1. Kent

Stämmningen. Förväntningarna.  Inledningen.  Peace & Love. Kanske inte det ultimata stället. Men de lyckas gång på gång. En ny version av Utan dina andetag synkroniserad med "Det finns inga ord" och resten av låtvalen följde i samma spår. Det avslutades nästan med tårar till 747 och M. Dom kunde faktiskt fått spela 30 minuter till. Jag hade inte klagat.

2. Jónsi

Helt ärligt. Jag hade gåshud i en och en halv timme. Och jag satt ned!

3. Biffy Clyro

Mitt hypeband 2010. Jag fick höra samtliga låtar jag ville. Jag fick skrika så mkt jag ville. Det var solnedgång på en parkeringsplats i Borlänge och Biffy Clyro var sjukt mycket hårdare på riktigt! Det fyllde mina lungor av friska tag.

4. MGMT

Nog för att de inledde med nästan samtliga låtar jag ville höra, men vad gör det när man bjuds av ett blomstrande potpurri och tonerna som vandrar upp och ned i "Time to pretend" till att avsluta med att hoppa ihjäl sig till "kids"?

6. Avantasia

Det finns de som kan sjunga och de som KAN sjunga. Samtliga i Avantasia KAN sjunga. Jag njöt i 2 timmar av att bara lyssna - den sista halvtimmen blev aningen för lång. Tyvärr.

7. Mika

Konserten på annexet var en bevikelse, men desto bättre blev det på Peace & Love där tusentals ungdomar skuttade i takt till hans tuggummifästans leksakshits serverade i en Happy Meal, och här lyckades han verkligen lyfta på hatten och träffa tonerna som då jag såg honom 2007.

8. Julian Casblancas

Hade aldrig hört en låt av mannen trodde jag. Men det visade sig fel. Indianpop med fjädrar och skuttande publik invigde Peace & Love.

Jag gjorde misstaget att boka biljett för tidigt till MGMT. Ingen av mina kompisar som hade sagt att de skulle gå bokade. Jag trodde förvisso aldrig de skulle göra detta, men jag vill tänka gott om alla. Vill.

Så nu stod jag här ikväll då framför spegeln, klädd i ett par slita chinos med en lös knapp köpte på Weekday, en brun kamoflaguefärgad hoodie från H&M, mina prickiga happy socks, en malplacerad blå t-shirt med trycket: "Viva la vida", och ett bittert leende. Jag skulle få se ett band jag längtat efter att höra, jag skulle få kika lite på Andrew Vanwyngarden och gå på Berns för första gången. Inga kompisar bokade. Vad gör man? Kan man gå själv?

Jag blev själv övertalad, efter att försökt påtvinga andra min biljett, att faktiskt gå. själv. Det sved någonstans i mitt brinnande tonårshjärta. Ska tragiska jag bara spä på den och slaskbruna auran jag bär runt med mig, genom att efter nyss fyllda 18 ta min krog-oskuld ... själv? Det är typ som ... att tillfredställa sig själv samtidigt som man vet att någon man tycker om gör detsamma, och man kunde varit tillsammans - men inte är det.

Jag inledde min kväll med att tillsammans med en blond vän traska ner till den superhypade telefonplanskrogen "Landet". För att på deras uteplats i sann "Out cold"-anda vira in sig i fleecefiltar på en kista med guldränder och varsin öl i handen.

Jag hamnade, hur mycket jag än sköt på det, slutligen på Berns Salonger. Jag kan ju inte totalförneka att spänningen ändå spirade i mig som ett leende man skäms för att ge uttryck för. Trettio minuter gick ... så fyrtio minuter... och tillslut, efter en femtio minuters väntan grodde tonerna av en blomma som slår ut i mitt huvud. Så spelades musiken som på en gammal grammofon morfar kunde spelat då han var liten, och vidare vandrar de upp och ner som djupa dalar och höga berg. Där börjar en hippiekultur slå ut och publiken ropar inifrån en euforibur: "I'm feeling rough, I'm feeling raw, I'm in the prime of my life ...".

MGMT har entrat och jag står i mitten av dansgolvet, jag står omgiven av hundratals. Jag är ensam. Så ensam. Jag har ingen omkring mig. Ingen som jag med ett rött band kan knyta ihop mig med och säga: " Vi är här tillsammans. Vi känner varandra. Vi förstår varandra." Jag är helt utelämnad tillmig själv, och musiken. Jag försöker, försöker att sätta mig i samma trans som tidigare konserter. Det är ju inte min första. Jag är bara här ensam. Ingen annan. Bara ett hundratal till här. Jag lyssnar noga, rör på fötterna, krossar någon ölflaska någon annan tappat, klappar lite takt, jublar lite, jag tycker det är ganska mysigt. Men det dröjer fram till en av de sista låtarna då det smällar. Som om alkoholen och värmen lagt sordin över publiken i ett tidigare stadium, men nu spricker det plötsligt. Barnen skrattar och vi jublar. Alla jublar, alla viftar. Folk tar dansen på allvar och applicerar den på musikens rytm. Ljuden av kids ramlar mellan de få glipor som nu finns. Plötsligt har det förvandlats till ett dansgolv där blandade åldrar 18 - + dansar livet av sig för fyra minuter, och där - där hamnar jag i några minuter i total koncentration. Ja, det är så det ska kännas. Jag har hört barn.

Så slutligen överlevde jag faktiskt MGMT, jag överlevde att gå själv på Berns och dessutom att uppskatta det. Nu är det bara hårdrockskonsert kvar på söndag. Med mamma ... Vi får se hur det går - men hur som helst är jag inte ensam då.