Jag hittade en snäcka på stranden - jag tittar fortfarande på den ibland
Att vakna på morgonen. Vem är du? Nej jag är morgontrött. Kisar. Nej, se mig inte. Jag vill inte att du ser mig. Du kan inte se mig, jag är osynlig. Blundar - då finns jag inte, bara mina tankar existerar bakom mörker och blå prickar som studsar i mörkret. Om jag blundar hårt eller trycker mina fingerspetsar mot ögonen framträder alltid dessa blå prickar. Jag har alltid undrat om någon annan ser dem.
Vem är du frågade jag. Blöta iglar sluter sig om min kropp - det gör ont. Känner knappt något längre. Som att dränka sig i ett badkar och sen stiga upp. Mina fingrar blev russin och trillade av. Vill faktiskt inte se dig igen. Vill faktiskt inte se vad du tänker för du är ett skal. Jag kan inte se innanför för jag sitter instängd här och i vetenskapliga termer sagt så vill jag faktiskt inte dela elektroner, vill inte bilda en molekyl.
Vem är du frågade jag. Blöta iglar sluter sig om min kropp - det gör ont. Känner knappt något längre. Som att dränka sig i ett badkar och sen stiga upp. Mina fingrar blev russin och trillade av. Vill faktiskt inte se dig igen. Vill faktiskt inte se vad du tänker för du är ett skal. Jag kan inte se innanför för jag sitter instängd här och i vetenskapliga termer sagt så vill jag faktiskt inte dela elektroner, vill inte bilda en molekyl.
Jag är förvirrad. Man ska alltid vara snäll säger dom. Fuck that. Man leker med snäckor. Jag blundar igen och låtsas att du är en snäcka. Nu tänkte jag umgås med det enda existerande just nu, jag tänkte simma genom barriärer av mörker och blå prickar, trycka extra hårt på mina ömmande ögon och falla i sömn.
Jag satte mig ner och i ögonblicket stannade tiden för att jag skulle slås av tanken: nu har jag kommit hem
Solen. Ljuset kittlar mina ögon till en nysning, trots att jag kisar, djupt försjunken i en bok. Varför har jag ärvt just denna egenskap? Kommer av mig för ett ögonblick och torkar näsan, öppnar ögonen. Blinkar några gånger, alla färger är så klara. Upplever på nytt känslan av när färgTV:n slogs igång.
Vinden. Mitt hår är blekt och lätt, det fladdrar så fort vinden smyger förbi. Ett hårstrå kittlar mig i näsan, ett annat i örat. Fan - måste klippa mig. Blond - blekt av solen. En härlig sommardag.
Jag har gått barfota till baksidan, ner för trapporna, förundrat gått igenom valvet någon flätat ihop utav två träd, promenerat genom den lilla parken där de vill bygga bostäder. Fortsatte sedan min färd på stigen bredvid gatan som inga bilar kör på för att komma ner till den "trista vägen" som mamma kallar den. Personligen tycker jag den är fin. Mysig och genuin på något sätt. Något enstaka träd och höstarna här är fantastiska när regndropparna slår mot asfalten och gatlyktans ljus suddar ut siluetter. Vid korsningen svänger jag höger förbi elskåpet och affären i källaren som jag aldrig förstått vad de säljer för något. Har nog förresten aldrig sett att de har haft öppet.
Förbi den gamla bänken som står övergiven i nästan korsning går jag, spanar in löpsedlarna utanför konsum, spejar över torget som alltid står tomt och slutligen skuttar jag med lätta fötter över gatan. Det ligger en park här. Den är rektangulär och omgiven av buskar. Mitt i parken finns en gräsplätt där folk grillar och solar under sommarhalvåret. Längst bort ligger lekparken med en plaskdamm som höjdpunkt. Dit brukar jag inte gå. Mitt i parken finns nämligen en liten gångväg förbi ett par träd. Mitt emot står två bänkar placerade. Jag har suttit där otaliga timmar, rökt otaliga paket, läst oräkneliga böcker, fällt oräkneligt många tårar och delat alla mina tankar som passerat genom mig. De här bänkarna skulle jag kalla mina vänner, fast materia har väl inte känslor - de kan bara bevara dem väldigt bra. Bänkarna är mina. Parken är min. Här hör jag hemma.
Vinden. Mitt hår är blekt och lätt, det fladdrar så fort vinden smyger förbi. Ett hårstrå kittlar mig i näsan, ett annat i örat. Fan - måste klippa mig. Blond - blekt av solen. En härlig sommardag.
Jag har gått barfota till baksidan, ner för trapporna, förundrat gått igenom valvet någon flätat ihop utav två träd, promenerat genom den lilla parken där de vill bygga bostäder. Fortsatte sedan min färd på stigen bredvid gatan som inga bilar kör på för att komma ner till den "trista vägen" som mamma kallar den. Personligen tycker jag den är fin. Mysig och genuin på något sätt. Något enstaka träd och höstarna här är fantastiska när regndropparna slår mot asfalten och gatlyktans ljus suddar ut siluetter. Vid korsningen svänger jag höger förbi elskåpet och affären i källaren som jag aldrig förstått vad de säljer för något. Har nog förresten aldrig sett att de har haft öppet.
Förbi den gamla bänken som står övergiven i nästan korsning går jag, spanar in löpsedlarna utanför konsum, spejar över torget som alltid står tomt och slutligen skuttar jag med lätta fötter över gatan. Det ligger en park här. Den är rektangulär och omgiven av buskar. Mitt i parken finns en gräsplätt där folk grillar och solar under sommarhalvåret. Längst bort ligger lekparken med en plaskdamm som höjdpunkt. Dit brukar jag inte gå. Mitt i parken finns nämligen en liten gångväg förbi ett par träd. Mitt emot står två bänkar placerade. Jag har suttit där otaliga timmar, rökt otaliga paket, läst oräkneliga böcker, fällt oräkneligt många tårar och delat alla mina tankar som passerat genom mig. De här bänkarna skulle jag kalla mina vänner, fast materia har väl inte känslor - de kan bara bevara dem väldigt bra. Bänkarna är mina. Parken är min. Här hör jag hemma.
Faktarutan
"Massa attraherar - gå upp i vikt"
This is my happy place
Någon sa till mig att det är dags att vässa pennan och åter trycka den mot arket.
Jag spånade igenom epoker ur min blogg och fann ett syfte med det. I det första inlägget jag gjort yttrar jag faktiskt någon slags tanke om att fylla på för var dag som går under ett år, men se hur det gick. Jag sitter här, två år senare, och tusentals erfarenheter rikare.
Ett långt förhållande, i båda betäckningarna, nya musikupplevelser, nya vänner, nya filmupptäckter och nya känslor. Jag har tränat muskler jag inte visste att jag hade och jag har bytt dialekt otaliga gånger. Jag har tecknat ett abonnemang helt själv, varit ute på resande fot, insett det fina i att vara ensam och förbättrat min ryska. Jag har tappat förtroendet för många, och vunnit andras tusen gånger starkare. Jag har börjat lägga om rälsen i nya riktningar och utforskar varje steg jag tar, jag tar en dag i taget och vinner nya poäng hela tiden, jag upplever att jag faktiskt kommit att leva i symbios med mina tankar. Jag har kommit att upptäcka att världen är ju precis som sån jag upplever den - därför är det bara jag som styr. Jag har tagit mig någonstans och bara den senaste tiden har hastigheten ökat så brutalt att jag numera kan känna fläktande briser i mitt ansikte. Det är dags för att åter börja söka ord på mina tankar för att frigöra dem i världen.
Kära Karl, du är så välkommen hem till ditt tankerike!
