Vi är idioter sjunger han och publikhavet jublar, varje hjärta slår ett extra slag; han sjunger om mig.
Kent i tre dagar har vart en fantastisk upplevelse, hur vi på något sätt varje kväll nästan stått längst fram, nästan tagit på Joakim Berg, nästan dött av eufori, men den där känslan går över. Så snart ska jag åter ställa mig utanför okänd arena för att invänta en av anledningarna till att musiken för mig existerar. Jag tror helt ärligt inte att de som hatar Kent kan förstå sig på musik.
Musik är en känsla, precis som kärlek, hat och glädje. Musik kan precis som de andra känslorna vara falska, oäkta, obetydlig, bortglömd och svår. Många människor förstår sig inte på musiken utan tror det är något man ska tjäna pengar på, (vilket man förstås gör) men har vi någonsin sett hur det gått när någon ska känna någon annans hat? Inte emot sig själv, utan verkligen känna samma hat som personen i fråga. Nej, det har vi inte, och det är fel när artister/kompositörer försöker förstå sig på andras känslor, att känna varandras känslor, ge sin känsla till någon annan som inte förstår sig på.
Man kan sprida glädje, hat eller kärlek, man kan uppfinna varor eller attraktioner som får oss att uppleva dessa känslor, precis som musiken. Man kan köpa skivor för att koka inombords hemma i vardagsrummet, man kan gå på konsert och tillsammans med tusentals andra lyftas till sjunde himmelen. Det gynnar förstås artisten, men då är det dom där varorna som finns pga. musiken. Annat blir det när man skriver musiken bara för att få sälja varorna, för vem egentligen köper t.ex. Britney Spears? Den spelas på radio, folk tycker om den, men vem kommer någonsin minnas den och känna att det är en av de mäktigaste känslor man någonsin känt? Vem kommer tycka att den här känslan är värd att dö för? 
Från början var musik liksom alla känslor något man delade med sig av, och det gör man förvisso fortfarande - och just idag tror jag Joakim Berg existerar för att vi ska få ta del av den stigande känslan.

Om trettioen dagar kommer Joakim. Igår var jag på Kent. Om några timmar ska jag gå på Kent. Imorgon ska jag gå på Kent. Om två veckor ska jag se Kent. Det här ser ljust ut!

Det här var dagen då tunnelbanorna satt fast i isen och alla människor förtvivlat gick i lemmeltåg mot Liljeholmen. Det var alltså dagen då jag och sofia inte orkade göra någonting och lämnade skolbäckerna i skolan för att se film och gå på promenad. För första gången iår njöt jag av snön, kastade mig omkring och kände det vita pudret fäkta i vinden. Nog så härligt, men oj oj oj, inte igen. En gång per år är nog lagom, eller?

Förövrigt gick jag till skolan idag, kom sent till gympan med rosiga kinder som en liten skolpojke på åtta vårar som glömde bort tiden när han lekte i den där snödrivan på vägen till skolan. Sedan hängde jag lite med några spanjorer i gamla stan för att till sist plugga filosofi hemma.

Idag är jag trött och kom halvvägs till skolan. Jag bäddade ner mig i soffan, somnade och hade en fin dröm. Egentligen skulle jag vilja tillbringa all dötid på gymmet men det är svårt att ta sig dit eftersom det inte går några tbanor. Istället har jag tryckt i mig ohälsosamt mycket dåliga saker. Istället har jag lyssnat på oerhört mycket musik, och sjungit otroligt falskt. Jag har vart sur och lessen hela dagen och jag vet nog inte riktigt varför - eller iaf så är det inget man vill dela med sig såhär. Så, ja - jag återkommer när jag är på bättre humör.

Det var för 6 månader sedan, lördagen den 22: a augusti. Efter dagars väntan, i både regn och solsken. Vi hade stått ut med fulla britter och arga poliser. Ja vi hade klarat allt kändes det som. Så kom morgonen då det var dags och tillsammans med en dm vatten delade jag sovsäcken när jag vaknade upp. På led gick vi, till en ekande melodi av viva la vida-kören. Vi slog oss ner på bästa plats framför stadion och fördrev tiden på diverse sätt. Allt för att få Chris Martin att kännas mycket närmare, och tillslut, samtidigt som solen stack upp över träden bakom stadion, fick vi entra den magnifika Os-byggnaden på ett led, hand i hand. Mycket mer minns jag inte faktiskt. Så hög på lycka har jag nog aldrig tidigare varit, och kanske kommer jag heller aldrig vara det. Tack gode gud att jag iaf fick tillbringa en kväll med Chris Martin och japans fjärilar.

Öppna dörren. Sätt dig ner. Starta. Ge dig av. Hitta hem. Försvinn.
Ljudlöst svänger han ut på E18, sedan mot E4. Han ska härifrån. Natten är anonymt svart, vägen badar i bronsfärgat lampljus. En undran – vem som svek vem först.
Han vet inte vart han ska, bara att han ska bort. Hastighetsmätaren slår gång på gång över tillåten nivå. Inatt är han ensam på vägarna. Det hade han varit redan i trapphuset på väg ner till parkeringsplatsen. Så fort han hade låst dörren bakom sig hade tanken slagit honom: nu var han helt ensam. Han trampar återigen på gaspedalen, låter motorn prestera, tillåter sig att bara tänka på fartvinden. Vinterlandskapet utanför glittrar dunkelt i nattens ljus.

 

Hon ligger på sängen, tänker förbjudna tankar. Dom där som så gärna kryper på, tätt under huden och bosätter sig där. De där tankarna som inte får finnas. Vänder sig om, kramar kudden, viskar till väggen och somnar om. En dröm om mammas ömma famn öppnar sig och sprider ljus över tillvaron. Flyr in i en värld som inte längre finns, den värld hon lämnat – den hon inte ville vara. Det överhettade täcket bleks i solens första strålar när de silar genom persiennerna. Önskar hon kunde dela det här ögonblicket med någon, bara någon. Någon som kanske inte är så speciell, men någon hon kunde hålla om och dela ett sommargult täcke med och en kärlekstörst omöjlig att släcka med tio tusen liter vatten.

 

Bakom honom rörs snö upp, blandar sig med avgaserna och bildar gigantiska moln. Ändå ska ingen se att han har varit där och aldrig kommer någon att hitta honom. Om de försöker är irrelevant för hans fotspår är för evigt överkörda och övergivna.
Ingen kommer att hitta honom, inte ens kvinnan han lämnade i sin lägenhet. Skulle han någonsin träffa någon han en gång kände kommer han att bli ställd mot väggen – hur kunde han lämna henne? Han vet inte. Hon som ligger kvar i hans säng är perfekt men inte hans. Man kan inte leva med någon som alltid ska vara bättre. Motorljudet håller med och stegras ytterligare. På höger sida om vägen ligger en sjö, ett par hundra meter fram lyser ett litet samhälle. En rodnad vid horisonten varnar för solens snara uppgång. Han stannar bilen och snön krasar under hans gummisulor. Kylan biter. Han ställer sig på den tjocka isen och huttrar till vid insikten om att han antagligen är mer vilse nu än när han startade bilen för fem timmar sedan. Solens första strålar träffar honom i ryggen.

 

Om han ändå vore här. Hon är lämnad, och hon vet om det. Ensam vid ett frukostbord, petar i en skål med socker. Hon blickar mot den tickande klockan och väntar, låtsas som att han bara är på toaletten. Hennes grå fleesebyxor som hon sparat i över tjugo år skaver mot knäna och för ett ögonblicks sekund tappar hon kontrollen, river av dem och faller skrikande mot golvet, men det onda i magen tar emot och med salta kinder och rödblöta ögon gömmer hon sig under köksstolen och skakar galler som ett litet barn. Ingen ska få komma in igen - aldrig någonsin. Det är hennes fel att det blivit såhär - hennes desperata rop på kärlek har fått honom att gå sin väg, utan att lämna några brödsmulor efter sig. ”Det här är ingen lek i kärlek, det här är ett slut”, tänker hon och kramar stolen hårdare. I hennes öron viskar en melodi, en melodi han brukade vissla på när hon inte kunde sova. Men det var på den tiden han älskade henne. Nu väntar bara ett slut på allting och hon undrar hur man lättast kommer dit. ”Kan man hoppa över ett kapitel eller två?” Stänger ögonen till bilden av en liten pojke hon brukade hålla i hand. Någonstans här i världen finns han nu, men i jakten att bli som idolerna på tv föll dom tillsammans och nu har de tappat bort varandra.

 

Morgonen är långt gången nu. Vare sig han vill det eller inte måste han äta. Han kör försiktigt in i den lilla staden, smyger fram och parkerar till sist i närheten av en livsmedelsaffär. Ica-skylten känns obehagligt bekant på en plats där han aldrig varit. Väl inne i butiken blir han stående. Vad ska ha äta? Han kan inte tillaga något, inte sitta vid något bord och äta. Avsaknaden av vardaglig bekvämlighet slår honom som en örfil. Han går ut igen. Termometern i bilen visade på tretton minusgrader. Först nu börjar han inse att han inget har utom den mörkgråa bilen vars lack blänker skoningslöst i det hårda ljuset. Obestämt börjar han gå, söker sig bort från sanningen. En Pressbyrå-logga lyser en bit bort och benen liksom dras dit. Koffein, stillade tankar, socker, ät fett och socker tills du spyr, vad som helst som dödar tankar. Ett par meter innan den räddande dörren krockar han med en rödgråten kvinna.

 

Hon skulle kunna falla för honom på sekunden. Han skrämda ögon med den nyklippta luggen på höger sida. Hon skulle kunna säga att hon älskade honom. Hon skulle kunna offra sig. För det är nog vad som krävs.
Efter de regresserande drömmarna under köksbordet samlade hon sig, tog på sin gröna kappa och sprang ut i förmiddagssolen. Vinden jagade hennes halsduk åt ett obestämt håll och hon följde illvilligt efter. Hon plockade upp sin nyköpta iPod nano 16 gb i en röd nyans och slog på en psykedelisk melodi. Tillsammans med en trasig cigarett hon sparat allt för länge och den pulserande musiken börjar världen snurrar och långsamt glider hon in i en dvala när hon långsamt traskar fram längst snöhögarna mot okända mål.
Ett ögonblick senare, hon blundar. Glömmer bort hur allt annat existerar och en tidigare okänd eufori stiger i hennes huvud när hans ögon för en sekund möter hennes. Murarna faller sönder och blottad inför omvärlden böjer hon sig fram, reser sig på tå och smakar på hans tunna läppar. Tappar bort sig i drömmen och märker hur han fortfarande stirrar på henne. Väntar kanske på en ursäkt?

 

By: Karl Lindberg&Sara Tyllman

Det började som ett mentalt breakdown men slutade i euforisk lycka. Jag älskar dom som kan trösta mig och vet hur jag fungerar och även om jag inte var ute och dansade i snön hela natten så somnade jag efter 2 och en halv timmes telefonpratande på min mörkblå kudde för att vakna till en skinande sol och avstängd tbana. Mina bilder av den här dagen som jag skrev om igår stämmde. Nästan på pricken - förutom att jag faktiskt inte ens orkade gå genom dörren. Det var liksom lönlöst. Men desto mer har jag fått gjort idag - jag har tagit en gammal B&J's burk och klätt in den i vitt papper, jag har gått och köpt godis och jag har rivit loss remmarna från mina ryska militärkängor. Nu är dom hundra gånger coolare. Sen har jag skrivit en fin novell med Tyllman. Lägger upp den senare. Bilden ovan är en lyftkran! (dessutom gjorde den hela min dag)

Nu är det kväll och min Os-ockuperade själ fryser ihjäl. Någon har stängt av värmen. Någon har gjort så att portkoden inte fungerar. Någon har stäng av tbanan och Någon har inte gått ut på hela dagen. Det var otroligt skönt och det är nästan så man önskar att de ringer från skolan och säger: "södra är stängt imorgon pga snöovädret."
Men antagligen inte, för antagligen kommer jag få gå upp en timme extra tidigt, även fast jag har sovmorgon, och jag kommer med trötta steg släpa mig genom den puderlätta snön ner till telefonplan och sitta med hackande tänder och stirra på en tom skylt och vänta efter ett ljud av någon som vill informera mig om vad som ska hända. Men ingenting kommer hända och jag kommer sitta kvar och stirra och inte våga röra mig ur fläcken. Mina fötter kommer börja darra och i paniken kommer jag sparka skorna så de glider av, och sen på igen bara för att hålla igång. Till ingen nytta för jag kommer göra det för långsamt, för kylan har förfrusit mina muskler och jag kommer bara bli ännu kallare - tillslut kommer jag avsimmad på en bänk skjutsas till sjukhuset där man tragiskt nog kommer proklamera min bortgång.
Okej, sidospår är inte alltid så kul.
Jag kommer inte våga röra mig ur fläcken och efter två timmar kommer en förvirrad sl-man ropa ut i knastriga högtalare: "god eftermiddag, för resande mot mörby centrum är samtliga tåg inställda och kommer ersättas av bussar vilka borde dyka upp... snart.... trevlig resa!" Alla kommer sucka och inga bussar kommer komma. Eller jo, den där överfulla som inte ens orkade stanna för det fanns ingen plats att ens försöka tränga in en ynka liten individ på. Jag kommer gå hem och sätta mig här i kylan, sörja över min idrottsuppsats som jag inte kommer kunna lämna in och sen.... sen ska jag nog gå ut och hälla vatten på snön - jag är så jävla förbannad på den!!!

Alla ljusen slutar blinka
Och en ensam textrad suddas ut
Faller på ett öde spår
Snön försvårar där jag går
Trillar på en isbit som i dans
Och tusen röster skriker fula ord
Som ett krigstjut över liljeholmen
Står man stilla, vi är dom som lämnas kvar
Och någon gång ska jag stjäla en bil
Fylla den med dynamit
Låta den explodera i skyn
Min hämnd blir så bra
Den kommer tappa all smak
För alla tårar som rinner längst ångestfyllda moln
När du får känna på hur det är att vara som vi

Tillägnas : Stockholms lokaltrafiks styrels (Ordförande: Christer G Wennerholm (M), 1: e vice ordförande: Lennart Rohdin (Fp), 2: e vice ordförande: Lars Dahlberg (S) )

[jag är mucho arg!!!!!!]

Den här dagen, den artonde februari tvåtusentio hade jag ett jobbigt latinprov. Jag failade för jag böjde verbet esse i presens och inte imperfekt som jag skulle ha gjort. Men så kan det gå och resten av dagen har varit bra.
Eftersom jag egentligen skulle vilja ligga i soffan nu och kolla på Björn Ferry som troligtvis inte tar någon medalj, så har jag inte mycket att skriva här. Istället lägger jag upp en lista på de nio finaste svenska orden.


1. Radio
2. Eufori
3. Episk
4. Utopia
5. Samer
6. Nostalgi
7. Kontroll
8. Onomatopoetisk
9. Marchera

Jag känner ett vemod över det där med facebook. Det har blivit en sån stor grej, och jag vet itne riktigt hur jag ska ta ställning. Det känns som att valet av hur man lägger upp sin profil avgör vem du är. Är du en seriös person med målmedvetenhet, eller en knasig person på vift i cyberrymden? Hur öppen ska jag vara, och hur fungerar alla dessa applikationer av tusen olika varianter? Jag är så liten, och jag kan inte förstå någonting. Måste jag tävla om vem som har flest vänner? MÅSTE JAG HÄNGA UT MITT LIV?
Siffror visar på att 60% av rekryteringar på handelsmarknaden i Sverige idag sker via facebook. En hemsida som bubblade upp på ett universitet i Usa och sedan har spritt sig över hela världen. Samtliga personer i Sverige (i princip) tar på ett eller annat sätt hjälp av facebook. Dagligen. Det är numera okej att "facebooka" på jobbet då det finns stort material att arbeta med där och det är ett mycket enkelt sätt att nå ut till sina kunder.
Jag har varit med på den här sidan sedan det slog igenom i Sverige år 2006 och jag har alla mina vänner där. Jag följer deras vardagsäventyr via statusuppdateringar och mailar med kompisar jag inte träffar allt för ofta. Men det som trycker ner mig mest i sanden är den där känslan av kontroll. Jag har kontroll över mitt liv och alla andras, och det är precis så vi vill ha det. Eller? En glad norrlänning utbrister till vännen brevid när de står och beställer mat av mig på globen: "Assåå de där Fäjzbuk, det jö kul de! Man kan jö hitta gamla kompisar!" och som svar nickar vännen ett stumt:"Schvupp".
Ja dessa glada norrlänningar kan hitta sina gamla vänner, de kan ta kontakt med bortglömda tider genom ett nätverk som plötsligt hela världen kopplat upp sig till. Precis som min mamma säger när hon glatt utbrister i skratt när ännu en gammal "ving-kollega" lagt till henne som vän. Men för min del ser det inte riktigt ut så, jag kommer alltid ha vart uppkopplad på den här sidan, och jag kommer aldrig någonsin få uppleva riktig facebooknostalig. Kanske det är dags att dra ut kontakten för ett tag?

Var tar vi vägen när det gör som mest ont?
Det svider i mina ögon av salt som grott sig in längst kanterna och bildat som ögonsand. Mina läppar är rödspruckna och fingrarna darrar som efter ett kyligt regn. Den där sanningen som hela tiden ligger och gror nådde mig nyss och den slår i takt till min puls. Fyfan vad det gör ont. Det kommer aldrig bli som jag vill. Jag kan bara inte inse det. Nej det kan jag inte - för det är ju min framtid? Jag har sådana kval att jag drunknar i mina funderingar och plötsligt står jag andlös och kipper efter luft. Var är min framtid? Den skulle ju ligga för mina fötter vid det här laget, men det enda jag kan se är grus av krossade drömmar. Mina drömmar.

Sparar alla mina tankar i en liten burk till dig
och springer ut på gatan
dansar till musiken
försöker röra mig i takt
och skriken kommer bakom mig
ljuder ifrån alla hörn
på snöblåsta rökmoln
snurrar allt till ett ögonblick
trillar sedan enkelt ner
och musiken tystnar en sekund

sen lossnar allt på nytt
livet börjar åter gunga
ångor viskar: kom med mig
och som i vals
följer jag dig
vill röra allt omkring
försöker minnas
när du vaknade bredvid
det var ett tag sen
men jag drömde om dig en gång

Du dansade framför min polaroid
jag sparade fotot i min burk
för du har slutat med det
och jag kan inte se dig mer
det kanske var molnen som lätta
för nu ser jag faktiskt klart
och om livet ska beskrivas med ett ord
är det inte lika underbart
som när vi la oss ner på gatan en gång
snurra så vi trilla och vi ramlade på varann

dina fingrar mot mina
vi ritar huden fulla av vita streck
och vi kan stå stilla bara vi
under mitt röda paraply
springa genom ett våldsamt regn
ge mig en lätt puss på kinden?
och vi dansar så himla bra
för jag vaknar aldrig upp
jag tror jag kan se allt
men mina tårar smakar bara salt
och ögonen är för röda för lycka

jag hugger mina tänder i sand
och skakar mina ben
så våldsamt mycket försökte jag skriva
dessa tre ord
kasta stenar på mig själv
den där smärtan sitter kvar
som glasbitar under min fot
så när jag drömde den där drömmen
som jag hade som litet barn
förstod jag att alla ljuden tystnat
och jag darrar av samvetskval

du skrev våra namn på en bänk
röda, gula, blå converse
prövade våra munnar mot varann
och sen tog du min hand
sa: doften av dig får mig yr
och jag ville falla djupt genom ett hål
på din kind satt en lös ögonfrans
blåste mjukt och försiktigt
den försvann i ingenstans
jag önskar vi var där

Jag har bestämt mig. Om jag bara får se en enda film till i mitt liv, så är det denna.
Filmfestivalen 2009, en lång kö till slutsålda föreställningar, men på något sätt lyckades jag (vi) att få tag i biljetter till den här filmen, och på första perkett upplevde jag något helt nytt. Verkligt igenkännande.
Filmen förändrade även min syn på det franska språket, från att låta som ett kletigt smörspråk till sexigt aggressionsspråk.
Jag kan pausa mitt i filmen bara för att se hela bilden, för att allt är så förbannat vackert och jag kan blunda - bara för att höra musiken. Jag kan bokstavligen känna igen mig i de humoristiskt tragiska karaktärerna; glädjen, rädslan och sorgen. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör filmen till vad den är, men det kanske är just det, att man inte kan placera den. Jag vet inte om jag ska sprängas av lycka eller tjuta av olycka.
Jag vet bara att jag vill lära mig älska precis som Hubert och Antonie.

Vaknade upp på soffan med ett träd slående i mina öron och en mamma, en mammas kompis, en syster, en systers kompis och en kompis gapandes. Skönt - jag är där jag hör hemma; hos buller och brak. "Salimm", alias: Salem al Fakir sjungandes på tv - en melodifestival i repris och morgonen var gjord. Ute värmde solen snön och lockade till vår, i alla fall i mina tankar.

Över gatan fanns det mjölk och kakor och jag frestade Nora på maryland cookies, fint upplagda på kakfat, hemgjord chailatte och ett trevligt samtal vid mitt köksbord samt små glimtar av en fin fransk film. Det blev ett kort, glatt spontant möte utan särskilt djupa tankar utdelade - bara härlig tillvaro och senare tog vi även en tidig eftermiddagspromenad i parken. Satt på en bänk, pratade festival och njöt av livet. Längtade kanske lite tills dagen då snön försvinner och man kan ta av sig skorna och trycka ner tårna i det fuktiga gräset för första gången. Tillslut blev det dags för mig att kasta mig in i Stockholms ickefungerande kollektivtrafik och fara till jobbet. Nåväl, summeringen av denna dag är god. Solen sken, mitt psyke sprudlade av liv och jag har njutit.
(Btw, jag har klippt mig)

Föreställ dig en dag
när du viskar i mitt öra:
Vill du dela allt med mig?
Alla drömmar som jag då har
ska du få i en liten burk av plåt
och vi kan bo tillsammans
i en etta på Söder någonstans,
dela tidning och min säng
med röda lakan och bara en kudde
Du kan få låna den av mig
om jag får sova på din arm
Sen när vi blir gamla
kan vi sitta på en bänk
hålla varann i hand
på ålderdomshemmet som små barn
kan jag vila mot din axel,
och du kan tända en ny cigarett
Viskar: vill du dela den med mig?

Klockan tickar vidare och jag kan inget göra åt saken. Jag berövar min egen sömn, stjäl några minuter och skriver en lista. Bara för att listor är så förbannat bra och nödvändiga.

8 Saker som gör mig lycklig

1. Norge. Det är ett fint land med trevligt folk, höga berg och läpsa. Ja, Norge gör mig lycklig.
2. Att vakna med solen i ögonen. Då vet man att det kommer bli en bra dag och när man springer ut på gatan finns det ingenting som tynger ner mig, mina steg är lättare än luft och jag har bara himlen som sätter gränser.
3. Jocke Berg skriver sig rakt in i mitt hjärta. Oavsett vad han tar på, blir det nästan alltid lika bra. Förstås finns det guldkorn. Dom har jag plockat ut ikväll.
4. Sofia. Vad skulle jag göra utan henne?
5. Det faktum att klockan är 03.33 när jag skriver detta och jag ska till jobbet imorgon. Kan det bli bättre? Nej. (och min mamma, det blir liksom två stycken på femteplats)
6. Musik överlag gör mig euforisk och tar mig till de högsta höjder och djupaste svackorna. Men upp kommer jag alltid igen, även fast det för ett tag kan kännas skönt att ligga i en grop och vila sig.
7. Narnia. Kanske otippat, men landet jag levde i när jag var mindre finns fortsatt kvar i mitt regrisserade psyke. Jag åker dit ibland, och det är ganska skönt. Sånt gör mig glad:)
8. Listor. Jag älskar att skriva listor. Jag älskar att läsa listor. Helst ska dom inte vara för långa. En topptio går bra. Det går inte en dag utan att jag skriver en lista och just nu håller jag på att trakassera vårt kylskåp med listor av olika slag.

Långsamt glider jag härifrån. GLömmer bort att skriva och missar alla chanser till att sticka en syl i vädret. Men det känns bra ändå. Jag bär mina tankar inom mig och fastän kvällen såg ut att bli ett helvete slutade den bra. Jag har promenerat, skrivit, pratat och haft det bra. Och nu är jag så jävla trött på att man inte kan respektera varandra.
Varför kan man inte lägga ner? Det här är Sverige, det ska vara ett bra land - men det är världens samvete, och det är ett jävligt dåligt samvete. Alla går varandra bakom ljuset och vi har glömt konsten att vara ärlig. Jag ska nog flytta till Mocambique och sprängas på en mina. Kanske är det mer värdefullt att sitta utan ben och känna människorna runt omkring en som sliter, och bryr sig och samtidigt göra det man kan.
Jag försöker vara sjyst - vilket inte alltid fungerar. Jag hör ofta att folk tycker jag är dryg eller ganska oförskämd. Att försvara mig mot detta tänker jag inte göra då jag faktiskt är det, ja jag är riktigt jävla pissig. Men bara mot de som förtjänar de, de som verkligen behöver en böld i röven som kliar och svider så att de förstår att de själva är precis likadana. Jag skriker på tanter på tunnelbanan - när dom börjar skrika på mig. Jag sparkar på idioter på tunnelbanan - ifall de sparkar på mig. Och jag älskar de personer som älskar mig, och de förtjänar min respekt. Jag ska inte prata mer strunt för inatt. Människor är bara allt för bra på att glömma att oavsett om vi bor i ett land som Sverige så existerar det fortfarande något som heter vänskap. Och den är viktig.

Kasta kuddar i sängen och skrika eufori, krama täcket och viska till väggen: 'jag älskar dig, godnatt.' Inget svar. Jag har aldrig fått nåt svar - för väggar pratar lika lite som taket, eller golvet, och så många gånger jag legat med min iPod i öronen och kinden tryckt mot golvet bara för att känna hur det känns. Bara för att få känna mig så jävla speciell som njuter av livet ur en annan synvinkel. Ingenting runtomkring mig pratar, det är bara tomma vita spår som stirrar sönder mig med döda blickar och lika meningslöst blänger jag tillbaka, frågar; 'Varför svarar du inte? Varför är du inte här?' Jag har alltid drömt om en att köra min bil till en tom parkering, mitt i natten, se avgaserna blandas med de första strimmorna av ljus blandas under fabriksmolnen, låsa dörrarna och skrika tills mina lungor tömms på luft. Skrika så jag kräks, skrika så jag kvävs. Skrika bort alla elaka minnen som etsat sig fast och sluta prata med tomma väggar. Man får så jävla dåliga svar, och så somnar man arg.

Strålar, små gnistrande tänder som skrattar och ler.  Tjut och glada röster - och idag mår jag bra. Den där oron över att varje dag logga in på bloggen och tänka: vad kommer det slinka ur mig för självmordstankar idag, är nästan som bortblåst. Dom där orden som så enkelt rinner genom mina fingrar och översvämmar mitt tangentbord i känsloladdade skakningar har försvunnit som dimma. Jag vet inte vad jag ska skriva idag! Jag vet inte vad jag ska tänka!
Idag har jag format min dag som om jag vore en helt vanlig tonåring - vilket jag egentligen borde kunna säga att jag är, trots att mitt ego pekar stenhårt på mig och samvetet skriker: du är inte vanlig, du är speciell!
Idag har jag skolkat en debatt. Jag har skolkat, precis som vanliga tonåringar, och jag har pratat i telefon och somnat av lycka i en säng som inte tillhör mig. Jag har luktat på ett örngott och låtsas att det är någon som håller om mig när jag ska sova. Jag har viskat små fina ord ut i tomma intet och inte fått något svar - precis som vanliga tonåringar gör, instängda i varsit hörn kämpar för de för att vända sig om och se att någon håller i en men tappar taget och slukas i acneträsket. Jag har stått i ett av alla jordens hörn och känt mig vanlig när mobilen ringt och jag trillat ur sängen av förundran. När jag sprungit till tunnelbanan och för första gången på månader känt mig mänsklig för att kylan inte längre tuggar på min kropp med fula käftar. Jag har själv tuggat på rå fisk, precis som trendiga ungdomar med smak för multikulti. Jag har fått två nallar som jag inte lyckats döpa än, men dom sitter här bakom mig och håller varandra i handen på en röd pall. Snart ska jag krama om dem precis som en vanlig tonåring gör när man regresserar sig och strider för sin överlevnad i barndomsdrömmar.
Februari är här och mitt år kan börja - nu är det bara en lång väntan kvar ...