Jag har ett bra tag gått i funderingar vad gäller Jocke Bergs superhit från 2002.

brinn hjärtat brinn
vår fiende är rätt om sitt skinn
det räcker med en gnista, ett bloss
dom skulle vilja vara som oss
visst känns det som att kärleken väntar?

Och visst känns det som att kärleken väntar. Men jag kan inte förstå hur. Det är sju simpla ord, sju ord, en fråga - eller ett påstående? Men jag kan för guds skull inte komma fram till vad den väntar på.
Är det vi som ständigt skjuter upp kärleken och låter den vänta, hela tiden stänger den ute för att först bli klar med allt annat. Är det vårt fel,, är det vår mur vi bygger upp mot känslomässigheten, eller finns den alltid runt omkring? Är det kärleken som väntar på oss, att vi ska komma och ta den, väntar den in oss som våra föräldrar när vi är små och hamnar på efterkälken. Står kärleken liksom mamma i dörröppningen och väntar på att vi ska komma hem när vi tillslut har granskat alla stenar vid vägens kant?
Människor går gata upp och gata ner och väntar på den rätte, förväntar sig att den helt plötsligt ska stiga in genom dörren och presentera sig "Go'kväll, mitt namn är Kärleken - jag tror ni väntar mig?". Glömmer vi bort att leva här och nu, precis som man gjorde när man var liten och faktiskt satt och väntade där i fönstret på att någon skulle komma och ringa på dörrklockan. Någon som skulle ta mig ifrån den där väntan.
Kanske menar J.Berg att kärleken inte är allt, att vi faktiskt kan leva här och göra det bästa av situationen så som den är. Att det faktiskt finns ett här och nu utan en bestämd framtid, och utan någon vid sidan - för kärleken kanske kan vänta?