Långsamt glider jag härifrån. GLömmer bort att skriva och missar alla chanser till att sticka en syl i vädret. Men det känns bra ändå. Jag bär mina tankar inom mig och fastän kvällen såg ut att bli ett helvete slutade den bra. Jag har promenerat, skrivit, pratat och haft det bra. Och nu är jag så jävla trött på att man inte kan respektera varandra.
Varför kan man inte lägga ner? Det här är Sverige, det ska vara ett bra land - men det är världens samvete, och det är ett jävligt dåligt samvete. Alla går varandra bakom ljuset och vi har glömt konsten att vara ärlig. Jag ska nog flytta till Mocambique och sprängas på en mina. Kanske är det mer värdefullt att sitta utan ben och känna människorna runt omkring en som sliter, och bryr sig och samtidigt göra det man kan.
Jag försöker vara sjyst - vilket inte alltid fungerar. Jag hör ofta att folk tycker jag är dryg eller ganska oförskämd. Att försvara mig mot detta tänker jag inte göra då jag faktiskt är det, ja jag är riktigt jävla pissig. Men bara mot de som förtjänar de, de som verkligen behöver en böld i röven som kliar och svider så att de förstår att de själva är precis likadana. Jag skriker på tanter på tunnelbanan - när dom börjar skrika på mig. Jag sparkar på idioter på tunnelbanan - ifall de sparkar på mig. Och jag älskar de personer som älskar mig, och de förtjänar min respekt. Jag ska inte prata mer strunt för inatt. Människor är bara allt för bra på att glömma att oavsett om vi bor i ett land som Sverige så existerar det fortfarande något som heter vänskap. Och den är viktig.