God kväll

Jag har så svårt att sätta de första orden. Det måste alltid bli en sån sjudundrande inledning med fyrverkerier och gärna lite trumslag i en maffig entré av kloka ord som rullar likt en parad över raderna. Det blir oftast inte så. Det blir   fallerar, paraden misslyckas och ingen orkar stå vid sidan och heja på. Vi struntar i det va?
  Jag flyttar snart. Snart. Snart. Snart. Till det stora Ryssland. Folk frågar mig vad jag tänker om det. Eller de frågar inte hur jag känner mig. De tar för givet att jag är nervös. Frågar: "Är du inte nervös?". Svar: "Ja, jo kanske, (mummlar: jag har fan inte tänkt på det)." Svar:"Ja, det kommer bli ett stort äventyr." Tack för konstaterandet. Jag har uppriktigt sagt svårt att ta till mig folks kommentarer om mina äventyr. Jag tycker om att bli bekräftad. Det tycker alla om. Tror jag. Däremot vill jag ha det direkt sagt till mig. Jag förstår bokstavligen inte när folk lindar in det. För det är vad jag tror att de gör när de fäller dessa kommentarer. Jag kanske är helt ute och cyklar, men jag tror det är någon slags undermedveten beundran. Kanske har jag bara fått stort huvud. För mig är inte mitt intresse för Ryssland i sig något intressant. Det kan bli ganska tjatigt. Andra tycks charmas av det. Tycka att det skulle göra mig intressant för att jag har ett "udda" intresse. Vad vet jag? Det är ungefär som det här med människor som vill ställa frågor om min sexuella läggning. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag är gay, typ ... ja. Vet jag varför? Nej. Skäms jag för det? Nej. Känner jag mig annorlunda? Jag vet inte. Känner du, straighta människa, dig annorlunda? Vad ska jag jämföra med? Mycket frågor. Inga svar. Jag flaggar efter ett svar. 
  Snart ska jag försöka skriva några inlägg om mina upplevelser från sommaren. Just nu behövde jag bara tömma mig på ord. Det blev lite för många ikväll. Tack. 

Eskapister faller ner och dör

Den där känslan har erövrat mig igen. Den där - för att referera till det mest hypade ämnet och ordet i Sverige idag - euforin som inträder när någonting kan få ens känslosträngar att vibrera likt richterskalan. För att ytterligare släpa den här känslan i referens-träsket så är det denna gång en låt gjord av den euforiska skönheten och hur töntigt det än låter så är låten 'Sober'. Jag ville nog mest egentligen bara uppmärksamma folk på den där känslan när man totalt faller för basen i en låt, så illa att man förälskar sig i den och helt plötsligt inser hur bra livet skulle vara om man fick lyssna på den här låten med någon man älskade. Det kunde vara under laserstrålarnas blinkande ljus, under duggandet av svettdroppar och cigarettrök som sätter sig i kläderna; det kunde vara på det där kaféet där de alltid bränner cappuchinon men man envisas ändå med att gå dit för att man haft goda minnen; det kan vara när man bara kryper upp i famnen  i soffan, smeker med fingertopparna över armen så att gåshuden reser sig likte en löpeld upp i nacken. Helt plötsligt har låten fått ett eget liv, själva musiken spelar inte längre roll, ett ansikte börjar framträda och man kan se sitt liv "passera" likt små titthål i framtiden eller gamla polaroidbilder på en vägg. Minnen man vill bevara. Och alla ska ha samma knytpunkt. Pulsen. Basen. Takten. Musiken. Helt plötsligt spelar det inte längre roll för det är ansiktet som framträtt man förälskat sig i. Det där imaginära ansiktet, perfekt för mig. Så flyr jag in i min eskapistvärld - musiken.

För jag har så mycket vilja kvar

-Jag vill drömma barnsliga drömmar om rosa moln och viska fina saker på ryska till min kudde när solens strålar glittrande reflekteras i mina vita gardiner om morgonen.
-Jag vill lyssna på sådan musik som får en att känna sig nykär, som får en att vilja springa på det där sättet så att magen sviderr och luften stryps av tungans flåsande.
- Jag vill spela upp alla mina minner i sepia hipsterfärg på instagram och skapa loopar om hur underbart livet är, för att alla ska se hur jävla bra jag mår.
-  Jag vill säga alla vackra ord och fina meningar bara för att jag önskade att de skulle betyda någonting.
- Jag vill vara tonårsfull på nytt och plocka ner månen bara för att man en gång trodde att drömmar gick i uppfyllelse, och för att man har blivit för gammal för att inse att drömmar blir vad man gör dem till, och när man väl lyckas är de helt plötsligt verklighet och jakten på nya drömmar måste ta sin start.
- Jag vill hålla din hand fast du inte finns, för jag vill få säga vackra saker för att talet är vackert och kan röra en till tårar, fastän det inte betyder något.
- Jag vill få en roll för att få låtsas att det är på riktigt och åtminstone lura publiken som villigt har intagit sina platser för att just bli blåsta vid näsan.
- Jag vill bli klappad i ryggen när jag spyendes står i busken en skär kväll i valfri park, för att sedan torka mungiporna fria från smuts och skrapa håret rent från kvistar och löv.
- Jag vill avsluta inlägget med ett pretentiöst visdosord som verkligen slår ett slag i magen och framställer mig som en vis person, men jag inser att mitt liv fortsätter även när tangenterna har slutat glöda och väntar med det tills framtiden visat sig bakom nästa hörn.

Kontaktannons till en annan dimension

Jag drömde om en pojke. Han var lite längre än jag, lite smalare än jag, lite bättre än jag. Han hade sorgsna blå ögon och en vit pärla under det vänstra. Den skulle symbolisera hans passion och de många tusen tårar som vidrört hans kind. Hans hår var blekt av solen, topparna var blonda, botten var råttfärgad. Det var klippt i en märklig frisyr som jag aldrig förstod mig på. Den var nog inte ens särskild fin. Kanske hade han i frustration dragit av några hårtussar för att sedan försöka klippa till det med en nagelsax. Han sa inte mycket, men han tyckte om att prata med mig. Jag tyckte om att prata med honom också. Hans hud var solbränd, naturligt solbränd, en sådan bränna som inte försvinner på vintern utan alltid täcker hela kroppen. Jag undrar var han är nu. Han steg in i drömmen och tog med sig den bort när han gick. Inte ens ett hejdå fick jag. Varför misslyckas vi alltid med att behålla våra drömmar? 

En masochists insikt

Varför är känslan av smärta den absolut mest njutbara? Varför uppstår det ett slags euforiskt lyckorus varje gång järnspökena i mitt minne spökar? Musik, platser, dofter, allt som kan frambringa den där inbitna smärtan som förlamar hela kroppen och gör så att man till slut ligger darrandes av rädsla för sig själv på golvet medan tankarna ekar tomma av sorg. Det är ett jävla rus, ett beroende, och jag har tydligen fallit dit.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Aldrig har världen haft så många nyanser (av svart och vitt) som när tankarna vidrör de förbjudna områdena, de där filerna jag gömt i ett arkiv, långt, långt bak, djupt ner i det omedvetna. Aldrig har jag älskat att vara så nostalgisk. Aldrig har jag drömt samma dröm flera nätter i rad, och aldrig har jag mått så bra av att gömma mig i sorgens dimmor.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Pina min kropp, även jag skall uppstå en vacker dag. Vi vet alla att ärr inte försvinner, och med insikten om att jag är medveten om vad jag är medveten om, är det dags att krympa mig själv, sluta gå som en upprest individ, för i det medvetna inser man att allt ligger under en; höjdskräck och yrsel smyger sig på och inget kunde varit mer lugnande än att lägga sig platt på marken och stirra rakt upp i skyn.
Jag saknar dig, jag saknar dig
När man kommit till det stadiet går det inte att resa sig igen. Det var flera år sedan, och trots att många försökt dra mig upp är det som om något slags dilirium inträtt. Jag kan inte resa mig, måste stirra ... lite ... till. Måste få en sista skymt av molnen, friheten och lyckan, bara lite till. Jag väntar på att den skall falla. Över mig. Över mina känslor. Som syndafloden svepa bort allt ont och ett nytt paradis skall uppstå här på jorden.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Kärlek är himlen som vi ser, den vi inte kan beträda, och lika bra är det, men just det är också anledningen till att vi en dag reste oss upp; vi är en bit på väg. Men aldrig har det varit så smärtsamt att gå, och aldrig har det varit så skönt att regressera sig själv ner till trälarnas nivå. Aldrig kommer jag någonsin resa mig igen. Föralltid kommer jag vänta på att du likt en stjärna åter skall falla över mig, och jag väntar för jag vet, att kärlek finns. Jag har faktiskt besökt himlen en gång.
Jag saknar dig, jag saknar dig
fall med mig

Svart



Det slog mig idag att jag borde skriva mer om mig själv. Min mor har alltid sagt att människor som bara pratar om sig själva är trista och egocentriska, och trots att jag utger mig för att vara en trilsk tonåring så vill nog jag, inte mindre än någon annan bli omtyckt, och just därför borde det prövas på att pratas mindre i jag-form i sociala sammanhang - vilket en blogg enligt mig inte kan klassas som - utan specialisera denna egenkära ovana till skriftliga forum där chansen att någon annan skulle svara eller ens lyssna är minimal. På så sätt kan ingen annan inkräkta på analyserna om mitt eget liv och mina värderingar, så länge det inte handlar om någon skadad person som faktiskt anser det viktigt att just på den här bloggen fälla en drypande kommentar, och OM så vore fallet, kan jag nästan med 100% säkerhet lova att personen i fråga endast gör det för sin egen skull, vare sig det handlar om självömkan och att få chansen att tracka på sina egna åsikter eller bara be om några kommentarer och bekräftelse. Det var just det jag ville slippa; människor som trackar på andra sina egna erfarenheter för att de anser att just DE besitter de absolut viktigaste sådana.
Först ville jag skriva att varje tanke här i världen vad tänkt och lika så varje känsla känd, men ångrade mig hastigt då insikten om att ingen utveckling skulle existera ifall ingen lyckades bryta igenom något slags cellmembran för att där gräva fram nya tankar. Hur som helst, det har inte alls med saken att göra egentligen; syftet var att påvisa att varje tanke faktiskt ÄR tänkt, och varje känsla ÄR känd, för isåfall skulle man kunna be idioterna som trackar på andra sina egna liv att stoppa upp något i munnen och knipa - alla skulle ju redan veta hur allting känns. Så är nog förvisso inte fallet, vilket jag redan konstaterat, men det löser vi på andra sätt ofta. För är det inte så att man söker medömkan när man trackar på andra sitt liv, och är det inte så att man får den genom förståelse, och det i sig härkommer av igenkännelse? TIll det har vi ett fantastiskt bristfälligt språk att yttra oss på, och min önskan är nog bara att vi slutar prata så satans mycket i jag-form, för det är ohyvsat att tvinga på andra saker, som en äcklig försäljare vilken kränger på dig en mobil och efteråt när du står där med din 6000 kronors-mobil kan du inget annat göra än att på svenska kalla dig "kränkt". Jag önskar vi kunde sluta prata i jag-form och låta andra ställa frågorna ifall intresse finns, så kan vi gå tillbaka till tiden då man skrev dagbok och var väluppfostrad. Så, härmed gör jag ett nytt inlägg och försök i det jag kallar min dagbok. Den är till för alla, men endast om man vill så att säga.

So I'd like you to know - I'm happy now

Snön har lagt sardin på staden och människorna skruvar sig i tystnaden under morgonens resa i rusningstrafik. Eller, så är jag bara så glad så att mina kinder inte är tillräckliga för ett leende. Jag ska försöka hålla det sådär opretentiöst och glädjespridande, precis på det sättet jag är så bra på att skriva!
Jag sitter och läser DN - kulturvänstern och kulturhögern har inlett någon slags offensiv front på kulturspalten där de tycks turas om att gå till anfall. Jag läser detta med nöje, nickar instämmande i båda krönikorna. "Vilken fantastisk diplomat jag skulle bli!" Ett flin brer ut sig över mitt ansikte och jag inser att jag aldrig behöver bråka med någon; jag har ju inga åsikter! Gud så skönt.
Jag sitter vid borde och tuggar gårdagens cheescake. Ost blir torrt om man inte ställer det i en plastpåse, likaså min cheescake, men vad gör det? Den smakar ju så lukuliskt!
Min bortresa mor kommer hem snart. Jag ser mig i spegeln, ett spöke blinkar tillbaka. Vintern har visst tagit med min hud och klätt den i sin snöskrud. Min mor kommer vara brun, mörkbrun, väldigt mörkbrun, nästan det där ordet man inte får säga om man är PK - och det är jag! Vi kommer se ut som två pianotangenter mot varandra. Men jag saknar henne, så hon är välkommen hem ändå!
På stereon spelas Hästpojken. Första minnet; stirra ner i kudden, blunda hårt, försöka somna. Vrider och vänder och väntar på att sms-signalen ska plinga till. Skicka då! Sofia hade köpt skivan på rean 2008 för 50 kronor, och jag visste inte vilka det var. Jag fick låna skivan efter en lyssning.
På tal om Sofia, så får hon avsluta det här med ett inlägg hon skrev på Facebook häromdagen, det är refererat till ett gammalt blogginlägg utav mig, vilket grundar sig i ett telefonsamtal vi hade under hösten 2009.
"Idag, går inte att förklara vilken bra dag det varit! Mobiltelefonen vibbrerar under täcket, fumla med trötta fingrar, trycka på knappen - Hallå?
-Var är du?
- I sängen ... var annars?
- Jag med, klockan är 10 över åtta.
- Jaha?
- Vi skolkar?
- Okej, hejdå
- Hejdå."

Du

Jag vet att du smyger omkring runt hörnen. Här är du lätt som vinden och svår att fånga, men jag klottrade några ord på muren. Jag hoppas du ser dem. Du är bra för mig.

Övningsköra

På promenad har man alltid tid att dyka ner i de där små hörnen man allt för sällan besöker. Att verkligen utforska alla synvinklar av det uppdiktade samtalsobjektet. Musik, estetik, vänner eller livsfrågor. Oftas hinner man få ut mer av att granska de små föremålen, och jag har en tendens att drabbas av huvudvärk när jag tänker för mycket. Det känns som att jag liksom är något stort på spåren men jag har inte samlat krafen att dra ut roten än, som ogräs. De där små rycker man ju upp lätt som en plätt, men de gör inte heller någon större skillnad om man inte plockar hundratals. Däremot den där gamla stubben som står kvar från trädet som togs av blixten ifjol, det får man allt pula lite på innan man slutligen kommer fram till hur man ska gräva upp den. Kanske ska man bränna den? Fast då finns ju alla rötter kvar. (Det är något otäckt med rötter har jag insett - de döljer nåt!) När den väl är borta är dock nöjd med sin gärning och man kan blicka ut över sin skapelse, eller sin ant-skapelse, dricka en kopp kaffe på verandan och begrunda hålet. 
Jag berättade på min promenad idag för en vän om ett av de där hörnen. En av de där stora stubbarna jag just nu begrundar (hörnet och stubben är metaforer för samma sak) och inte kan få upp. Det krävs mer list än ren styrka, och min vän kastade något på mig: övning. Är inte det något som hör till skolan? Något man övar upp för att sen vara där på toppen och bara njuta av att vara på just toppen. Han såg livet som en övning, och om det kommer ett slutprov vet varken han eller jag, men jag gillar tanken på en upprepad handling i lärande syfte. Så därför tänkte jag nu ta min spade och gå ut och öva lite på att gräva, om jag någon dag skulle finna den där stubben, för då är det bara att gräva upp den med detsamma! 


Talg

Badrumsspegel. Ljus. Nyvaken. Ljuset svider, liksom när man nyser av solen. Fast det här är mer sterilt. Det är mitt badrumsljus. Speglar mig i spegeln. Är det verkligen jag? Så förstörd. Så ful, röda märken överallt. 
Kom jag ska visa dig vad jag såg där i ljuset, för då kanske du hinner se det i tid. Kanske är det en pandemi, kanske var det bara jag som gick sönder. Det där brandgula abstrakta, liksom koda rann det från min hud, plötsligt var den bara där. Det gjorde inte ens ont - varför kände jag ingenting? 
Jag har lärt mig den där känslan, jag ska berätta för dig hur det känns, för du kommer ändå inte se förrän det är försent. Förrän det tränger upp till ytan, precis som tankar som övergår i handlingar har du blivit uppäten inifrån. Som ett virus. Kanske var det du som trängde ur mig, och jag gav dig nytt liv - kanske var det min kropp som tillslut sköt dig ifrån mig.
Pillar på min ömma hud. Den är len. Den är röd. Pillar, klämmer, trycker, ut. Mask. Hulkar över toaletten. Det känns inte förrän på ytan, liksom ett magplask på vatten. För under ytan gör det väl inte ont?
Det var så skönt när du trängde genom mig, och det var så hemskt så att jag försöker förtränga, men nu är du borta, masken är borta, du ska inte få äta upp mig mer.

Eczema - inte ecstasy

Fokus. Tagning. Fel kontext. Här ska ingenting tas. Eller? 

Jag tänkte egentligen skriva om hur fokucerad jag har varit de senaste veckorna, men så insåg jag precis hur intressant det kunde vara att analyser vad man säger under en filminspelning då man skriker; "fokus ... tagning!" Om jag nu inte är helt fel ute och surrar, kanske säger man någonting annat? Att analysera något som inte ens är på riktigt skulle vara just typiskt mig. Jag tror jag överlämnar det åt någon som faktiskt kan film (trots att jag önskar den någon vore jag). Hur som helst, fokus; jag har den senaste veckan avverkat inte mindre än fyra tentor! Jag vet inte hur jag presterat, men samtidigt känns det heller som att det spelar någon större roll - jag har hittat inspiration! Jag vet än inte på vilket sätt, men jag kan berätta hur det riktigt kliar i fingrarna och jag laddar för att utföra storverk. (Nej, jag har inte drabbas av hybris och jag försöker inte förverkliga mig själv, jag försöker bara föda ett barn) En tavla? Några armband? En text, en bok? Exprimentell musik? Jag har så många kreativa sidor att utveckla att jag inte vet vilken jag ska välja; ska jag börja spela gitarr eller ska jag gå och köpa massa färgburkar? Jag borde skapa något som har med Ryssland att göra - det är ju ändå min eldsjäl. 
Såhär inpå småtimmarna är det lätt att bedöva sina sinnesintryck och slå på storhetsvansinnet, men om kreativiteten fortfarande blomstrar när jag vaknar kanske jag går och köper lite färg för att måla något stort, och ABSTRAKT. Jag tänker mig lite Björkinspirerat möter ett pottpurri av fortnitida psykadeliker med en stor gnutta färg - kanske något att ge bort i julklapp? Kanske ska jag tapetsera in mitt rum i tidningspapper och göra en "Jackson Pollock"? Det har jag velat i många år nu, men mamma säger stopp. Kanske ska jag dricka en flaska rödvin och sen följa mitt hjärta? 
Just nu är mina tankar så stora att de inte får plats någonstans - Hjälp mig

Mitos

Man behöver inte gå in grundligt i filosofins värld för att upptäcka hur rörligt allt där är, förvisso även rörigt, men det jag syftar på nu är rörligt; världen är ständigt i rörelse. Allt från tankar till människor, till moln, till jordskorpan är i ständig rörelse fastän inte alltid i lika hög fart, kanske inte ens en märkbar fart. I och med det vill jag även påpeka att jag är i rörelse, något jag gillar att påpeka, och sedan ytterligare påvisa att - om jag nu minns rätt - våra celler är i sådan ständig rörelse, och förnyelse, att kroppen efter 10 år har bytt ut varenda cell som existerade där för ett decennium sedan.
Jag gillar rörelser, det gör jag. Förnyelse är bra, och om alla celler försvinner, återvinns eller byts ut, kan de inte ta med minnen då också? Hur som helst gör jag nya framsteg och växer upp, förändras, eller bara styr in på en annan väg - det jag egentligen ville påpeka vara att jag är trött på min layout här. Med tiden utvecklas mitt skrivande, jag finner nya tankar och blir nog hela tiden mer nischad - kanske borde jag börja lägga ut endast sjukt pretentiösa insomnia-tankar, mattips eller borde jag skaffa mig en politisk åsikt och proklamera den? Jag har åtminstone en tanke över var jag vill komma, och med det även designen, så upp med händerna ni som kan det där med webbdesign! Karl behöver hjälp!

Voprosij

På senare tid har jag allt mer börjat sakna den där transen jag försätts i när jag låter tangenterna styra mina fingrar och inte tvärtom. Då man slutar att leta ord och istället bara flyter som en övergiven eka längst sjökanten och ut mot havet. Det är mitt sätt att få ner tankar - sådana som jag inte förstår mig på just nu, men det är just det. Jag kan inte tänka har jag kommit fram till i allt mitt tänkande. Ironiskt va? Och lite tvetydigt. Men så fort jag faktiskt försöker att tänka slutar det bara med att jag glider ifrån ämnet jag bestämt mig för att tänka på och jag vaknar upp någonstans med en bunt av frågor jag ställt mig själv utan möjlighet till svar. När skulle jag finna den tiden då det ju finns så många frågor kvar att ställa?
Det jag minns att jag uppskattade med att skriva här var att det blev som en kommunikation till mig själv. Här kan jag bolla mina tankar precis som jag vill, kan helt enkelt tvinga mig själv att svara på frågan jag tidigare ställde. Och om det här skulle vara ett svar på en fråga så är det alltså: varför saknar jag en så löjlig sak som min blogg? Jag tror det är viktigt att jag tar mig tiden att försöka besvara några frågor då och då, för annars riskerar nog min personlighet att förvandlas till något omvänt "Jeapordy" - och vem vill ha en Magnus Härenstam sittandes i hjärnan med tusentals frågor? Jag tänkte väl det, Karl. Så fort jag faktiskt är tillbaka i den där stunden då allting flyter, då hjärnan kopplas bort och blir ett med orden - går på rutin, då, ja då mår jag bra för då får jag tänka efter på riktigt. Jag har en förmåga att tycka att jag är lite smartare än vad andra är. Egentligen vet jag inte om jag är det; jag ställer nog bara många fler frågor, och för det mesta inte frågor som "hur många har du legat med?" osv, sånt strunt är ju ganska ointressant. Fast å andra sidan ska jag, som i vanlig ordning, säga emot mig själv och faktiskt påpeka  att det ju inte heller är särskilt intressant att veta varifrån jag kommer, eller varför jag existerar - om jag nu gör det. Det viktiga är väl att jag gör det? Helt enkelt, nu när jag funderat ett tag så kommer jag nog fram till att frågor är överflödiga och de absolut flesta finns det inte heller svar på, om inte någon frågar: "Var står mjölken?" för då kan jag direkt svara: "Den drack jag nyss upp!"

Klump

Jag kan inte sätta fingret på vad jag vill ha sagt. Tidigare brukade jag sortera mina tankar i små boxar genom mina inlägg här, det var liksom mitt sätt att kommunicera med mig själv. Numera har jag inte den tiden och när jag nu försöker plocka ut en tanke känns det mest som jag försökte dra ut hela hjärnsubstansen genom ena näsborren. Mitt liv just nu är rena messen, helt på rutin med lite för många bollar i luften - och jag som sökte ett tredje jobb - vilka jag inte riktigt har kontroll över. Ryskan, Wallmans, Globen, vänner - jag kan inte prioritera är det uppenbarligen bevisat nu när jag stått lutad över spisen i närmare 40 timmar för en middag. 
Något som är positivt är åtminstone min nyvunne vän Uno. Jag hoppas han kommer finnas kvar här ett bra tag. Men det är egentligen bara upp till mig. Uno är en fisk.

Karl konstaterar 03:05

Jag insåg just, sådär efter en cigg eller två hur fylld jag är av hat och ångest. Hur mycket jag hatar minnen och allt som tidigare hänt mig.
Varje bloss svider, inte i lungorna, nej - dom svider.

RSS 2.0