Mina nyårslöften
nya löften
Jag som glömde
fylla mina gamla
Nytt år
mitt nya liv
sluta tänka, ändra stil
Blunda på åter
Ta vad ni vill
På avstånd liknar det
Små pusselbitar
från ett trasigt fönster
Liknar det ett invant mönster
Röd tråd,
greppa här
Tappa inte taget
då faller jag isär
Skriva nyårslöften
än en gång
Blunda hårt
På långt långt håll
liknar det nästan sorg
små pusselbitar
faller från mitt fönster
i mitt minne
föreställde de ett mönster
jag går långsamt genom ljuset
Jag dammar av en sliten låt, spelad för många år sen. Spelad när jag var ett litet barn. Den får symbolisera vad jag känner. Kanske inte texten matchar. Kanske inte melodin får mig ur balans. Kanske de inte kan synkronisera varandra. Men kanske är det känslan som sitter kvar. Känslan av att vara ett barn.
Och nu väntar jag med spänning, väntar som ett barn. Jag ser frammåt - ser mot ett årtionde bestående av mindre nollor. Det finns inte mycket fler nollor att spräcka känns det som. Jag har gjort det här decenniet. Och nu ska jag inte tänka mer på det. För tankarna tycks ha tystnat till musiken av en gammal sliten låt som jag stampar takten till.
Du är min hjälte.
Människor som offrar sitt liv för andra? Jag tror samhället allt för länge har väntat att något extraordinärt ska hända och när vi med tårarna frysta längst kinderna ser på hur jorden långsamt tynar bort, har börjat romantisera ordet hjälte. Någon som gör något bra för någon annan. En människa i latexdräkt som flyger fram över gatorna för att rädda små barn och gamla pensionärer, hundar som trillar i sjön och kvinnor som blir rånade av elaka män. De skrämmer iväg inbrottstjuvar och stoppar mord, de offrar sina liv. De är vår vardags martyrer. Vår herre Jesu Krist som kan bota de döende och på den tredje daggen återuppstå. Minnet, återuppståndelsen. Hjältarna kommer vi alltid minnas - för de gjorde någonting för oss. De offrade sig. De gjorde vad de trodde var rätt.
När plikten att vara medmänsklig försvann och vi under 00-talet låste in oss bakom bom och lås i rädslan för allting som kan hända - blev det plötsligt storsint att hjälpa andra. Att våga trotsa utegångsförbudet och gå med huvudet rakt, att se folk i ögonen och att säga sin åsikt och kanske bara tanken av att ha en åsikt får andra att rysa.
Nu sitter världens medborgare i varsin cell med geväret i högsta beredskap och hyllar de som vågar kika ut. Kanske borde folk bara ta och mova sitt as så slipper tv anordna den där jävla galan som hyllar våra vardagshjältar...
musik 2009
Så till den första kategorin: Årets låt.
Årets låt: För sent för edelweiss (Håkan Hellström)
Motivering: Mitt i sommaren satt jag och skrev poesi för mig själv och lyssnade på den här över 100 ggr. Med tårar i ögonen såg jag Håkan på grönan och jag kommer för alltid att påminnas om år 2009 när jag hör den här låten.
Bästa låt: Daddy’s gone (Glasvegas)
Motivering: Skillnaden på årets låt och bästa låt är att det här är den bästa, men årets låt är den jag kommer minnas som mest 2009.
Den här låten är förövrigt släppt 2008 men inte förens detta år upptäckte jag den i samband med min upptäckt av självaste bandet. Daddy’s gone blev min knarklåt för några vårmånader och jag lärde mig förstå skotsk dialekt och med det även att förstå texten vilken jag lätt kopplar till mitt eget liv. Det är svårt att säga vilken den absolut bästa låten i år är, men den här är nog i slutänden den som ändå ligger närmast.
Årets happy-song: To loose my life (White lies)
Jag hade aldrig hört dem förut, men 3 minuter innan insläppet till Coldplay lärde Carro och Harriet mig denna låten. White Lies var förband och jag sjöng med i en låt jag aldrig hört. Några månader framåt i tiden spelades den flitigt på min iPod.
Bästa grupp: Mew
Motivering: Den konstnärliga känslan och de underliga ljuden som dyker upp överallt. No mores tories are told … var iförsig en nergradering i jämförelse med Frengers, men håller fortfarande ett högt mått. Mew är fantastiska.
Bästa sångerska: Lady Gaga
Motivering: Förutom hennes kermit-klänning är hon en fantastisk sångerska. Jag missade henne på grönan men både The fame och The fame monster har spelats otaliga gånger här hemma. Hon är den absolut coolaste kändisen i hela Hollywood för tillfället.
Bästa sångare: James Morrison
Otippat kanske? Antagligen, men efter hans fantastiska album Songs for you, truth for me, som kom ut i våras är han den absolut bästa manliga artisten i år. Lugn musik som alltid alltid alltid står i bakgrunden hemma när jag tillexempel lagar mat.
Årets Live-akt: Coldplay på stadion
Motivering: Vi väntade i 4 dagar och 3 nätter. Vi stod längst fram och jag var nummer 9 i kön. Jag har aldrig känt samma spänning tidigare som när ”la liberté guidant le peuple” föll ner över stadions scen och Chris Martin med övriga bandmedlemar springer ut till musiken av Life in technicolor. Det är absolut den bästa konserten detta år.
Bästa videon: 21 guns
För att göra den absolut bästa videon 2009 tog Green day in Marc Webbs, regissör som gjort videos till de flesta amerikanska tonårsband. Det blev något vackert, något episkt som är svårt att glömma. När gnistorna regnar ner över Christian och Gloria är det som att tonårsrebellen inom mig skriker för fulla lungor utan ett enda ord.
Årets soundtrack: Slumdog Millionaire
2009 års näst bästa film, och absolut bästa soundtrack. Finns inte mycket mer att säga. Covern på Paper planes slår allt och Latika’s theme som spelas i sluten av filmen är en filmupplevelse i sig. Inte så konstigt kanske att denna film fick oscar för bästa musik och bästa filmlåt. Denna tilldelades till Ja’i ho – bollywooddansen på tågstationen för dem som sett filmen.
Bästa Album: Röd (Kent)
Motivering: Ingen större skandal kanske för att vara från mig, men den här skivan har jag levt med i snart två månader och jag tror aldrig jag uppskattat ett helt album lika mycket. Det finns album jag har lyssnat på mycket, men varenda låt, varenda sekund, varenda ljud på skivan är njutbar.
Bästa upptäckten: Glasvegas
Motivering: Fram på vårkanten var jag trött på musiken jag lyssnade på och ville hitta något ”fylligare”. Glasvegas kom som en räddning och min första tanke när jag hörde dem var: Det här är exakt så musik borde låta. De fyller ut alla tomrum i melodierna och det finns inget mer njutbart -09 än James Allans skotska dialekt.
Årets depplåt: Daddy’s gone (Glasvegas) & fix you (Coldplay)
Daddy’s gone: Hela våren spelades den här varje natt när jag sov och försökte fly från pressen i skolan osv. Det här var min melankoliska låt att hitta en samvaro tillsammans med.
Fix you: Coldplay gjorde det. Jag gråter sällan. De senaste 6 åren kan jag räkna antalet gånger jag fällt en tår. Chris Martin fick mig att gråta öppet på tunnelbanan, så pass att en gammal dam kom fram och frågade hur det var fatt. Jag log och sa bara att jag var lite för lycklig.
”Tears stream down your face when you loose something you can not replace”
Årets snyggaste omslag: Wolfgang amadeus phoenix & 21th century breakdown.
Phoenix: Glad skiva med tugummirosa omslag och zeppelinare (som min syster förövrigt trodde var kondomer). Antagligen öppen för egna tolkningar. Enkelt omslag som man blir glad av att stirra sig blind på.
Green day: Snyggare på bild än på riktigt omslag – därför blev platsen delad. Men konturerna av Christian & Gloria (som dessutom dyker upp i videon till 21 guns) är galet vacker.
Årets flopp: No line on the horizon (U2)
Bono skriver musik om cederträden i Libanon. Jag skrattar. Magnificent var iallfall en mäktig låt, och det här är U2’s sämst säljande album detta decennium. Kan man skylla på nerladdningarna, eller att det bara är ett halvkasst album?
Årets åka tunnelbana-låt: Torn on the platform (Jack Peñate)
Motivering: Att åka tunnelbana till den här är oslagbart. Lyckan i att se dörrarna öppna sig och folk rusa in och ut är oslagbar på sitt sätt. Pröva!
Diesel
De bruna nyanserna gör mig lugn och jag känner mig lagom frän i min skjorta, som att jag är den coolaste i världen - men ingen kan se det, för alla som ser mig i den kommer bara tänka att jag har på mig en gammal skjorta jag hittat på en soptipp.
I den här skjortan kan jag vara vem jag vill - för den är inte riktigt jag, och kläder som inte är jag ger en bra start till ett nytt kapitel. Kanske inte som ett kapitel i en bok, men typ som ett radbyte bara, för att liksom kunna se allt ur en annan vinkel. Det kanske är jag egentligen, bara att jag inte förens nu tagit på mig min nya fina skjorta.
Godnatt svart
Detta år och decennium lider mot sitt slut. Jag är smått förkyld men har fått mitt årskort på gymmet och spenderade nästan 2 timmar där idag. Det var skönt, och nu är jag sådär avslappnat trött i hela kroppen och somnade förut i soffan.
Det här blir ett jätteointressant inlägg. Förlåt för det, men under dessa juldagar finns det så mycket annat att tänka på och man glömmer lätt bort att skriva det som egentligen borde vara viktigt.
Nu ska jag sätta mig ner och ta tag i ett litet "nyårsprojekt". Utse den musik som för mig varit viktigt under 2009. Lite olika kategorier, typ, bästa låt, bästa album, bästa grupp, bästa manliga sångare, bästa kvinnliga sångerska osv. :D Förvänta er inget stor. Jag gör det bara för min egen skull (:
Le Petit Prince
Jag ska aldrig bli som de stora.
Gårdagen åtnjöts i soffan tillsammans med barnboken "Lille prinsen", om någon har läst den? En bok jag läste när jag gick i 3:an men inte hade större minnen ifrån. Nu är jag fylld till bredden med barnsliga tankar.
Flicka
En flicka ser sig själv i spegeln. Hon är snart vuxen hon. Snart. Måste bara fylla ut kroppen helt.
Lyssnar på en trasig Håkan-låt, instängd i sin fängelsecell. Ser sin spegelbild, 'vem liknar jag?'. Vrider upp volymen, hon målar läpparna, färfärligt när det blir fel, och torkar mascaran från våta tårar.
Rättar till sin nyklippta frisyr och lägger baskern på sne. 'Jag ska rymma till Paris... måste... bara... fylla ut mig själv.... hitta mig själv. Jag ska bara bli lycklig först.'
Kickar ut ur sitt fängelse, vill inte möta någon. Slänger på sig skorna, väskan på armen, redo för en ny dag. Längtar ut, vill vandra längst de ännu mörka gatorna, ljusen som leder till tunnelbanan. Tänker en sista gång, rött.
En God Jul kära vänner. Även jag känner mig positiv idag!
E4
Ibland är det ganska uppfriskande att skrapa lätt på ytan. Det är som att piska sig själv med det där björkriset i bastun - och när man kommer ut känner man sig som en ny person. Jag ser ljust på framtiden.
99
En pojke i luva står vid en mur av rött tegel. Det vita bandet fladdrar honom i ansiktet när han drar korta andetag på en vidrig cigarett. Påminns om ett borglömt försök till revolt. Allting går runt, som en karusell på tomgång och de röda stenarna skyddar hans fall. Den omoderna reklamen får fart och en liten bit papper blåser iväg. Fastnar i murbruket. En liten snöflinga landar på glödande kol, smälter. Ingen någonsin hann se dess mönster och till marken faller den. En vattendroppe. Hans rödspruckna fingrar darrar. Kan inte värmas, finns ingen eld. Bara glödande kol. Dom där tankarna, dom som är så läskiga. De som får läpparna att darra och hans fula ovana att tugga på cigaretten att ta fart. De närmar sig och det finns ingenstans att ta vägen. En stor röd mur hindrar pojkens flykt. Klättrar han på smutsiga väggar, greppar efter ett vitt band, planerar sin egen revolt. Mamma, pappa - jag tar inte droger.
Ibland behöver man vara ärlig mot sig själv, och alltför ofta är detta något jag försöker undvika. Mina tankar är något som skrämmer mig och jag vet inte längre in eller ut. Tror jag stenhårt på min plan, eller är det bara en flykt för något jag egentligen är rädd för. Handlar jag utifrån rädsla eller vett, och är jag så jävla klok som jag ibland får för mig? Ibland borde jag vara ärlig mot mig själv - men det, om nåt, är vad jag är rädd för. Som att famla i ett tomt mörker, i en källare fyllt med farfars reliker, men du kan bara känna dig fram och du vet redan innan du stiger in att du kommer välta alla hyllor.
Allt jag säger är inte sanningen, och oftast är livet något jag själv diktar upp. Kanske i tron om att det skulle vara mer intressant så. På grund av min rädsla har jag flytt mig själv och istället lever jag i någon jag önskar var jag.
I ärlighetens namn så kanske allt känns som ordslöseri - men för mig är det här det mest ärliga jag någonsin skrivit här. Något jag publicerar, en bit av mig. Låter de som vill klänga fast vid ett litet hopp om att lära känna mig, för Kalle Lindberg. Du vet inte vem du är, och det vet ingen annan heller.
Kanske borde jag öppna mina ögon och se dig själv. Det kanske du skulle lära dig lite på. Tills vidare får min regression hjälpa mig fly verkligheten och i framtiden ska jag försöka visa mig själv. Men det kommer ta tid, för först ska jag skrapa fram en kontur med samma iver som de gamla människorna på Tv4:as triss.
Kärleken väntar
brinn hjärtat brinn
vår fiende är rätt om sitt skinn
det räcker med en gnista, ett bloss
dom skulle vilja vara som oss
visst känns det som att kärleken väntar?
Och visst känns det som att kärleken väntar. Men jag kan inte förstå hur. Det är sju simpla ord, sju ord, en fråga - eller ett påstående? Men jag kan för guds skull inte komma fram till vad den väntar på.
Är det vi som ständigt skjuter upp kärleken och låter den vänta, hela tiden stänger den ute för att först bli klar med allt annat. Är det vårt fel,, är det vår mur vi bygger upp mot känslomässigheten, eller finns den alltid runt omkring? Är det kärleken som väntar på oss, att vi ska komma och ta den, väntar den in oss som våra föräldrar när vi är små och hamnar på efterkälken. Står kärleken liksom mamma i dörröppningen och väntar på att vi ska komma hem när vi tillslut har granskat alla stenar vid vägens kant?
Människor går gata upp och gata ner och väntar på den rätte, förväntar sig att den helt plötsligt ska stiga in genom dörren och presentera sig "Go'kväll, mitt namn är Kärleken - jag tror ni väntar mig?". Glömmer vi bort att leva här och nu, precis som man gjorde när man var liten och faktiskt satt och väntade där i fönstret på att någon skulle komma och ringa på dörrklockan. Någon som skulle ta mig ifrån den där väntan.
Kanske menar J.Berg att kärleken inte är allt, att vi faktiskt kan leva här och göra det bästa av situationen så som den är. Att det faktiskt finns ett här och nu utan en bestämd framtid, och utan någon vid sidan - för kärleken kanske kan vänta?
I think I need some spank
Ja ni, kära vänner? Vad är det här för bild undrar ni?
Ska jag helt plötsligt vända om totalt och starta en sexblogg kanske?
Nej knappast, det är bara jag och Tyllman, en helt vanlig söndag på stan - man vet aldrig vad som händer då.
Huxflux stod vi i erotikbutiken på Pub, och helt plötsligt chillade vi med Katarina Janouch..(orgasmbokenförfattaren) Hon var där för att signera, men fansen hade visst dragit och istället visade hon omkring oss i butiken för att förklara och berätta och undervisa om de olika sakerna som fanns.
Tillslut hamnade vi framför detta föremål, stolen. Eller bänken. Bänken med grimma och tyglar som hon ivrigt visade mig hur jag skulle ställa mig i, och plötsligt hade jag en liten blond tös bakom mig som spankade mig.
Ja människor, det här var en bra märklig upplevelse, men om man är en sann hästmänniska så kan man väl bara rekomendera :) Annars hade dom grymt häftiga masker där i olika stilar som man faktiskt blev lite sugen på. Freaky...
Ja det blev inte ett så seriöst blogginlägg det här, men det känns som att jag måste visa att även jag är mänsklig och inte bara sitter och funderar över diverse djupa ting.
Jag har glömt den där känslan
Ibland säger någon en mening, som är så bra, och så klar, att man måste upprepa den för sig själv, bara för att man ska begrava den djupt inom sig och få njuta av betydelsen för några extra ögonblick.
Ibland ser man något så vackert att man måste gnugga ögonen och se efter igen om det finns kvar, och sedan med ett leende gå vidare, och kanske slänga en sista blick över axeln bara för att försäkra sig om att det var på riktigt.
Ibland drömmer man en dröm, som är så verklig att man tror på den när man vaknat, och sedan måste berätta för den om alla man möter fram tills sömnen åter slår några blanka steg i vårt minne, och då fylls vår tankeverksamhet av hoppet om att drömmen ska komma på återbesök.
Ibland får man höra musik, som får kroppen att försvinna, murarna att rämna och hjärnan att vara delaktig i den oklara rytmen som spelas. Det är så vackert att man kan minnas detta en lång lång tid efteråt, även fast känslan av att vara ett par toner försvinner alldeles för fort.
Ibland har man en känsla av att vara älskad. Då kan man inte tänka på annat. Ingenting fungerar. Man kan inte vända sig om för att försäkra sig om att det existerar, man kan inte upprepa det, för det finns inget att upprepa, man kan inte gå till sängs och hoppas att det ska återvända, för det är inget du kan ta på, och du kan inte försvinna, för det finns ingenting som är mer äkta än kärlek. Du bara känner den, och den får dig ur balans.
[ingenting]
Här i veckan upptäckte jag ett för mig nytt band. Jag letade upp dem på youtube och det visade sig att jag hade visst hört flertalet låtar av gruppen utan namn.
[ingenting]'s senaste skiva, den tredje i följden, men den första för mig heter 'Tomhet, idel tomhet' och är en fantastisk skiva. Man lyssnar igenom den ett par gånger och lyssnar bara delvis på texterna, snappar upp delar och helt plötsligt fick jag för mig att dessa skulle vara utsända av t.ex. livets ord. I öppninslåten 'Hallelujah' sjunger sångaren Christopher Sander "när jag slutar tänka börjar jag förstå att gud inte bryr som hur rakt jag kan gå, så länge jag går, går jag i änglarnas spår, så länge jag lever dricker jag ur djävulens skål".
Kanske är detta inte ett frireligiöst band, utan kanske reagerar jag bara precis som det är tänkt. Sverige är ett av det mest anti-religösa landet i världen och att överhuvudtaget nämna gud i en låt är för mig att tänja på gränserna, och det känns helt plötsligt lite obehagligt, samtidigt som resten av deras texter känns små och smått naiva, men fortfarande på ett vuxet sätt. Som i låten 'Tack', som lika gärna skulle kunna vara en dikt, eller ett tal hållt till ett par mycket uppskattade personer. "Tack mamma för luften och alla molnen..." känns barnsligt och samtidigt kan man inte låta bli att själv vilja tacka för allt som är bra här i livet.
Svensk indiepop när den smakar bra, och även fast vissa låtar känns lagom ljumma, som t.ex. "Dina händer var fulla av blommor" som är den mest kritikerhyllade låten på skivan. En helt okej låt men som jag snabbt tröttnar på och inte ens orkar lyssna på texten. Kanske skulle jag förstå allt lite bättre om jag försökte med det?
Ett som är säkert är iallfall att jag ska se dem i sommar, varesig det blir på Peace & Love eller på Arvika-festivalen.
Piff puff lilla molntuss
Man kan jämföra varje litet ludet moln med känslor, adjektiv, något som egentligen inte betyder någonting, men när de samlar sig blir det dimmig och man får svårt att se. Svårt att se genom alla känslor och bara låta solen stirra en blint i ögonen.
Som små lager lägger sig ilska, sorg, lycka, skratt, glädje i min stratosfär och för tillfället ser vädret mulet ut, en kylig vind av svårt tänkande, stora tunga moln har bäddat in solen för några dar. Men ljusare tider lockar, och snart kommer även de vara här. Vi går trots allt redan nu mot ljusare tider.
Snart kommer jag gå ut och blicka upp mot en molnfri himmel och bränna mina kinder röda, och bara låta de små obetydliga adjektiven strömma genom mina vener. Moln, ja små moln, där de svarta regnmolnen är tyngst och lägger sig närmast vår planet jorden, närmast till hand, och de små puffiga molnen blir svåra att se. Endast från ett flygplan kan man göra sig ett närmande, och det kanske är så jag vill leva. Tappa fötterna från marken, förlora gravitationen och sväva där uppe i det blå, med min lilla lilla, puff-puff molntuss...
Tur & retur, världen över. Snart börjar det ...
Imorgon är det skolavslutning, tillslut, och äntligen, äntligen är det dags för lov. Äntligen. Snart nytt år, och slut på det här deceniumet. Snart kommer deceniumet med stort D. De 10 år jag ska ta reda på vad jag är för en sorts filur och leva mitt liv fullt ut. Jag har aldrig trott på nyårslöften. Men kanske ett decenniumlöfte är något att ge sig själv?
Nu ska jag fortsätta umgås med mina härliga kusiner och min föredetta au-pair flicka. Kanske kan man få tips om hur man är en bra au-pair? Fast, det är ett och ett halvt år kvar... Sedan är tanken att jag far till Paris i några år.
Imorgon har jag för övrigt gått halva min gymnasietid. Det är blandade känslor det, fast mest av allt längtar jag till att livet ska gå vidare, för jag kan inte stanna kvar här länge till.
Snö
Snön faller ner och lägger sardin på stadens muller. Folk glömmer allt det grå och börjar älska. Människor i gatans hörn syns i ljusets reflexer. Det kallas jul. Och då får man inte vara ensam. Alla ska synas - alla ska höras. Det är dags att gott göra sig och helt plötsligt börjar världen tro på godheten. Godheten som under 321 dagar om året ligger gömd i en gammal konservburk letas upp och runt om i världen börjar man frentetiskt sniffa i sig av den gömda drogen. Syndernas förlåtelse kommer en gång om året. Och nu är den här, än en gång.
Ingen får vara ensam. För att älska måste man vara minst två, och de som är ensamma är det synd om. Hellre tränger man ihop sig med tjocka släkten, lagar en julmiddag och njuter tillslut när kvällen är slut och alla snappsglas ligger i tusen bitar och orden ekar tyst. Bara ett år tills nästa släktmiddag.
Jag skulle kunna liknas vid uncle Scrooge, för för mig finns inget värre än julen. Mitt liv går ut på att leva - hela livet. Inte bara delar av den.
För mig är julen förknippat med krångel, bråk och falskhet. Vem kan köpa den största julklappen? Vem älskar vem mest?
Jag vill ligga i ett gatuhörn, långt ifrån snö och jul, ett hörn dit ingenting når och där jag får sitta ensam i 24 timmar och vänta på att dagen ska gå över till nästa dag. Med skräck blinkar jag mot den 24:e december.
Jag har aldrig förståt falksheten i att älska varandra en gång om året. Sorry, det har inte funkat för mig. Men jag växer än, och om några år kanske, förhoppningsvis förstår jag tjusningen i att tävla om mest julklappar, godast jansonsfrästelse och sedan skrika förtvivlan när alkoholen tär på mitt psyke.
J'ai tue ma pere
Jag minns en gång, ett upplyst rymt med vitt golv som var så halt att man var tvungen att ha en matta i rummet för att man inte skulle halka. En rund matta, från ikea. Den var grå.
På mattan låg ett krossat glas. Tusentals glas. Det var fullt av dem - överallt, smärta. Skrika, skrika så att luften inte räcker till, kämpa. Någon som drar. Tillbaka mot garderobsdörren med blå metallhandtag. Glas. krossat glas. Drar igen, skriker. Gråten, gråt av hysteri, mörka svarta tankar som ger utslag på salta kinder. Ett barns skrik, och glas överallt, på det hala golv, på den grå mattan.
En dörr som slås igen och någon som springer, från film till verklighet, springer, glömmer skor. glömmer sitt liv bakom sig och springer. Tunnelbana, snart? Mamma, var? Springa, snö. Lila fötter. Det bränns, nej det svider. Jag har ingen känsla kvar.
Snö överallt, skrik som fyller en vinternatt klockan 23 och förvirring. Ett barn i pyjamas och utan skor som springer. Han har glömt var han ska. Vill bara bort. Han hatar att älska, hatar att leva.
När man är liten får man lära sig att hata är ett starkt ord.
Men när ska vi lära oss att älska är ett lika starkt ord?
Utopia?
Jag har hittat något som gör mig lycklig. Varje gång jag passerar ler jag brett och en härlig värme sprider sig genom kroppen.
Varför har någon valt att skriva 'Utopia?' på denna skylt?
Är valet av ord och plats något som är helt random utplacerat - eller är det ett geni som skrivit detta?
Kanske ska man inta lägga så stor vikt till detta ord - men jag blir så fascinerad av hela påfundet. Platsen där samhället ska finnas, ligger tydligen bortom Mörby Centrum. Och vad finns bortom Mörby Centrum? Jo, typ sollentuna.
Menar människan att drömsamhället skulle vara det samhället där en tunnalbana icke existerar, och kanske därför är utpoin utskriven på en perrong som idag inte är möjlig att åka till.
Det är svårt att försöka skriva en text om utopia och jag tappar mina ord, men ni förstår nog själva, antingen är det något man stannar upp och tänker över, eller så passerar man bara obemärkt förbi. Är det här samhället vi vill leva i? Är Sverige vår utopi?
Hjärta
Jag känner besvikelsen stiga mig över huvudet.
En EP, med 4 urusla remixer. Man ska inte ta ut något i förskott, men Kents nya ovana att bara släppa sjukt dåliga remixer har fått mig att se ... rött. Jag saknar tiden då de släppe sina b-sidor, utan dina andeta, vinternoll2, M, alla mot alla.
Istället släpper de sin andra Ep. En Ep bestående av låten hjärta från nya skivan röd, och sedan 3 remixer av låten hjärta. Nej, det här funkar inte.
Något jag iallafall glädjer mig av är det galet snygga omslaget. Inspirerat från deras deras turnéaffischer 2010 och med en stor fjäder i svartvitt. Deras konstnärliga ådra får mig att förlåta dem, om än bara för en stund.
Konst: 'Håll käft'
Att födas med talets gåva är en sak, men för att verkligen kunna lägga vikt i de ord man uttalar krävs det kunskap till tystnad.
Jag är nog född utan den kapaciteten, för många situationer jag upplever som obekväma försöker jag tala mig ur, och det kan fungera till viss del - tills man inser att man antingen har sagt för mycket och förhoppningen om att vara en 'intellektuell och svår tonåring' har gått till spillo genom att man pladdrat på om typ det mest svenska som finns - regn. Eller väder överhuvud taget. Eller något annat ovesäntligt. Det handlar om kallprat.
Egentligen ville jag inte lägga någon stor vikt av den här texten på hur folk pratar och för sig i obekväma situationer, utan jag ville slå ett ord för hur skönt det är att vara tyst. Och tystnaden är faktiskt bäst när den är delad. Att tillbringa tid med en vän som kan bokstavligen "hålla käften" gör vardagen mycket bättre.
Det tar en tid att komma dit, och många murar ska rivas tills man tillslut står där en dag, då man kan gå hem till varandra, lägga sig i varsin soffa och stirra tomt ut i luften och bara förstå universums problem. Eller kanske bara strunta i dem. Att ha en vän man kan slappna av med och som man känner sig så hemma att man kan gå och sova när kompisen sitter och pluggar är vad jag efterstärvar. Jag vet att det krävs uppoffringar osv och mycket lång tid, men det är så värt, inte som mitt ordbajseri liksom, det är bara ren avkoppling. Som att stå i duschen två timmar för länge om morgonen fast skolan redan börjat och sedan ta dagen som den kommer.
Att det kan bli jobbigt med tystnad är jag fullständigt medveten om, och just därför reagerar jag som så många andra med utfyllnadsprat. Om ingenting. Jag kunde lika gärna sitta och dricka mitt eget saliv, för ungefär så intressant är det att lyssna. Nej, personer som är bekväma är vänner. Dom märker man vilka dom är, och dom kan jag själva slappna av med tystnaden. "Vi ligger tysta i en krater, ler..." Ja, tystnad är glädje, kärlek och gemenskap. Den är delad.
Vi känner alltid samma sak.
Mina handlingar är determinerade.
Så här känner jag mig just nu - efter en redovisning i filosofi och jag valde bilden på en skola i cerdanyola för den berättar hur instängd jag är.
Mina handlingar är inte mina, och jag kan inte handla än jag gör, för om jag kunde det, så skulle jag handla på det andra sättet och det jag gör nu skulle inte vara möjligt.
Det var determinerat att jag skulle välja denna bild och egentligen behövde jag bara skrolla lite random för att hitta den i en förfluten mapp av minnen som ikväll ploppade upp. Varför just nu?
Ja det kan man fråga sig ...
Регина спектор
En fyrtiofem minuter senare och vi satt inne på golvet i Cirkus och väntade spännt på Jenny Owen Youngs, och plötsligt reser publiken sig upp, så även vi, och vips står vi vid staketet, mitt emot en svart förväntansfull flygel.
En söt tjej med glasögon inleder och när den ryska skönheten tillslut kommer in på scenen är förväntningarna stora.
Hon kan sjunga på riktigt.
Hon har utstålning - på riktigt.
Och hon heter Regina Spektor.
Nästan två timmars njutning i en stillsam publik, en publik som inte står still pågrund av lamhet eller skräcken i att de köpte biljetter till en värdelös konsert. Nej, en stillsam och njutbar stämmning som nästan går att ta på och en ryska som levererar, klinkandes på ett piano, med en trumpinne i ena handen och dunkar takten mot en gammal sliten stol. Ur mikrofonen skriker hon ut "and you don't love your mother, and you know that you should...." och även om jag inte kan referera till texten om den stackars lilla rika pojken, så går det bara inte att låta bli att älska den här människan.
Regina Spektor tog sig in i mitt hjärta under nationella proven i nian och har bosatt sig där med sina fantasifulla låtar och rösten som jag skulle vilja kalla den bästa av alla kvinnliga varelsers.
Bara det att jag faktiskt drömde om konserten igår natt gör att jag nog faktiskt skulle kunna klassa den här som en av de mest beundransvärda konserter jag varit på.
Jo, det var allt bra vackert.
Le Tour Du Eiffel, La Tour Eiffel, The j*vla eiffeltouret?
Fredag förmiddag, i en taxi påväg ut till Arlanda. Taxameterna har tillslut slagits på och regnet försvinner utan spår. Med träningsverk i varenda muskel jag kan namnet på efter två timmar spenderade på gymmet är vi äntligen påväg. En planerad spontanresa skulle man kunna kalla det.
Att några timmar senare slå sig ned på pendeltåget - färdas genom Paris med dragspel i öronen och franska män som biter varandra i jackan. Att äta crepes i Saint Michelle.
Ja det här inlägget blir ganska meningslöst i den meningen att berätta vad vi spenderade vår tid med.
Timmar av funderingar, tystnad och prat, Notre Dame och en engångskamera som redan nu är framkallad och foton som förgyller såväl kylskåp som minnen.
Det här var även helgen då jag förstod helheten av att skaffa sig ett mål i livet, och en bit på vägen har jag kommit. Frankrike 2011 känns inte allt för långt borta.
Dessutom har jag fått höra att min blogg är trist och att det är för mycket text, för lite bilder och en tråkig designa. Vad kan man göra åt saken? Jo - kanske försöka piffa till den. Jag har en idé, men ingen som kan hjälpa mig genomföra den. Om någon är skillad på dessa moment är jag öppen för en disskusion.
Och välkommen hem till mig själv! Nu ska jag blogga igen ...
J'amie Paris
Jo kanske, men så blir det om man åker på budgetresa med Sofia. Burger King och MeccaDonken lär bli vår räddning tillsammans med nygräddad baguette för de kommande dagarna. På något sätt känns det här som en uppvärmning till kommande resor och med tanke på att vi kanske kanske kanske ska tillbaka till Paris i januari är det här en typ: hitta-vägen-och-lär-dig-gå-resa.
Eiffeltornet står och väntar på nya äventyr, och tillsammans med en engångskamera från pressbyrån och 2000 kronor i den gamla plånboken ska jag och Sofia upptäcka det som finns att upptäcka under 2,5 hysteriska dagar. Det här är vad jag längtat efter i 3 månader och på måndag kommer det vara över - varför kan jag inte låta bli att tänka på måndag när Frankrike står till mitt förfogande under helgen liksom?
What ever, jag kommer inte uppdatera på 2 dagar, det var typ det jag ville säga. Sedan kommer jag skriva med en rasande fart och berätta i detalj om vårt äventyr på "The moulin rouge"
Nostalgibox :03
och mamma som försvinner,
slagen blev för många
och hjälplöshet blev flykt.
Tårarna som spilldes
prydde hennes kind.
Nu är jag 16 åt snart,
och inte längre ett barn
På natten ska man sova
men det kan inte jag,
lämnad åt monstren,
som väntar under sängen
huvud som pressas mot kudden,
drömmarna träder in
Nu är jag 16 år snart,
och inte längre ett barn
Limmet står på bordet
sköna glömskans brunn,
smärtan slutar verka
tills allting blir som förr
Nu står jag inför ett mörker,
av vuxenliv och ansvar.
Nu är jag 16 år snart,
och fortfarande ett barn.
Ja ni människor. Ren nostalig, draget i linor, fyller nu min kropp med lycka.
Ikväll gick jag igenom min minneslåda som för första gången någonsin lämnat den dammig hyllan hos pappa och bosatt sig under sängen hos min mor.
Det är en sliten blå adidaslåda som jag fick när jag köpta min stan smith, och den har stått i snart två år och har på utsidan samlat damm, samtidigt som den på insidan fyllts av mina minnen och gamla reliker.
Efter gårdagens förflyttning kändes det rätt att ta en riktig titt i den där lådan och att förklara allt som samlats på där genom åren skulle ta evigheter att förklara, allt från småplott till min första helt utskrivna dagbok. Vad jag kan berätta är att jag hittade den här dikten som jag skrev för - ja när det nu var. Ett bra tag sen iallafall. Tydligen var jag inte ens 16 fyllda. Oavsett hur mycket man skäms för sitt förflutna och samlar allt på låda, så kommer det ändå fram tillslut och ikväll kändes det rätt att dela med mig av den här.
Nu kommer iallafall jag att gå och sova lycklig denna kväll och drömma om gamla minnen som suddats ut i verkligheten, och åter ska de ritas i sanden för att sedan dras ned av vågorna och falla i glömska.
Only this time ...
De är abstrakta ting som dyker upp här och var, ja i nästan varje situation, och de går liksom inte att reda ut. De är som den gåta man får på en uppäten päronsplitt.
Problemet, med mina problem är att jag nästan aldrig ser dem. För när vet man att man har ett problem?
Att hitta ett krossat nudelpaket på sängen eller att faila ett prov, eller att ha en människa hängande efter sig. Trycket, det där som känns när man ska landa med flyg, spänningen mot bröstet blandat med spänningen av att komma någonstans och man inte riktigt vet var, är ungefär som mina problem. Jag har tappat bort dem i virrvarret av tid och rum och de har blandat sig som gift i klart vatten. Helt plötsligt är marken där jag står ett levande schakbräde och jag lyfts fram som första bonden.
Människor som pratar om att det finns något större ovanför oss, människor som tror på "något". Ikväll har jag kommit fram till min tro, och den är tro det eller ej inte särskilt fantastiskt eller övermänsklig. Det handlar om mina problem. Jag är allt för lat för att tro och mina problem väger istället tungt över min ryggmärg.
När man börjar nysta i luften fångar man plötsligt upp nävar med tunna snirkliga nät av problem, och man kan inte låta bli att riva ner allt samtidigt som man blunder och försöker sluta. Så länge de inte syns är problemet inget problem. En person man inte tycker om är ingen man tänker på förens den dyker upp.
Därför har jag de senaste åren varit bra på att blunda, och vid det här laget är jag nästan blind, så kallad likgiltilg. För jag kan inte längre känna mig ledsen då något ont händer och jag kan inte ta tag i min egen situation och se det allvarliga. Det är som att spela någon annans liv på The sims och man väljer vilka knappar man ska trycka på. Jag vet vilka jag ska trycka på - men jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Det kan irritera många människor och jag kommer ofta på kant med dessa som försöker sätta sig över mig för att pressa lite hårdare.
Meningen med det här är att jag ska försöka samla mina tankar och få grepp om omvärlden, men i nuläget ser det inte särskilt positivt ut, och jag kommer för ett bra tag fortsätta blunda som en blind kattunge och snubbla i mörkret tills jag om några år, när jag mognat och inte längra handlar som ett barn, eller som en medelålders gammal man, och inte längre kastar blickar omkring mig och lagt vapen att vila, då ska jag öppna ögonen och sila solens strålar. Och då kan jag få en fast bild av vad som är jag och mina problem, och tillslut kanske de kan lösa sig. Och om inte, så kommer jag iallafall att lära mig leva med dem.
