29 september
Idag är det den tjugonionde September år 2010. Tjugonio.
kent
Om man har en ledig dag och inte har något annat för sig kan man sätta sig ned och kolla igenom alla cd-skivor man har. Jag plockade fram alla mina kent-skivor och bestämde mig för att en gång för alla, ta reda på vilken av deras skivor som är den absolut bästa! Jag delade upp det i några kategorier och skapade ett slags betygssystem som jag sedan gav mig in i. I nästan två timmar kämpade jag för att det skulle bli så rätt som möjligt i min poängsättning, och när sedan alla kategorierna slogs samman blev detta resultatet; jämt var det:
1. Verkligen – 52,5
2. Röd – 52
3. Isola – 48,5
4. Vapen & Ammunition – 39,5
5. Hjärta & Smärta – 30,5
6. Hagnesta Hill – 27,5
7. B-sidor – 27
8. Tillbaka till Samtiden – 13
9. Kent – 10,5
Gaara
Hamnade efter velande på en fest i Axelsberg med tema Japan. Frågan var då vad man skulle klä ut sig, och på hela två minuter lyckades jag faktiskt svänga ihop en utstyrsel som Gaara! Förstås var jag tvungen att fota efteråt, men tyvärr var kameran inte medhjälplig och batteriet dog efter endast 2 (misslyckade) bilder. Så det här är allt jag har. Det som är synd är att man inte ser min supercoola dräkt som jag har på mig, men, men, det får bli en annan gång det!
Vill du ha en sköldpadda?
När kreativiteten sätter igång och brer ut sig i överflöd kan man få resultat som dessa. Den första anses tragisk, den andra skrattade till och med min mamma åt. Den är numera mitt nästa projekt att trycka på t-shirt. Kanske borde skaffa mig en riktigt utrustning någon gång? Någon som vill sponsra? Dennes namn kan få stå inne i varje tröja - eller något liknande. Jag är öppen för kompromisser kära vänner. Jag vill dock helst inte ha sponsorer från diverse djurbutiker, djurens vänner, eller Bamse-klubben, då jag inte samarbetar vidare bra med dem. Annars är jag öppen för förslag, kanske en miljömedveten söderkis. Eller hur var det nu, släpptes det kanske ut en massa koldioxid då jag tillverkade denna? Nej, men du har ändå inte räddat världen genom att ta på dig denna provokativa t-shirt. Inte heller förändrades världen av att du skrattade åt den, eller ens log. Så köp den och bidra till en bättre värld. En liten andel summa pengar kan avsättas för att rädda jättesköldpaddor i stora barriärevet.
Om fjärilar och en lakonisk pojke
Två pojkar satt ned på en bänk. Träden hade börjat skifta i höstens nyanser och längst trotoarer samlades löv i högar innan de åter kastades iväg nerför gator med en busig vind. Nätterna blev allt längre och man började ångestfullt klättra längst buskurens väggar i väntan på den försenade morgonbussen då regnet stod som spö i backen.
En månad tidigare hade portar runt om i landet slagits upp för att välkommna eleverna till änu ett nytt och lärorikt skolår. De två pojkarna - uppväxta i två olika delar av staden och för en månad sedan ännu ovetandes om varandras existens, skulle om tre år ta studenten tillsammans – men nu satt de på en bänk, okunniga om framtiden. Den ene höll en flaska fylld med norskt vatten i handen, som han drack ur med jämna mellanrum. Pojken satt till vänster. Han hade lindat en stickad blåröd halsduk runt halsen och klätt sig i en gammal sliten svart jacka vars fickor sedan länge nöts ut och kvar fanns endast gapande hål.
Pojken som satt till höger darrade lätt på sitt ben, och om man inte visste varför skulle man kunna tro att han frös. Han sparkade till väskan han slängt framför sig för att hans lugna ner sina nerver. Som den indiepojke han utmärkte sig för att vara fanns förstås både de upprullade chinosen i en marinblå nyans, och de tre säsonger för gamla basketkjängorna med låg kant där. De bruna rådjursögonen stirrade ner i knät och som en kylig vind drog förbi, vattnades ögonen och en ensam tår rann längst hans kind.
Pojkarna hade känt varandra snart en månad – det hade bara blivit så sedan första dagen, att de umgicks.
”Värst vad det blåser” sa pojken med de bruna ögonen; mest för att bryta den tystnad som uppstått efter att ett ämne var färdigdisskuterat och inget fanns att tillägga. Pojken till vänster tog en klunk vatten med skakande hand och såg de spillda dropparna absorberas i det blåröda garnet. Han nickade långsamt för att fördriva tiden. ”Bara lite mer tid”. Sneglade på pojken med de bruna ögonen och mumlade fram ett oförståbart ord.
Första dagen hade de suttit bredvid varandra under uppropet och även då hade pojken med halsduken suttit till vänster, och pojken med de bruna ögonen suttit till höger. Pojken till vänster hade skrattat hånfullt åt de blyga själarna i klassen, och indiepojken hade skrattar lite osäkert också, men bara tyst så att ingen skulle lägga märke till honom.
”Hur går det med tjejen då?” mumlade den osäkre av dem och såg ännu djupare ner i sina knän. ”Vilken fråga.”
”Va säge’ru?” frågade den andre pojken och spetsade hörseln just som ett par gula eklöv dansade med gruset och bedövade ljudet. På nytt ställde han sin fråga i ett försök att få det att låta självsäkert, något som pojken med halsduken förmodligen genomskådat omedelbart. Han hade själv aldrig haft någon kjäraste och var inte helt säker på hur man förde samtal kring känslosamma ämnen. ”Äh, de går ente så bra, venne men ja e liksom’nte intresserad längre”, hasplade han ur sig. ”Funderar helt ärligt på o göra slut me’ne” , la han till och deras blickar möttes för ett ögonblick. Båda med ett nyfiket ansiktsuttryck letandes efter en reaktion hos den andre. ”Vill stanna kvar här, bara lite till.”
”Jag vet inte riktigt vad du ska göra, jag har ju aldrig haft någon ...” sa pojken till höger och räknade fjärilarna som landat på hans väska. Han räknade till fem; en röd, en blå, och en svart han inte visste namnet på, och två citronfjärilar. Han samlade tillräckligt med mod och tillade: ”men om du inte e kär, så borde du kanske göra slut.” Hela försöket misslyckades och han letade desperat i sina tankar efter en fortsättning men kunde inte för allt i världen komma på något ett ord. Benet darrade värre än någonsin och han huttrade för att skaka av sig nervositeten, på samma sätt som en hund skakar av sig vattnet efter ett dopp. Varför var det så stelt idag ? Hade det alltid varit såhär stelt – eller var det nu han hade insett vilken tönt han var?
Som de hade suttit där började visarna på hans klocka springa iväg och nästan en hel timme passerade utan att någon av dem sa något; var och en av dem lika spända som ett elstängsel. Emellanåt klickade det till i pojken till vänsters mobil. Inte en enda gång gjorde han sig besväret att öppna dem. Vinden tog i allt hårdare och han drog åt halsduken runt halsen och såg sin chans. Han flyttade sig en nästan omärkbar bit till höger. Pojken till vänster märkte det direkt, deras byxor som snuddade vid varandra. Hans brinnande heta kinder, hans höstfrusna läppar, hans ansikte som kunde komma allt för nära. Hur skulle han reagera? I chocken drog han sig snabbt undan som när en person man inte känner råkar röra vid en, men ångrade sig på direkten. ”Fryser ente du?” Besvikelsen kunde inte varit mer uppenbar när han talade och lindade halsduken ännu ett varv. ”Fan.” De bruna ögonen nästan tårades då han förrvirrat såg sig omkring. Det var som om löven slutad dansa och vinden slutat föra, som om molnen sänkt sig till en plågsamt låg nivå, och till och med gruset slutat rulla under förbipasserandes fötter. ”Jo lite, ska vi åka hem?” Med sorg satte indiepojken ner fötterna och reste sig upp direkt efter att han talat. Ville bort härifrån. Bort från hösten, kylan, bort från honom.
Pojken med halsduken samlade ihop sina saker, reste sig upp och såg åter på bänken. Han placerade flaskan som tidigare innehållit norskt vatten på bänken och tog en sista chans, drog sin hand över hans kind innan han styrde sina steg mot tunnelbanan.
Han böjde sig ned för att ta upp sin väska. ”Flyg fjärilar, flyg”
En månad tidigare hade portar runt om i landet slagits upp för att välkommna eleverna till änu ett nytt och lärorikt skolår. De två pojkarna - uppväxta i två olika delar av staden och för en månad sedan ännu ovetandes om varandras existens, skulle om tre år ta studenten tillsammans – men nu satt de på en bänk, okunniga om framtiden. Den ene höll en flaska fylld med norskt vatten i handen, som han drack ur med jämna mellanrum. Pojken satt till vänster. Han hade lindat en stickad blåröd halsduk runt halsen och klätt sig i en gammal sliten svart jacka vars fickor sedan länge nöts ut och kvar fanns endast gapande hål.
Pojken som satt till höger darrade lätt på sitt ben, och om man inte visste varför skulle man kunna tro att han frös. Han sparkade till väskan han slängt framför sig för att hans lugna ner sina nerver. Som den indiepojke han utmärkte sig för att vara fanns förstås både de upprullade chinosen i en marinblå nyans, och de tre säsonger för gamla basketkjängorna med låg kant där. De bruna rådjursögonen stirrade ner i knät och som en kylig vind drog förbi, vattnades ögonen och en ensam tår rann längst hans kind.
Pojkarna hade känt varandra snart en månad – det hade bara blivit så sedan första dagen, att de umgicks.
”Värst vad det blåser” sa pojken med de bruna ögonen; mest för att bryta den tystnad som uppstått efter att ett ämne var färdigdisskuterat och inget fanns att tillägga. Pojken till vänster tog en klunk vatten med skakande hand och såg de spillda dropparna absorberas i det blåröda garnet. Han nickade långsamt för att fördriva tiden. ”Bara lite mer tid”. Sneglade på pojken med de bruna ögonen och mumlade fram ett oförståbart ord.
Första dagen hade de suttit bredvid varandra under uppropet och även då hade pojken med halsduken suttit till vänster, och pojken med de bruna ögonen suttit till höger. Pojken till vänster hade skrattat hånfullt åt de blyga själarna i klassen, och indiepojken hade skrattar lite osäkert också, men bara tyst så att ingen skulle lägga märke till honom.
”Hur går det med tjejen då?” mumlade den osäkre av dem och såg ännu djupare ner i sina knän. ”Vilken fråga.”
”Va säge’ru?” frågade den andre pojken och spetsade hörseln just som ett par gula eklöv dansade med gruset och bedövade ljudet. På nytt ställde han sin fråga i ett försök att få det att låta självsäkert, något som pojken med halsduken förmodligen genomskådat omedelbart. Han hade själv aldrig haft någon kjäraste och var inte helt säker på hur man förde samtal kring känslosamma ämnen. ”Äh, de går ente så bra, venne men ja e liksom’nte intresserad längre”, hasplade han ur sig. ”Funderar helt ärligt på o göra slut me’ne” , la han till och deras blickar möttes för ett ögonblick. Båda med ett nyfiket ansiktsuttryck letandes efter en reaktion hos den andre. ”Vill stanna kvar här, bara lite till.”
”Jag vet inte riktigt vad du ska göra, jag har ju aldrig haft någon ...” sa pojken till höger och räknade fjärilarna som landat på hans väska. Han räknade till fem; en röd, en blå, och en svart han inte visste namnet på, och två citronfjärilar. Han samlade tillräckligt med mod och tillade: ”men om du inte e kär, så borde du kanske göra slut.” Hela försöket misslyckades och han letade desperat i sina tankar efter en fortsättning men kunde inte för allt i världen komma på något ett ord. Benet darrade värre än någonsin och han huttrade för att skaka av sig nervositeten, på samma sätt som en hund skakar av sig vattnet efter ett dopp. Varför var det så stelt idag ? Hade det alltid varit såhär stelt – eller var det nu han hade insett vilken tönt han var?
Som de hade suttit där började visarna på hans klocka springa iväg och nästan en hel timme passerade utan att någon av dem sa något; var och en av dem lika spända som ett elstängsel. Emellanåt klickade det till i pojken till vänsters mobil. Inte en enda gång gjorde han sig besväret att öppna dem. Vinden tog i allt hårdare och han drog åt halsduken runt halsen och såg sin chans. Han flyttade sig en nästan omärkbar bit till höger. Pojken till vänster märkte det direkt, deras byxor som snuddade vid varandra. Hans brinnande heta kinder, hans höstfrusna läppar, hans ansikte som kunde komma allt för nära. Hur skulle han reagera? I chocken drog han sig snabbt undan som när en person man inte känner råkar röra vid en, men ångrade sig på direkten. ”Fryser ente du?” Besvikelsen kunde inte varit mer uppenbar när han talade och lindade halsduken ännu ett varv. ”Fan.” De bruna ögonen nästan tårades då han förrvirrat såg sig omkring. Det var som om löven slutad dansa och vinden slutat föra, som om molnen sänkt sig till en plågsamt låg nivå, och till och med gruset slutat rulla under förbipasserandes fötter. ”Jo lite, ska vi åka hem?” Med sorg satte indiepojken ner fötterna och reste sig upp direkt efter att han talat. Ville bort härifrån. Bort från hösten, kylan, bort från honom.
Pojken med halsduken samlade ihop sina saker, reste sig upp och såg åter på bänken. Han placerade flaskan som tidigare innehållit norskt vatten på bänken och tog en sista chans, drog sin hand över hans kind innan han styrde sina steg mot tunnelbanan.
Han böjde sig ned för att ta upp sin väska. ”Flyg fjärilar, flyg”
Föråldrar gammal kunskap
Det mesta här i livet verkar bestå av färskvaror. Så även kunskap. Om den inte ständigt tankas på blir kunskapen gammal och grå; vare sig det gäller det faktum att kunskapen föråldras och faktiskt inte överenstämmer med verkligheten, edera att den blir bortglömd då den inte kommer till användning. För så är det ju faktiskt, vi kan inte använda oss av all den kunskapen vi besitter. Det handlar om, skulle jag säga, att sålla den information man ska inta. Det vet nog de flesta som läser något språk för exempel. När man blir äldre och läraren inte delar ut en stencil med veckans tio glosor måste man som elev börja ta eget ansvar. Man måste - för att följa med de stora kliv skolan plötsligt börjar ta - börja ge sig själv de där glosorna, och helst dubbelt så många ... om dagen.
Men hur väljer man då vilka de absolut 20 viktigaste orden är idag? Vilka är de absolut viktigaste 20 orden i det språk jag håller på att lära mig - som jag inte kan?
Där träder svårigheten med kunskap in, för det handlar ju inte bara om att omvandla information, utan att välja de viktigaste delarna också.
Andra saker som också ständigt behöver vara i bruk för att verka är konsten att skriva. Varje dag måste man traggla text hit och dit för att på bästa sätt välja de mest lämpade orden i rätt följd, böjda i rätt kasus - eller vad det nu handlar om. Och av denna simpla anledning hade jag tänkt att jag kommande tid ska upptadera minst en gång om dagen, för det kanske faktiskt inte handlar om hur intressant ett ting är att skriva om, utan om hur intressant man gör det. Hur som helst tänkte jag i alla fall på riktigt börja leta små ämnen jag kan ta upp här och sedan utveckla tankarna kring i små korta texter, ungefär som denna. Det här blir alltså nummer ett.
