Mörkret lägger sig och natten smyger som en katt bakom husknuten. Under sängen kryper monstrena ut ur sina gömmor och kniper drömmarna med sina klor, skakar om dem och målar dem i mörkaste nyans av svart.
Sömnen skrämde mig helt ärligt igår. En rädsla som ilade genom tårna och uppåt, skräcken för att kanske inte bli välkomnad in i sömnen eller kanske utkastad av monstrernas svarta tankar.
Som tur är, satt vi, två ungdomar, skavfötters i en vitmålad säng och drömde om livet. En lampa som jagade iväg alla farliga väsen och en rödlackad vinylspelare som på tyst volym spelade vidundrernas värsta farhågor.
Disskutioner om livet, om att bli vuxen och hur vi ska lyckas gå så rakt vi kan utan att trilla på sned. Min hud testade på nya metoder mot finnar, i form av en brun kletig smet. Vi får se om det kan ha fungerat.
Att somna bredvid den som står en närmast och sedan glömma väckarklockan hör även till efter en lång nattlig livsfilosofi. Precis som när man var barn och man kunde pilla på varandras fötter fast de egentligen stank värre än korvspad och idag mår jag bra. Duktiga jag har studerat latinets deklinationer, repeterat och fortsatt bygga mitt lilla torn av kunskap. Snart, allt för snart reser det sig över molnen och där ska jag kunna sitta och blicka ner.
Jag har haft en mycket uppskattad kväll, morgon och dag. Nu ska jag ta och göra något åt framtiden. Snart kommer mamma hem, och min gissning är att matlagning är det som ligger framför mina fötter den närmaste timmen.