Jag drömde om en pojke. Han var lite längre än jag, lite smalare än jag, lite bättre än jag. Han hade sorgsna blå ögon och en vit pärla under det vänstra. Den skulle symbolisera hans passion och de många tusen tårar som vidrört hans kind. Hans hår var blekt av solen, topparna var blonda, botten var råttfärgad. Det var klippt i en märklig frisyr som jag aldrig förstod mig på. Den var nog inte ens särskild fin. Kanske hade han i frustration dragit av några hårtussar för att sedan försöka klippa till det med en nagelsax. Han sa inte mycket, men han tyckte om att prata med mig. Jag tyckte om att prata med honom också. Hans hud var solbränd, naturligt solbränd, en sådan bränna som inte försvinner på vintern utan alltid täcker hela kroppen. Jag undrar var han är nu. Han steg in i drömmen och tog med sig den bort när han gick. Inte ens ett hejdå fick jag. Varför misslyckas vi alltid med att behålla våra drömmar?