Till förruttnelsen
Till bitterljuv kärlek för svidande känslor
mig gamla stjärnor följa
på tredje klockans slag slås jag av mina rädslor
de röda gardinerna kan mig ej längre dölja
och då publiken som allra värst jubla
spänningen är som störst – vill jag lova
mot tinningen jag satt en sista kula
för att i lugn och ro få sova
Sluka mig i ändlösa ovationer
dränk min ångest i celebriteternas vimmel
i Shellys spår vi småningom försvinner
sköt en kula på Pollocks himmel
det är du som ger mig nytt liv
jag spelar strikt min tillgivna roll
men det ger mig inte tillräckligt tidsfördriv
jag önskar mig alltid till ruta noll
Monologen tystna
publiken mot mig le
de har ej uppfattat det sista
ty ett slut är inget man kan se
fort – tänd alla ljus
tredje akten är till ända
fort – förbered för ett rus
låt fotoblixtarna blända
Mytoman
Vem var du som sa att kärleken segrar allt
Även knivskarpa skärsår gjorda av glas
Jag vänder mig om för att du ska strö såren med salt
Men allt kommer gå över, det är bara en fas
Jag älskar när mina röda tårar piskar min hud
Och färgen torkar på väggarna i mitt rum
Jag lägger mig retinerad, väntar på ett ljud
Men jag känner dig, du kommer för alltid vara stum
Vikingar
På senaste tiden har många av mina tankar centrerats till mitt hörn av världen. Jag har efter många år av irritation och klagan börjat förstå vad det är som är så in i Norden bra med just Norden! Den skandinaviska halvön kargat av de spetsigaste klipporna som rännar ned i de djupaste fjordar, glaciärer på lager, vatten som porlar över Sveriges mjuka kullar och avslutas som en vind över Danmarks glittrande kornbord. Från Finlands vatten, skiftande i en gyllene ton till Islands kalla klimat, drabbat av vulkanutbrott och ilska. Jag fann mig själv i stundens hetta då jag kreativt men en romantiserande touch drog pennan över ett litet hörn i världens rum kallat Norden. Denna del av världens ses av många betraktande som en fri oas belägen i älgarnas och järvarnas skogar, och varför ska vi inte bjuda in dem? Kom låt dem vara med och spisa saft och kakor under midnattsolen och känna en gruset rullande under fötterna då man över en dimmig lantväg går för att hämta tidningen en sommarmorgon. Jag vill visa att det här är mitt hem och jag vill visa att det här är något jag älskar.
Jag läste i DN att hela 42% av alla nordbor ställer sig mycket postivit in till förslaget om en enad union oss vikingar emellan - enligt en brittisk studie. Jag slogs av häpnad men en sådan lycka som är helt obeskrivlig. Tänk om vi skulle ta och slå oss samman? Ja, kanske skulle många klaga, kanske skulle vissa saker bli sämre, kanske skulle det skapa problem, men jag tror att vi överlag skulle få det mycket bättre. Utjämnade priser, möjligheter till studier runt om i hela unionen, bättre kommunikation och billigare resor, en starkare röst inom politiken då vi skulle växa till ca 23 milj - är bara några av dessa. Kanske skulle det uppstå problem som vilken regering som skulle styra, hur parlamentet skulle vara uppbyggt; vad gör vi med kungen .. nej kungarna?! Vi skulle tillsammans bli mycket rikare, och kunna integrera invandrare bättre i samhället med en gemensam flyktingpolitik. Men samtidigt tror jag vi att vi skulle hitta varandra i kaoset och kunna finna ett gemensamt spelbräde där vi nordbor alla spelar på samma lag.
Nya intressen gör entré!
Det gick över en månad och inte ett ord yttrade jag. Vad har nu hänt undrar man för snart sista gången. Jag börjar väl inse att det inte är riktigt min grej att driva en blogg - men man kan ju uppdatera då och då när man inte har något annat för sig.
Jag är nyss hemkommen från vårt gamla unionsland efter en veckas ... semester - om man nu kan kalla det för det? Jag har i vart fall varit hos Joakim när allting skett här i Sverige, och jag måste faktiskt med viss blygsamhet erkänna att jag börjar mer och mer känna en stolthet över mitt land. Fast det borde man kanske inte säga för då är man plötsligt nedsparkad på marken två minuter senare av de där som jobbar mot våld och rasism. Juste, dom som hatar rasister och alla typer av människor som på något annat sätt inte tycker precis som dem. Men för att göra något som kunde blivit otroligt långt kort, vill jag bara säga att Sverige är ett bra land som jag är stolt att tillhöra - även om vi har mycket att bättra på ...
Dock kommer vi aldrig ifrån tror jag att vi nog berikats med det absolut finaste språket här på moder jord. De flesta svenskarna klagar ständigt på hur fult det låter, men är inte alla starkt betonade a'n, oregelbundna artiklar de märkliga ske-ljuden så vackert att man ryser ända ner i vaden? Jag har åtminstone hittat ett nytt intresse på de sega tunnelbanemornarna då livet känns trist och meningslöst.
