Jag kanske inte är världens tipptopp-kille. Jag är inte svärmorsdrömmen med yllekofta och alltid de mysiga kommentarerna och inflikningarna på lager, inte heller är jag matchokillen med flanellskjorta som tuggar snus dagarna i ända och bygger ett hus till mig och min man. Jag är inte en bankdirektör vars råd går för miljoner eller en häftig idrottare som upptar större delen av sitt liv med att svara på fan-mail och skriva autografer. Men jag är någonting, kanske en blanding, extra kryddad av några varianter, och kanske mest en mix mellan ledarkillen som alltid finner vägen ut och den blyge killen som aldrig tar för sig. Det låter dumt va? Hur kan man vara däremellan? Jo, jag kan faktiskt det; mitt liv består av ständigt pendlande där jag försöker välja mina fighter och lägga mig när det inte lönar sig. En person jag vet kommer sätta sig på mig hur mycket jag än klämt mig fast vid dennes huvud är inte värd att slåss för, eller mot; bättre fly än illa fäkta som man brukar säga. 
Om man ska förnimma sig den perfekta människan - den där personen som kloka barn alltid påstår inte existerar för att deras mammor så envetligt lurat dem att tro på tomten, men inte att det skulle finnas någon som kan kallas perfekt - så är han nog en precis blandning av alla de varianter jag nämnt ovan. Att det är en man får väl gå för min del, det finns de som finner något annat och det är också respektabelt. Men för att man ska kunna uppnå det där, bli lite av varje, vara lyssnaren men samtidigt den som talar och leda en grupp fast man är den som följer, den som tar råden och den som ger. Den som har brister men samtidigt inga. Det låter för mig som en gud. Kanske kan man inte bli den personen jag pratar om, men jag försöker åtminstone hela tiden utvecklas så att en viss person ska finna mig så gott som perfekt, och jag tror den drömmen delas med många andra. Men för att jag, vi ska kunna utvecklas krävs det någonting av andra. Det kallas respons, kritik eller bara ett vardaligt samtal. 
Jag kanske är extremt olik andra personer när jag säger att jag vill ta emot kritik, bra som dålig, för båda gör mig på ett eller annat sätt till en bättre person - inbildar jag mig i alla fall, och det finns inget som gör mig så ledsen som när någon annan får reda på mina brister utan att ge mig chansen till förbättring. Jag kanske inte alltid är mönstereleven att följa det mot mina kompisar, men som sagt, jag försöker och jag önskar att personer kunde göra likadant mot mig - för då skulle jag ju faktiskt få en chans att bli lite bättre än den där killen med alla bristerna.

Tillslut hittar jag på något sätt alltid tillbaka till det här rummet. Mitt eget rum, där jag kan låsa in mig själv och mina tankar men samtidigt lämna dörren på glänt för att nyfikna passerande ska kunna glimta in, ta del av mina tankar och kanske känna igen sig;" nämen, här har jag ju varit förut .. eller, nej det var en deja vú!"