Jag har tröttnat totalt på livet. Mina lärare bara öser på mig läxor och det känns som det är som straff för att jag åker till Ryssland en vecka. Höstlovet som kommer är plugg för mig och aldrig har det varit värre i mina 16 år.
På något sätt försökte jag se det positivt men det gick inte och jag la ner den idén. Numera vet jag inte vad jag skriver.
Jag känner för att identifiera mig med Nietzche och kalla mig för Nihilist för idag tappade jag tron på allt vad mänsklighet och moral är. Fast det gjorde jag iförsig för mycket länge sen. Tanken kom smygande och uppenbarade sig sedan som den enda lysande glödlampan i mitten av ett stort mörkt rum.
Jag behöver inte vara trevlig mot allt och alla, för alla kommer ändå inte tycka om mig. Numera skrattar jag åt många fler än tidigare och jag tycker så synd om dem för att de är så sorgligt patetiska. Jag är säkerligen lika patetisk som handlar som jag gör. Men det står jag för.

Det här är jag och Sofia.
Idag fyller Sofia 17 år.
Jag har inte kännt henne alla dessa 17 år, och hon har inte kännt mig alla mina snart 17 år.
Men ändå är hon den person jag upplevt mest med. Jag har så himla många minnen.
Alla är dock inte fina. Som när vi började gräla i matsalen på mälarhöjden, hon tar styptag på mig och jag häller ut min mjölk på henne. Men det var länge sen och vi var ganska töntiga då. Vi kan till och med skratta åt det idag.
Vi var i Barcelona tillsammans också. Och jag dissade henne totalt fast det skulle vara vi mot världen. (Bilden är förövrigt från detta tillfälle)

Sen har vi alla promenader som vi har hunnit med. Och det var kanske så det började. Elevens val var för tråkigt och Sofia hade en trevlig hund man kunde promenera med.
Någon gång slutade promenaden med att vi fastnade på pizzera Sorento i västertorp, varpå denna "impulsdejt" ledde till en tradition vi dock inte är så bra på att följa.

Första gången vi umgicks utanför skolan måste faktiskt också nämnas. Vi skulle göra en film om Peru till spanskan. Google translate, eurovision och barbiedockor. Starkare minnen finns knappt att hitta i mitt huvud.
Inte visste jag den dagen att jag då för första gången hängde med min allra bästa kompis. Den som kom att känna mig bättre än alla andra och som ändå uppskattar mig.

I våras skrev jag ett brev till Sofia. Ett brev som handlade om mitt liv om 10 år. Det var skrivet ur ett perspektiv där vi tappat kontakten och bodde på helt skiljda håll i världen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att mitt brev inte går i uppfyllelse, men om det gör det Sofia, då vet du var jag finns iaf. Och tveka inte att höra av dig.

Du är bäst. MIN bästa kompis. Någonsin
(det är starka ord. Jag vet. Men så är det bara)

Tillsist en liten dikt jag skrev till dig förra året när du var i USA och jag satt hemma i Sverige och led av tristress;

Du är som myggorna på sommaren som surrar i öronen
Du är som sanden mellan tårna som aldrig går bort
Du är som presenten jag fick av farmor som ligger längst bak i min garderob
Men ta det positivt ... "gumman"... <3
KOM HEM!