Det var för 6 månader sedan, lördagen den 22: a augusti. Efter dagars väntan, i både regn och solsken. Vi hade stått ut med fulla britter och arga poliser. Ja vi hade klarat allt kändes det som. Så kom morgonen då det var dags och tillsammans med en dm vatten delade jag sovsäcken när jag vaknade upp. På led gick vi, till en ekande melodi av viva la vida-kören. Vi slog oss ner på bästa plats framför stadion och fördrev tiden på diverse sätt. Allt för att få Chris Martin att kännas mycket närmare, och tillslut, samtidigt som solen stack upp över träden bakom stadion, fick vi entra den magnifika Os-byggnaden på ett led, hand i hand. Mycket mer minns jag inte faktiskt. Så hög på lycka har jag nog aldrig tidigare varit, och kanske kommer jag heller aldrig vara det. Tack gode gud att jag iaf fick tillbringa en kväll med Chris Martin och japans fjärilar.