Jag räknar dagar och sekunder. En mycket uppskattad vän sa att jag är en såndär sorglig figur som glömmer bort att leva, vars liv går ut på att vänta. Och jovisst, idag känner jag mig så. När jag vaknade låg jag och stirrade upp på en klar himmel, badandes i alla nyanser av blått. Hur solen brännde mina kinder och man skulle kunna kalla det sommar, men nej. Än så länge biter frosten sig fast i Sveriges gator och torg. Än faller snön och en ny istid väntas från Sibirien i veckan. Köldrekord, ropar man och jag skakar huvudet och låtsas tappa känseln för några sekunder när mina byxor slår mot knäna och sänder kalla rysningar genom min skakande kropp. Jag som trodde kyla var nåt för mig - den där råa vinterkylan när man ligger i -30 på ett fjäll en stjärnklar natt och isen slår rot i benmärgen och förfryser blodet. Just nu är det enda jag kan vänta på ett vårväder med lite grus, några drivor, en och annan knopp och en fin parkbänk. Det är ju tur att Januari tar slut idag iallafall. Det gjorde min dag.

Klockan har passerat midnatt hemma i Noras källare och efter en rejält insvepande filmkväll med svenskt ungomsliv som tema sittar jag nu här vid datorn, borttappat i universums oändliga community och väntar... Ja, efter ett telefonsamtal på en mjukmadrass i ett källarrum som luktar gammalt och med en klocka gjord 1795 tickandes över huvudet vandrade jag ut för att kidnappa några dyrbara minuter med dig. Nu är det matdags men det gör inget - för då kan jag passa på att skriva här, och snart är det ju faktiskt dags för tåget att lämna perrongen. Jag hoppas bara att dom där biljetterna kommer till sans. Ni som läser den här bloggen vet nog gott och väl vad jag pratar om. Snart är det dags:)
 Men först ska Jocke Berg och hans bihang få frälsa mig några kvällar i en kylig februarivecka år tvåtusentio.

Mina fredagar suddas ut som bleka blyertsstreck och försvinner snart i tomma intet. Tankar och viktiga handlingar försvinner ur mitt liv, utbytta av John Blunds heroinliknande kickar. Kanske borde något göras åt saken - men jag börjar mer och mer tro på tanten i Amelire de Montmartre. Man borde nog sova några år för att sedan kunna vara vaken resten av livet - eller varje fredag bara. Det räcker ju för att vara vaken en hel vecka och ägna sin tid åt t.ex. sköta skolan.
 För en gångs skull pallrade jag mig upp idag efter att ha "prövat" sängen ett antal gånger mer än vad jag borde ha gjort. Tunnelbanan vimlade av folk och någonstans vid t-centralen hittade jag Sofia - påväg mot samma ställe som jag, Bengans! Deras skivrea skänkte liv i shopaholicen och efter en nyinförskaffad cd drog vi vidare till vinylbutiken på tvärgatan, uppför backen från Götgatan. Stället som man knappt lägger märke till, som alltid har rea och där det luktar gammalt. I den pulsande stadens kärna låg London och kallade på oss så det var en himla tur att vi hann dit, vilket även den översympatiske britten till kundbiträde påpekade ett flertal gånger för Sofia.
  Stadsmissionen blev nästa stop och Hagnesta Hill seglade in i min cdhylla för 20 kronor. På något sätt lyckades jag även fylla på min fullproppade garderob och sitter nu här med en kavaj jag antagligen aldrig kommer komma i bruk. Det nostalgiska 90-talet har börjat dra i mig i både prylar, tankar och musik och sofia införhandlade en fin analog kamera av oidentifierbart märke.
 Nu har Londons rop slutat kalla och istället piper tekokaren och jag kan känna doften av nybryggd chai. ha en trevlig kväll!

Dagen har gått besynnerligt långsamt frammåt. Som en katt som skadat bakbenen har jag liksom släpat mig hit och dit utan vidare mål med mina handlingar. Oturligt nog var min filosofilärares pendeltåg i tid, jag kom sent och fick tillbaka min uppsats. Det fattades två siffror men på det hela taget fungerade allting bra, även om jag inte förstod ett endaste av mina tidigare tankar. De gjorde ju den som bedömde mig.
Mot slutet av dagen hamnade klass sp2a på Naturhistoriska riksmusét och sedan försvann de lika fort som sommarn. Jag låste in mig på en toalett i väntan på cosmonova och roade min ensamma tid åt fotograferin, ja ni ser själva. Cosmonova i 3d var häftigt och stolarna var sköna. Bara luta axeln lite mot stödet, oj vad hände, är filmen slut? Min plånbok hamnade på villovägar och en snäll tant räddade mitt liv, snön tryckte ner mig i sanden och jag ramlade gatan fram till destination södra latin. Öppet hus. Ett ryskaklassrum fyllt av ränder och jag klarar mig rätt bra på att prata ryska med ex-lärare från Moskva. Jag önskar bara att jag kunde få viska lite i ditt öra ibland, några fina ord - precis som vi brukade. Det var ganska bra.

Sommarn känns längre bort än någonsin och så pass mycket snö har fallit över vår balkong att jag inte ser min hand om jag sticker ner den i snödrivan som billdats.
Idag har jag och Simon varit på gymmet och jag har lärt mig en del nya tricks för att bli starkare! Jag lämnade ett brev i en snövit brevlåda och känner mig frisk. Jag mår liksom bra även fast min kropp trummar takt med min puls och jag knappt kan lyfta armarna för värken håller dem ner mot marken. Idag släppte en liten sten från mitt hjärta ändå vilket gör min kropp tusen gånger lättare och jag kan andas fritt och det känns lite som när man pressat armarna hårt mot en dörröppning och sedan släppt taget så det känns som om man svävar fritt i det blå. Stenen lossade som ett isberg under vårens dagar när jag droppade ett litet ofrankerat kuvert i en postlåda på villovägar i stockholmsförorten. Nu är jag fri för några sekunder och kan ägna min tid på annat håll. Hoppas alla andra bara kan göra det. Den här situationen börjar bli ohållbar då alla disskuterar den som om det vore nytt skvaller om melodifestivalen eller robinson. Det som smärtar gör sig bäst i en undermedveten fängelsecell.

Barfota över en stekande öken, jagad av stora fluffiga monster och med en pillimarisk blick som bara kan komma från ett barn som ännu inte lärt sig allt om det onda i världen. Ett euforiskt leende sprider sig över mina läppar och i musikens takt skrattar jag när Max och hans ludna gossedjur till vänner jagar efter kameran och stannar framför ett stup skrikandes av lycka.
När jag var liten läste jag om landet Narina, och jag brukade i min ensamhet drömma mig iväg till andra världar, platser där allt var precis så som jag ville ha det. Precis så som många andra barn också gör - och det händer även idag att jag kan dagdrömma om andra platser, min egen utopi.
Här får vi besöka Maxs värld. I en segelbåt rymmer han hemmifrån utklädd till okänt djur och hamnar i vildingarnas land. Som en riktig kaxig liten pojke utan vänner skryter han till sig makten genom att kalla sig kung och hotar sedan med sina magiska krafter. En gammal bok som älskas av många vuxna, och som jag ännu inte hunnit läsa, men filmen räcker gott nog. För även om det här inte är den plats jag drömmer om kan jag inte låta bli att dras med i lyckan i de scener där Max för allt här i världen jagar kameran med sina nyfunna vänner bakom sig och glädjeful lägermusik med barnskrik spelas på livliga höjder. Inte en enda gång går mitt leende ner under filmen , nej inte ens när äventyret går mot sitt slut och en och annan tår fälls i biosalongen. När jag kommer hem för att lägga mig i sängen kan jag bara inte låta bli att göra nåt jag inte gjort på flera år, blunda för några sekunder och låtsas att jag är någon annanstans. I min värld, där jag styr och där det alltid är vår, där körsbärsblommorna blomstrar året om och språken klingar som bjällror om vintern. Bara en liten stund är jag där - men det är tillräckligt för att återvända till barndomens lekar och det ger mig ett lyckorus. Musiken i mina öron bombar blodet med endorfiner och jag somnar full av John Blunds barnsligaste drömmar. De allra dyrbaraste drömmarna.

En upprörd vän skriker: "Jag skulle putta henne och sätta på Kent...". Jag blundar och funderar. Ett bubblande leende slår ner på mina läppar. Svek är inget kul och jag kan bara tänka över min egen reaktion. Säkerligen har jag handlat på liknande sätt, det gör vi nog alla, när mobilen ligger där och kallar på en och man bara liksom inte förmår sig att lyfta luren eller skriva några korta rader till svar. Men på ett så tydligt sätt, på ett sådant elakt och verkligen förnedrande sätt? Jag är verkligen upprörd just nu och kan inte tänka klart. Min stickade kofta kliar och värmen från strupen sprider sig. Jag har gjort en chailatte. En egen chailatte, med skummad mjölk, bryggd på mitt franska chaite köpt i en liten bakficka av Paris.
Egentligen borde en bra vän finnas där för att krampaktigt hålla i den andres anklar då kroppen trotsar gravitationen och fötterna svävar allt för långt från jordens lugn, men i sådana här tillfällen kan jag inte låta bli att lätta på fötterna lite själv och sväva några varv i den brinnande atmosfären. Även om min hettande ilska gör att jag svettar ner Sofias tröja så får man ändå ut något av att intensivt disskutera människors beteende över en nattlig fika per telefon. Det är något som hör tonåren till tror jag, numera även med en dator och en för hela världen läsbar dagbok. Här sitter vi och spekulerar om saker vi om några år kommer ha lärt oss, med en mamma som helst av allt skulle se mig tyst i sängen utan knapprande dator eller viskande röster i en tedoftande hall. Förlåt mamma för att jag inte tycker om sömnen, och förlåt för att jag stjäl din sömn. Nu ska du få sova gott.
Godnatt

Mörkret lägger sig och natten smyger som en katt bakom husknuten. Under sängen kryper monstrena ut ur sina gömmor och kniper drömmarna med sina klor, skakar om dem och målar dem i mörkaste nyans av svart.
Sömnen skrämde mig helt ärligt igår. En rädsla som ilade genom tårna och uppåt, skräcken för att kanske inte bli välkomnad in i sömnen eller kanske utkastad av monstrernas svarta tankar.
Som tur är, satt vi, två ungdomar, skavfötters i en vitmålad säng och drömde om livet. En lampa som jagade iväg alla farliga väsen och en rödlackad vinylspelare som på tyst volym spelade vidundrernas värsta farhågor.
Disskutioner om livet, om att bli vuxen och hur vi ska lyckas gå så rakt vi kan utan att trilla på sned. Min hud testade på nya metoder mot finnar, i form av en brun kletig smet. Vi får se om det kan ha fungerat.
Att somna bredvid den som står en närmast och sedan glömma väckarklockan hör även till efter en lång nattlig livsfilosofi. Precis som när man var barn och man kunde pilla på varandras fötter fast de egentligen stank värre än korvspad och idag mår jag bra. Duktiga jag har studerat latinets deklinationer, repeterat och fortsatt bygga mitt lilla torn av kunskap. Snart, allt för snart reser det sig över molnen och där ska jag kunna sitta och blicka ner.
Jag har haft en mycket uppskattad kväll, morgon och dag. Nu ska jag ta och göra något åt framtiden. Snart kommer mamma hem, och min gissning är att matlagning är det som ligger framför mina fötter den närmaste timmen.

Jag har tänkt att jag ska börja tänka efter mycket mer innan jag skriver. När jag gör ett skolarbete ska jag först försöka få fram en tanke jag vill förtälja. Jag vet att många tycker jag skriver "fint" och "djupt", men det tror jag alla säger för att ingen egentligen förstår vad jag skriver. För det gör inte ens jag. Allt handlar om svammel hit och svammel dit, för egentligen, hur nyktra är egentligen mina texter? Vem kan säga vad en samling ord av mig handlar om? Det kanske är en mystisk metafor som ingen kan komma underfund med, och för att slippa unden en intelligensbefrielseförklaring hasplar man ur sig : du skriver... poetiskt, med en drömmande och samtidigt totalt oförstående blick.
Nu är det så att jag inte längre skriver särskilt flitigt på den här sidan, och det är, kanske positivt... för de som till exempel tror jag är självmordsbenägen. Det här kan ju vara ett tecken på mognad och nya värderingar/inställningar till livet. Samtidigt kan jag känna ett smått sting av panik när jag inte uppdaterar ständigt. Kanske pga mediahoran inom mig, eller bara känslan av att få skriva saker man tänker på. Även som det jag skriver för det mesta är oförståeligt för mig själv. Numera är mitt mål att försöka skriva inlägg som för mig betyder något. Inlägg som jag kan stå för (jovisst det finns ett antal redan nu, men de ska bli fler!) och framförallt ska jag inte skriva en massa strunt som får främlingar att tro på teorin om att ett mentalsjukhus är mitt sanna hem. Numera ska jag tänka efter innan jag skriver, och kanske blir det ännu mer svart, men förhoppningsvis blir det iallafall något som man kan ta vid sig av, och faktiskt känna en liten bit av medhållsamhet så att jag inte drabbas av total antipati.

Att stå i en cirkel man själv ritat är som att försöka lura sig själv. Jag har ritat tusentals ringar runt omkring mig och inte fan gör det mig lyckligare att jag står i mitten och beundrar mitt verk. Det är inte konst värd miljoner, bara en illusion av att allt skulle utspela sig innanför dessa ramar. Men här är jag själv, klockan tiden och tiden ser likadan ut var jag än står. Jag prövar att ta några steg utanför men fortfarande låter klockan tick tack, precis som den gör var jag än bestämmer mig för att gå.
Jag har tröttnat på att bränna broar och tro att någon kommer efter för att bygga upp dem. Jag är trött på att stå och vänta på att någon ska kliva över bron jag byggt. Kanske är det för dålig konstruktion - vad vet jag, jag har inte en utbildning i vänskap och relationer. Men dom där jävla cirklarna som snurrar i min skalle önskar jag bara kunde försvinna, för vem vill stå i mitten om ingen står runt om och ser på?
Äh, nej jag vill bara låsa in mig med mitt vapen riktat mot dörren och sen stor byrå som barikad, så ska jag aldrig komma ut. Bara sitta där på min vakt och vänta på att någon bryter sig in och sen avfyra. Jag får hoppas att det händer. Annars tappar ju allt sin mening och i mint ristress kommer jag börja cirkulerar så golvet nöts och bleka ringar bildas. Är det såhär det känns att befinna sig på ett ställe, men leva på ett annat?

Tillbaka till skolbänken. Sätt dig där. Titta ut genom fönstret och försök lyssna. Pilla inte på mobilen. Annars låser jag in den. Titta på klockan, säger den tick tack? Nej den stannade visst.
Ingen spanienresa, nej, jag är bara en språkare - du får din chans nästa på, vi lovar.... om det blir något. Men Ryssland låter väl lockande? Ja, Putin betalar, jippi! Prov, plugga mer så klarar du provet och får åka. Bara ett litet hinder serru! Glöm inte latinläxan bara, och naturkunskapsprovet, och engelskaboken! Väntaaaa, du har spanskaläxa, det är ju prov snart! Men glöm för i helvete inte bort att du ska skriva ett psykologiarbete och redovisa på tisdag. Nej nej fröken, jag klarar mig bra, inte stressad, bara lite uppe i varv, kanske drack lite för mycket kaffe? Eller visst ja, jag dricker inte kaffe ju! Fan, där sprack ännu en ursäkt. Hur ska du nu göra på spanskan? Kan du konjunktiv eller? Nej fråga kompisen där brevid... Men var är lexikonet? Vaaaa- har du inte ett eget ditt pundo? Nej jag har inte råd... var är min rabatt? Dina föräldrar har väl pengar? Ja, men dem kan man göra nåt kul för. Pundo kan du vara själv förresten.
Nu får det vara nog. Drick lite te, ännu mer te. Du kan ju bli beroende. Nej, te innehåller väl inget koffein? Äh, det blir bara jobbigt så, koppla av istället - du kommer göra ett så gott intryck på alla. var bara dig själv, men lugna ner dig lite snälla dig? Bara lite sådär. Och iväg går ett leende ufo med tänder från arktis.
Nu är det dags för några timmars sömn, och sen kanske lite studier i latinets bortglömda gravkammare, för imrgon börjar det äntligen om igen.

Med en tekopp som bränner mot handflatan och psykadelisk musik som bedövar öronen sitter jag för första gången den här helgen vid en dator. Märklig känsla, och jag har absolut ingenting att skriva om.
Ibland kan man bara behöva rada upp lite saker som är viktiga att komma ihåg, och ibland kan man behöva prata bara för att munnen inte ska växa ihop, och antagligen så måste jag skriva för att inte tappa mina fingrar. Det skulle göra förbannat ont och jag skulle aldrig mer kunna skriva. Desto bättre skulle jag dock kunna kalla mig missbildad eller liknande och hämta ut massor av bidrag. Typ som alla samer och deras renar som hela tiden råkar ut för "olyckor".
Jag tenderar att bli någorlunda sarkastisk och ironisk och allt det där som många inte kan förstå i en text när jag blir allt för trött. Så glöm vad jag sagt. Jag är fortfarande i den ålder där jag kan säga saker och sedan ta tillbaka dem .... (läg nedanstående inlägg)
Den här helgen har varit lärorik, och det absolut viktigaste jag lärt mig är att jag kan lära utan en skolbok! Inte en enda bok är öppnad denna helg. Istället har timtals av disskuterande och filosoferande, och även tystnad tillbringats med min mor och det har jag fått ut en del utav.
Idag for vi till Liljeholmen och för första gången på år tog jag en spontan "shoppingrunda". Jag spenderade 500 kr och vill nu fälla en tår för varje bortkastad krona. En ny t-shirt med texten 'take me home' klär min kropp och jag undrar om det inte är mina pengar som kallar på mig. Nu kan iaf en man i sin jakt på ett leende gå in och värma sig för en stund.  Kanske är mode ett nytt område att testa på att skriva om? Nej, skulle inte tro det. Det räcker med att mina riksdaler runnit iväg som sand. Varfan ligger öknen någonstans!?
Nu ska jag fylla på min 4:e kopp Marco Polo-te och sedan ska jag ... tja, framtiden får bestämma vad jag hittar på därnäst.

Det finns ofantligt med låtar som handlar om att dö ung. Det finns oräkneligt med kändisar som dör unga. Fenomenet att dö ung är inget nytt knep. Det skapar alltid stor uppståndelse och tragik, löpsedlarna gråter och i mångas hjärtan vissnar en liten bit. Det är tragiskt att dö ung, och det har oftast med droger att göra. Människor som partar för hårt. Människor som i själen är lite vissna och trasiga.

Varför skriver man bättre, varför målar man bättre, filmar bättre, ja vad som helst, varför skapar man bättre då man inte känner en euforisk lycka svämma över inombords? Den där kreativiteten, lusten att skapa går liksom inte ihop med glädjen, precis som två magneter som inte attraheras av varandra, och även i den absolut gladaste tuggumipop kan du ibland hitta spår av eftertänksamhet. Det är den som kommer fram när lyckan gått och lagt sig. Men vad säger det att man inte kan vara nöjd med sitt liv?
Många vill inte växa upp, men gör det ändå som en fas i livet. Andra stannar och tillslut tynar de bort. Vi är inte rädda för att leva, bara inte mogna att bli gamla än. Vi vill inte lära oss att planera, att veta vad som ska komma härnäst - för är det inte just nu det är som bäst? Just idag? För det är ju idag som vi lever!
Vi vill inte behöva lida oss igenom dom åren vi ser våra föräldrar genomlida. Att romantisera ungdomen till de vackra åren då livet utspelade sig och man själv hade den mest betydande rollen. Åren innan det gått upp för en att det inte bara är idioterna som fastnar i linor.  Åren innan vi blivit vuxna och börjat ta ansvar, åren då man kunde säga saker och ångra dem sen, då man kunde göra saker och sen göra dem ogjorda, då man kunde offra sitt liv för att det gör så förbannat ont att lära sig älska.
Detta följs tomrum som i slutet inte räknas för när man sitter på ålderdomens höst och löven börjar falla, och man tänker; snart är det dags...Inte är det september månad man tänker tillbaka till då. Nej, man tänker vad man gjort under våren, för vintern var alldeles för långt bort och för kall för att minnas, men när getingarna letade sig fram ur sitt bo och gräset blev grönt och vi kunde äta glass ute i solen, det var då vi började romantisera fenomenet liv - och vi minns. Och dagar då man sitter i solen och njuter av att bara finnas till - det är dessa dagar man önskar att hösten aldrig kom. Att livet för alltid ska vara sommar och solsken, och en psykadelisk låt att skapa minnen till och hellre dör man ung än att behöva leta reda på de bilder som gömmer sig i en labyrint näst intill omöjlig att finna en karta till.
Att minnas är det vi människor älskar att göra mest - se tillbaka, och ändå så finns det ingenting som är så smärtsamt. Kanske klarar vi människor inte av känslan att det vi upplevt endast består av händelser vi aldrig mer kommer få vara med om, utan nu väntar något okänt som kanske inte alls får händerna att darra av lycka. Jag tror att växa upp betyder att man ska se frammåt och inte bakåt, och samtidigt inte vara rädd för det man ser, precis som när mamma eller pappa ska släcka lampan och säga godnatt och man själv tillsammans med John Blund ska segra mot mörkret.
Men är man nöjd med livet just nu kan jag förstå att man vill dö imorgon. För vem vill minnas en jävla skitdag?

jag springer som ett barn
gömmer mig i mammas famn
och när jag ljuger
kommer sanningarna fram
dom kallade mig feg
men ingen har mer fel
du har aldrig varit i lögnernas land
aldrig sprungit för ditt liv
med munnen full av sand

Jag har funderat över mitt liv. Eller nej det har jag inte. Eller jo, för det är nog det enda jag gör. Alltså kan ingen förstå mig - för jag gör mig inte förstådd utan pratar endast mitt eget språk. Jag går min egen väg och följer den utan att se mig om eller leta efter en korsning.  Man kan inte kontakta människor som pratar om sig själva. Och jag tror att jag skriver 'jag' minst 10 gånger i varje inlägg.
Jag tror jag vet vad jag vill med mitt liv. Eller iallafall en bit på vägen. Om ett och ett halvt år flyttar jag till Paris för att lära mig franska och jobba. En flytt dit nu är lockande - men på något sätt känns det som att en stor mur står ivägen och jag har ännu inte lärt mig flyga. Frågan är hur jag ska fånga det med kameran jag köpte. Min första flygtur. Vem ska klippa och vem ska stoppa mig?
Snart blir det nattsvart och det är svårt att veta åt vilket håll som är rätt. Jag bara hoppas att vägen jag kommer gå på inte tar slut, eller blir allt för smal. Jag är så himla förtjust i motorvägar.

"Kärleken idag är när du älskar någon du tror älskar kärleken..."


Jag springer, med yankee-ryggsäcken svängande över ryggen, fram och tillbaka så att det blir svårt att röra fötterna. De går i kors och de stora kängorna snubblar över de tusentals iskristaller som lyser upp gatan. Blå van. Skrikande. Dunkande musik mot tinningarna. En blå villa och ett vitt staket med spettsiga toppar. Kräla i snön, var är mina vantar? Dom är efter mig. 
 
tystnad ...

Dum tonåring. Du borde inte fly ditt liv. Den blå villan som avlägsnar sig på tusen meter och rädslan som kryper upp och lägger sig som en frusen katt i vinterkylan. Hur snabbt kan man springa när man har en adrenalinkick? vem vet svaret?
Jag vill ta en livlina - ringa mamma. Jag är rädd. Jag kan inte sova mer. Jag darrar. Mjao... ett. två. spring. TRE!!!
Trappan, full av stickor. Vinterkläder har aldrig varit min grej. Trappsteg borta, två saknas.
Vi kommer efter dig.  
 Hon ler. Tandställningen gnistrar till gatljuset, precis som det metall-liknande föremålet i hennes darrande händer. Hon har gjort det här förut. En röd mössa.  "Death will kill us all"
Vakna. Död.

Jag är den absolut mest spontana människa jag känner. Så tänker nu, men gud vilken skrytsam person eller vem tror han att han är?
Jag är ingen speciell, bara en individ - precis som alla andra. Men min personlighet är utformad på det sättet att jag inte gillar planering. Jag klarar inte av att skriva upp annat än läxor i min kalender och hur många gånger jag än försöker så rinner det bara ur mitt huvud. Att boka en fika med mig i tre veckors förtid är ungefär som att ringa gud och försöka reklamera en familjemedlem.
För mig är sponatnitet när man är snabb och impulsiv. Kanske inte riktigt tänker efter innan man handlar och gör det på impuls - låter konsekvenserna komma i efterhand.
Det är bara så trist att jag endast har en enda kompis som är ungefär lika spontan som jag. Dock är vi inte spontana på samma område. Nu låter det som jag står och spyr galla på alla andra och att de inte duger, men jo. Ni är fina, mycket fina. Det är bara svårt att kunna göra nåt spontant och istället måste det liksom planeras veckor iförtid. Eller iaf några dygn. Varför inte bara sticka till Berlin imorgon - vem vill hänka?

Nyårslöfte? Nej tack. Jag klarar inte av sånt. Jag kan inte ens lova mig att gå till gymmet imorgon.
Så var det iallafall tidigare - för numera vet jag inte vad jag kan och inte kan. Ibland har jag till och med någorlunda diciplin på mig själv. Jag gör saker jag lovat att göra. Saker jag skrivit på en lista. För listor... är det bästa som finns. Och om man skriver något man lovar på en lista - så kanske det är lite större chans att man håller det. Så att man snabbt som tusan får stryka listan och skriva en ny. En spännande, som handlar om dagens goda gärningar.
Igår fann jag en lista. En lista som någon för mig okänd människa lagt ut på nätet. Listan inehöll de 100 bästa filmerna under 00-talet. Jag hade sett ett flertal av dem, men, nu bestämde jag mig. För att göra en ny lista. En lista med en enda punkt. Mina nyårslöften. Jag lovar mig själv. Dyrt och heligt. Jag ska. jag lovar. och svär. Jag ska se alla filmer på den listan under 2010.
Nu var det sagt och ingen återvändo är möjlig. Jag ska se de 100 bästa filmerna från 00-talet och det är mitt nyårslöfte. Gott nytt år. Det är värt att fira. Jag växer upp. Tro det eller ej - men jag blir äldre och äldre för varje dag, och listorna över vad jag lärt mig och erfarenheter växer sig bara längre och längre för varje sandkorn som rinner genom timglaset.