Jag har bestämt mig. Om jag bara får se en enda film till i mitt liv, så är det denna.
Filmfestivalen 2009, en lång kö till slutsålda föreställningar, men på något sätt lyckades jag (vi) att få tag i biljetter till den här filmen, och på första perkett upplevde jag något helt nytt. Verkligt igenkännande.
Filmen förändrade även min syn på det franska språket, från att låta som ett kletigt smörspråk till sexigt aggressionsspråk.
Jag kan pausa mitt i filmen bara för att se hela bilden, för att allt är så förbannat vackert och jag kan blunda - bara för att höra musiken. Jag kan bokstavligen känna igen mig i de humoristiskt tragiska karaktärerna; glädjen, rädslan och sorgen. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör filmen till vad den är, men det kanske är just det, att man inte kan placera den. Jag vet inte om jag ska sprängas av lycka eller tjuta av olycka.
Jag vet bara att jag vill lära mig älska precis som Hubert och Antonie.