Varje bloss svider, inte i lungorna, nej - dom svider.

sprungit länge nu

och smärtan har domnats,

hårdhudad är vad jag blivit

och någonting säger mig att

hos dig kan jag inte längre

vara svag

du skulle nog bara stöta bort mig,

så äcklig är jag

Så kom det sig att jag var på väg mot tunnelbanan idag, livsfilosoferande med två hörlurar i öronen och en cigarett glödandes mellan fingrarna. Man ska inte säga det där ordet plötsligt, eller som herr Salinger ger uttryck för i varannan mening: "All of a sudden ..." men det är svårt att undvika när man egentligen funderat på något helt annat för att sedan bokstavligen slås av tanken - nästan en fullkomlig knock out - att jag inte lever för att vara lycklig, vilket allt för många tycks göra. Mitt syfte är att uppleva så starka fragment av liv som jag bara kan. Svårt att beskriva, men känslan man får i hela kroppen när man verkligen känner på huden att snön är kall och man inser att min kropp fungerar som den ska. Min kropp skickar signaler runt som säger att jag håller i kylig snö. Sånt lever jag för. Många med liknande filosofier brukar ju, som man kan uttrycka det i en totalt inkorrekt grammatisk mening: "living on the edge", mellan liv och död liksom. Jag är inte fult så våghalsig utav mig, men att röka sägs ju vara farligt, något som jag inte upplevt än men kanske kommer. Det är fel och fult att säga det, men jag är nöjd, för nu har jag något att svara när man får frågan uppkastad i ansiktet: Varför röker du då? Jag lever bara så våghalsigt jag förmår kan jag då svara. Inte ett bra svar, men åtminstone ett svar man kan trycka upp i ansiktet tillbaka.