Och det mest intressanta av alla .... jag såg för första gången i mitt liv ett bög-par på stan som inte inkluderade mig själv eller någon person jag känner. De stod bakom mig, en liten indiepojke med sjal på huvudet och en övervakande pojkvän med ett stadigt grepp runt hans midjan, och fy så dum man kan känna sig, men jag kunde inte låta bli att vända mig om hela tiden och glo - det var ungefär som om någon skulle se en dinosaurie passera på gatan. Jag är nog lite  för gammalmodig jag. Alla skrattade åt mig när jag berättade det här .

Bloggares bästa tips för de som vill bli kända brukar vara "kom upp på topplistorna, uppdatera flera gånger om dagen så du blir bland de mest aktiva". Jag ställer mig frågan: Hur kan man uppdatera flera gånger om dagen? Med det menas 10-15 ggr har jag också hört. Är svenska bloggare otroligt nyfikna av sig och går runt, sprängfyllda av idéer och funderingar? Består Sveriges bloggarelite av en drös extremt intellektuella, högutbildade och kulturintresserade södernissar? Att försöka se detta framför sig är väl ungefär som att man på södra skulle börja ta fjortisar på allvar, eller att det visade sig att alla människor i Afrika var naturligt blonda ... Jag menar, mirakel kan inträffa, men jag kan verkligen inte säga att det majoriteten av oss svenska ungdomar verkar uppskatta är funderingar kring livet - nej dessa bloggare är nog smarta, på sitt område. De kan allt om vilken nyans ett läppstift ska ha för att man ska hinna kladda på det 2 minuter innan det är 08:a landets största fluga. De vet vilka kläder som är de rätta. ( Det är otroligt dyrt att vara "rätt" i Sverige)

Min slutsats är den att i Sverige finns det många små flickor, vars högsta önskan när de var ännu mindre på fullt allvar ville bli prinsessa och leva det ljuva livet - glida runt i en vacker park, lukta på en blomma och bära en vacker klänning i siden. Dessa flickor växer upp i Sverige, ett ganska ensamt, och alltför realistiskt land. Vi har slösat bort vår tid på att lösa de få problemen vi har, vi har blivit uttråkade.

I många filmer och böcker hör man - jag tror till och med att självaste Jesus sa det - att hoppet är det sista som överger människan. Men hoppet kommer från något, en tanke som skapas i bakhuvudet, något vi alla människor nästan dagligen lever vidare på - fantasi. Den där knölen i huvudet som ger alla svartvita foton färg och skapar en rosa elefant och flygande enhörning i drömmarna dina när du sover.

Jag tror fantasin spökar hos alla människor, extra mycket när vi är små. Små, som i ett litet barn, ett litet barn som ännu inte vuxit upp, ett litet barn som går i skolan och inte haft sex än ... eller de var just det där, nu dök cigarettpaketet upp, lagom till att vodkan ska lösas ut på en bakgård i vårbygård i utbyte mot en avsugning. Det är våra prinsessor. Prinsessor som växer upp som barn i tron om att de är vuxna och för göra som de vill då de gått ut sjätte klass. Prinsessor som lärt sig av andra prinsessor vilken värld de lever i, och är det inte så att ifall man fantiserat tillräckligt länge gärna tar chansen när man får möjligheten att förverkliga sina drömmar.  En värld full av shopping, hårblekningar, vänner, ändlösa telefonsamtal in på sena natten, är det inte drömmen för en prinsessa? Sen finns ju baksidorna också: sex, sprit, droger, våldtäkt, falskhet och sen står man blöt i regnet, bortglömd och förlorad. Medan killar -i ett dömmande genusperspektiv - sitter hemma och spelar data för att det sedan ska slå slint och någon vill förverkliga det de ser i spelen. För tjejer handlar det om att få uppmärksamhet.

Att synas, och det får man göra genom att visa vad man har och vad man får, det handlar om att vara bortskämd. Plötsligt hade vi det så bra att man glömde bort att ta hand om varandra, plötsligt blev prinsessorna till slavdrivande tyranner i sitt shopaholicland, och ordet snäll försvann. Man startar krig och allierar sig mot andra stater, man sviker och räknar med att man i slutet ska stå ensam kvar? Jag vet faktiskt inte längre vad det handlar om, och eftersom allt detta endast bygger på lösa spekulationer byggda på en värld ur en ung pojkes perspektiv, så vågar jag inte fortsätta längre än så. Men jag tror inte det är bloggarnas fel att flickor gör som de gör, jag tror det är flickornas fel att bloggarna gör som de gör. De flesta av dem har nog haft samma prinsessdröm då de var mindre, och nu slåss de bland eliten om att få regera världen. Alla små blonderade regenter över idolaffischerade tonårsrum har plöstligt blivit provinser, slavar för cybervärlden, och de gör allt för att få fortsätta jobba sig innåt.

Vad gäller makt finns det inget som heter rättvisa - jobba dig mot mitten och vinn, eller strunta i makt. Man kan vara glad ändå!

Min vägg har växt! Eller, inte väggen då, den stora flaka ytan målad med vit färg har inte ohämmat börja växa och sprida sig runt i rummet som ouppskattat ogräs. Nej, igår slog jag slag i saken och förevigade denna sommar och lät fylla på min vägg av minnen med lite fler bilder.

På frågan ifall detta skulle vara ett intressant ämne att läsa om, är svaret helt klart nej, det bara handlar om min egen lathet. Jag orkar helt enkelt inte berätta om allt jag gjort denna sommar. Det räcker med att säga orden: Jag har rest. Punkt. Från ena änden av världen till andra. En sommar full av skola, lektioner som kommer vara för evigt, möten som lett till vänskaper, som förmodligen inte kommer bestå för alltid, men utav detta har jag lärt mig något. Nyss hemkommen -  har endast tillbringat ett och ett halvt dygn inom Sveriges gränser - har jag ännu inte kunnat smälta vad jag faktiskt varit med om - men poletten trillar nog ner så småningom.

För att hjälpa mig själv på vägen till upplysning har jag alltså pyntat min vägg med liter bilder. Jag tycker det är fint, och nu sover jag extra gott om natten då jag vet att mycket av det jag uppskattar här i livet sitter på min vägg och ser ner på mig då John Blund har mig i sitt våld.

Hoppas att alla som förmår sig att hälsa på här ibland har haft en lika bra sommar som jag har haft!