. Det blir liksom enklast så.

1. Kent

Stämmningen. Förväntningarna.  Inledningen.  Peace & Love. Kanske inte det ultimata stället. Men de lyckas gång på gång. En ny version av Utan dina andetag synkroniserad med "Det finns inga ord" och resten av låtvalen följde i samma spår. Det avslutades nästan med tårar till 747 och M. Dom kunde faktiskt fått spela 30 minuter till. Jag hade inte klagat.

2. Jónsi

Helt ärligt. Jag hade gåshud i en och en halv timme. Och jag satt ned!

3. Biffy Clyro

Mitt hypeband 2010. Jag fick höra samtliga låtar jag ville. Jag fick skrika så mkt jag ville. Det var solnedgång på en parkeringsplats i Borlänge och Biffy Clyro var sjukt mycket hårdare på riktigt! Det fyllde mina lungor av friska tag.

4. MGMT

Nog för att de inledde med nästan samtliga låtar jag ville höra, men vad gör det när man bjuds av ett blomstrande potpurri och tonerna som vandrar upp och ned i "Time to pretend" till att avsluta med att hoppa ihjäl sig till "kids"?

6. Avantasia

Det finns de som kan sjunga och de som KAN sjunga. Samtliga i Avantasia KAN sjunga. Jag njöt i 2 timmar av att bara lyssna - den sista halvtimmen blev aningen för lång. Tyvärr.

7. Mika

Konserten på annexet var en bevikelse, men desto bättre blev det på Peace & Love där tusentals ungdomar skuttade i takt till hans tuggummifästans leksakshits serverade i en Happy Meal, och här lyckades han verkligen lyfta på hatten och träffa tonerna som då jag såg honom 2007.

8. Julian Casblancas

Hade aldrig hört en låt av mannen trodde jag. Men det visade sig fel. Indianpop med fjädrar och skuttande publik invigde Peace & Love.

Jag gjorde misstaget att boka biljett för tidigt till MGMT. Ingen av mina kompisar som hade sagt att de skulle gå bokade. Jag trodde förvisso aldrig de skulle göra detta, men jag vill tänka gott om alla. Vill.

Så nu stod jag här ikväll då framför spegeln, klädd i ett par slita chinos med en lös knapp köpte på Weekday, en brun kamoflaguefärgad hoodie från H&M, mina prickiga happy socks, en malplacerad blå t-shirt med trycket: "Viva la vida", och ett bittert leende. Jag skulle få se ett band jag längtat efter att höra, jag skulle få kika lite på Andrew Vanwyngarden och gå på Berns för första gången. Inga kompisar bokade. Vad gör man? Kan man gå själv?

Jag blev själv övertalad, efter att försökt påtvinga andra min biljett, att faktiskt gå. själv. Det sved någonstans i mitt brinnande tonårshjärta. Ska tragiska jag bara spä på den och slaskbruna auran jag bär runt med mig, genom att efter nyss fyllda 18 ta min krog-oskuld ... själv? Det är typ som ... att tillfredställa sig själv samtidigt som man vet att någon man tycker om gör detsamma, och man kunde varit tillsammans - men inte är det.

Jag inledde min kväll med att tillsammans med en blond vän traska ner till den superhypade telefonplanskrogen "Landet". För att på deras uteplats i sann "Out cold"-anda vira in sig i fleecefiltar på en kista med guldränder och varsin öl i handen.

Jag hamnade, hur mycket jag än sköt på det, slutligen på Berns Salonger. Jag kan ju inte totalförneka att spänningen ändå spirade i mig som ett leende man skäms för att ge uttryck för. Trettio minuter gick ... så fyrtio minuter... och tillslut, efter en femtio minuters väntan grodde tonerna av en blomma som slår ut i mitt huvud. Så spelades musiken som på en gammal grammofon morfar kunde spelat då han var liten, och vidare vandrar de upp och ner som djupa dalar och höga berg. Där börjar en hippiekultur slå ut och publiken ropar inifrån en euforibur: "I'm feeling rough, I'm feeling raw, I'm in the prime of my life ...".

MGMT har entrat och jag står i mitten av dansgolvet, jag står omgiven av hundratals. Jag är ensam. Så ensam. Jag har ingen omkring mig. Ingen som jag med ett rött band kan knyta ihop mig med och säga: " Vi är här tillsammans. Vi känner varandra. Vi förstår varandra." Jag är helt utelämnad tillmig själv, och musiken. Jag försöker, försöker att sätta mig i samma trans som tidigare konserter. Det är ju inte min första. Jag är bara här ensam. Ingen annan. Bara ett hundratal till här. Jag lyssnar noga, rör på fötterna, krossar någon ölflaska någon annan tappat, klappar lite takt, jublar lite, jag tycker det är ganska mysigt. Men det dröjer fram till en av de sista låtarna då det smällar. Som om alkoholen och värmen lagt sordin över publiken i ett tidigare stadium, men nu spricker det plötsligt. Barnen skrattar och vi jublar. Alla jublar, alla viftar. Folk tar dansen på allvar och applicerar den på musikens rytm. Ljuden av kids ramlar mellan de få glipor som nu finns. Plötsligt har det förvandlats till ett dansgolv där blandade åldrar 18 - + dansar livet av sig för fyra minuter, och där - där hamnar jag i några minuter i total koncentration. Ja, det är så det ska kännas. Jag har hört barn.

Så slutligen överlevde jag faktiskt MGMT, jag överlevde att gå själv på Berns och dessutom att uppskatta det. Nu är det bara hårdrockskonsert kvar på söndag. Med mamma ... Vi får se hur det går - men hur som helst är jag inte ensam då.

mig gamla stjärnor följa
på tredje klockans slag slås jag av mina rädslor
de röda gardinerna kan mig ej längre dölja
och då publiken som allra värst jubla
spänningen är som störst – vill jag lova
mot tinningen jag satt en sista kula
för att i lugn och ro få sova

Sluka mig i ändlösa ovationer
dränk min ångest i celebriteternas vimmel
i Shellys spår vi småningom försvinner
sköt en kula på Pollocks himmel
det är du som ger mig nytt liv
jag spelar strikt min tillgivna roll
men det ger mig inte tillräckligt tidsfördriv
jag önskar mig alltid till ruta noll

Monologen tystna

publiken mot mig le
de har ej uppfattat det sista
ty ett slut är inget man kan se
fort – tänd alla ljus
tredje akten är till ända
fort – förbered för ett rus
låt fotoblixtarna blända

På senaste tiden har många av mina tankar centrerats till mitt hörn av världen. Jag har efter många år av irritation och klagan börjat förstå vad det är som är så in i Norden bra med just Norden! Den skandinaviska halvön kargat av de spetsigaste klipporna som rännar ned i de djupaste fjordar, glaciärer på lager, vatten som porlar över Sveriges mjuka kullar och  avslutas som en vind över Danmarks glittrande kornbord. Från Finlands vatten, skiftande i en gyllene ton till Islands kalla klimat, drabbat av vulkanutbrott och ilska.  Jag fann mig själv i stundens hetta då jag kreativt men en romantiserande touch drog pennan över ett litet hörn i världens rum kallat Norden. Denna del av världens ses av många betraktande som en fri oas belägen i älgarnas och järvarnas skogar, och varför ska vi inte bjuda in dem? Kom låt dem vara med och spisa saft och kakor under midnattsolen och känna en gruset rullande under fötterna då man över en dimmig lantväg går för att hämta tidningen en sommarmorgon. Jag vill visa att det här är mitt hem och jag vill visa att det här är något jag älskar.

Jag läste i DN att hela 42% av alla nordbor ställer sig mycket postivit in till förslaget om en enad union oss vikingar emellan - enligt en brittisk studie. Jag slogs av häpnad men en sådan lycka som är helt obeskrivlig. Tänk om vi skulle ta och slå oss samman? Ja, kanske skulle många klaga, kanske skulle vissa saker bli sämre, kanske skulle det skapa problem, men jag tror att vi överlag skulle få det mycket bättre. Utjämnade priser, möjligheter till studier runt om i hela unionen, bättre kommunikation och billigare resor, en starkare röst inom politiken då vi skulle växa till ca 23 milj - är bara några av dessa. Kanske skulle det uppstå problem som vilken regering som skulle styra, hur parlamentet skulle vara uppbyggt; vad gör vi med kungen .. nej kungarna?!  Vi skulle tillsammans bli mycket rikare, och kunna integrera invandrare bättre i samhället med en gemensam flyktingpolitik. Men samtidigt tror jag vi att vi skulle hitta varandra i kaoset och kunna finna ett gemensamt spelbräde där vi nordbor alla spelar på samma lag.

Dock kommer vi aldrig ifrån tror jag att vi nog berikats med det absolut finaste språket här på moder jord. De flesta svenskarna klagar ständigt på hur fult det låter, men är inte alla starkt betonade a'n, oregelbundna artiklar de märkliga ske-ljuden så vackert att man ryser ända ner i vaden? Jag har åtminstone hittat ett nytt intresse på de sega tunnelbanemornarna då livet känns trist och meningslöst.

 

1.      Verkligen – 52,5

2.      Röd – 52

3.      Isola – 48,5

4.      Vapen & Ammunition – 39,5

5.      Hjärta & Smärta – 30,5

6.      Hagnesta Hill – 27,5

7.      B-sidor – 27

8.      Tillbaka till Samtiden – 13

9.      Kent – 10,5

När kreativiteten sätter igång och brer ut sig i överflöd kan man få resultat som dessa. Den första anses tragisk, den andra skrattade till och med min mamma åt. Den är numera mitt nästa projekt att trycka på t-shirt. Kanske borde skaffa mig en riktigt utrustning någon gång? Någon som vill sponsra? Dennes namn kan få stå inne i varje tröja - eller något liknande. Jag är öppen för kompromisser kära vänner. Jag vill dock helst inte ha sponsorer från diverse djurbutiker, djurens vänner, eller Bamse-klubben,  då jag inte samarbetar vidare bra med dem. Annars är jag öppen för förslag, kanske en miljömedveten söderkis. Eller hur var det nu, släpptes det kanske ut en massa koldioxid då jag tillverkade denna? Nej, men du har ändå inte räddat världen genom att ta på dig denna provokativa t-shirt. Inte heller förändrades världen av att du skrattade åt den, eller ens log. Så köp den och bidra till en bättre värld. En liten andel summa pengar kan avsättas för att rädda jättesköldpaddor i stora barriärevet.

Två pojkar satt ned på en bänk. Träden hade börjat skifta i höstens nyanser och längst trotoarer samlades löv i högar innan de åter kastades iväg nerför gator med en busig vind. Nätterna blev allt längre och  man började ångestfullt klättra längst buskurens väggar i väntan på den försenade morgonbussen då regnet stod som spö i backen.
En månad tidigare hade portar runt om i landet slagits upp för att välkommna eleverna till änu ett nytt och lärorikt skolår. De två pojkarna - uppväxta i två olika delar av staden och för en månad sedan ännu ovetandes om varandras existens, skulle om tre år ta studenten tillsammans – men nu satt de på en bänk, okunniga om framtiden. Den ene höll en flaska fylld med norskt vatten i handen, som han drack ur med jämna mellanrum. Pojken satt till vänster. Han hade lindat en stickad blåröd halsduk runt halsen och klätt sig i en gammal sliten svart jacka vars fickor sedan länge nöts ut och kvar fanns endast gapande hål.  
Pojken som satt till höger darrade lätt på sitt ben, och om man inte visste varför skulle man kunna tro att han frös. Han sparkade till väskan han slängt framför sig för att hans lugna ner sina nerver.  Som den indiepojke han utmärkte sig för att vara fanns förstås både de upprullade chinosen i en marinblå nyans, och de tre säsonger för gamla basketkjängorna med låg kant där. De bruna rådjursögonen stirrade ner i knät och som en kylig vind drog förbi, vattnades ögonen och en ensam tår rann längst hans kind.
Pojkarna hade känt varandra snart en månad – det hade bara blivit så sedan första dagen, att de umgicks.
”Värst vad det blåser” sa pojken med de bruna ögonen; mest för att bryta den tystnad som uppstått efter att ett ämne var färdigdisskuterat och inget fanns att tillägga. Pojken till vänster tog en klunk vatten med skakande hand och såg de spillda dropparna absorberas i det blåröda garnet. Han nickade långsamt för att fördriva tiden. ”Bara lite mer tid”. Sneglade på pojken med de bruna ögonen och mumlade fram ett oförståbart ord.
Första dagen hade de suttit bredvid varandra under uppropet och även då hade pojken med halsduken suttit till vänster, och pojken med de bruna ögonen suttit till höger. Pojken till vänster hade skrattat hånfullt åt de blyga själarna i klassen, och indiepojken hade skrattar lite osäkert också,  men bara tyst så att ingen skulle lägga märke till honom.
”Hur går det med tjejen då?” mumlade den osäkre av dem och såg ännu djupare ner i sina knän. ”Vilken fråga.”
”Va säge’ru?” frågade den andre pojken och spetsade hörseln just som ett par gula eklöv dansade med gruset och bedövade ljudet. På nytt ställde han sin fråga i ett försök att få det att låta självsäkert, något som pojken med halsduken förmodligen genomskådat omedelbart. Han hade själv aldrig haft någon kjäraste och var inte helt säker på hur man förde samtal kring känslosamma ämnen. ”Äh, de går ente så bra, venne men ja e liksom’nte intresserad längre”, hasplade han ur sig. ”Funderar helt ärligt på o göra slut me’ne” , la han till och deras blickar möttes för ett ögonblick. Båda med ett nyfiket ansiktsuttryck letandes efter en reaktion hos den andre. ”Vill stanna kvar här, bara lite till.”
”Jag vet inte riktigt vad du ska göra, jag har ju aldrig haft någon ...” sa pojken till höger och räknade fjärilarna som landat på hans väska. Han räknade till fem; en röd, en blå, och en svart han inte visste namnet på, och två citronfjärilar. Han samlade tillräckligt med mod och tillade: ”men om du inte e kär, så borde du kanske göra slut.” Hela försöket misslyckades och han letade desperat i sina tankar efter en fortsättning men kunde inte för allt i världen komma på något ett ord. Benet darrade värre än någonsin och han huttrade för att skaka av sig nervositeten, på samma sätt som en hund skakar av sig vattnet efter ett dopp. Varför var det så stelt idag ? Hade det alltid varit såhär stelt – eller var det nu han hade insett vilken tönt han var?
Som de hade suttit där började visarna på hans klocka springa iväg och nästan en hel timme passerade utan att någon av dem sa något; var och en av dem lika spända som ett elstängsel.  Emellanåt klickade det till i pojken till vänsters mobil. Inte en enda gång gjorde han sig besväret att öppna dem. Vinden tog i allt hårdare och han drog åt halsduken runt halsen och såg sin chans. Han flyttade sig en nästan omärkbar bit till höger. Pojken till vänster märkte det direkt, deras byxor som snuddade vid varandra. Hans brinnande heta kinder, hans höstfrusna läppar, hans ansikte som kunde komma allt för nära. Hur skulle han reagera? I chocken drog han sig snabbt undan som när en person man inte känner råkar röra vid en, men ångrade sig på direkten. ”Fryser ente du?” Besvikelsen kunde inte varit mer uppenbar när han talade och lindade halsduken ännu ett varv. ”Fan.” De bruna ögonen nästan tårades då han förrvirrat såg sig omkring. Det var som om löven slutad dansa och vinden slutat föra, som om molnen sänkt sig till en plågsamt låg nivå, och till och med gruset slutat rulla under förbipasserandes fötter. ”Jo lite, ska vi åka hem?”  Med sorg satte indiepojken ner fötterna och reste sig upp direkt efter att han talat. Ville bort härifrån. Bort från hösten, kylan, bort från honom.
Pojken med halsduken samlade ihop sina saker, reste sig upp och såg åter på bänken. Han placerade flaskan som tidigare innehållit norskt vatten på bänken och tog en sista chans, drog sin hand över hans kind innan han styrde sina steg mot tunnelbanan.
Han böjde sig ned för att ta upp sin väska. ”Flyg fjärilar, flyg”

Men hur väljer man då vilka de absolut 20 viktigaste orden är idag? Vilka är de absolut viktigaste 20 orden i det språk jag håller på att lära mig - som jag inte kan?

Där träder svårigheten med kunskap in, för det handlar ju inte bara om att omvandla information, utan att välja de viktigaste delarna också.

Andra saker som också ständigt behöver vara i bruk för att verka är konsten att skriva. Varje dag måste man traggla text hit och dit för att på bästa sätt välja de mest lämpade orden i rätt följd, böjda i rätt kasus - eller vad det nu handlar om.  Och av denna simpla anledning hade jag tänkt att jag kommande tid ska upptadera minst en gång om dagen, för det kanske faktiskt inte handlar om hur intressant ett ting är att skriva om, utan om hur intressant man gör det. Hur som helst tänkte jag i alla fall på riktigt börja leta små ämnen jag kan ta upp här och sedan utveckla tankarna kring i små korta texter, ungefär som denna. Det här blir alltså nummer ett.

Och det mest intressanta av alla .... jag såg för första gången i mitt liv ett bög-par på stan som inte inkluderade mig själv eller någon person jag känner. De stod bakom mig, en liten indiepojke med sjal på huvudet och en övervakande pojkvän med ett stadigt grepp runt hans midjan, och fy så dum man kan känna sig, men jag kunde inte låta bli att vända mig om hela tiden och glo - det var ungefär som om någon skulle se en dinosaurie passera på gatan. Jag är nog lite  för gammalmodig jag. Alla skrattade åt mig när jag berättade det här .