Kasta kuddar i sängen och skrika eufori, krama täcket och viska till väggen: 'jag älskar dig, godnatt.' Inget svar. Jag har aldrig fått nåt svar - för väggar pratar lika lite som taket, eller golvet, och så många gånger jag legat med min iPod i öronen och kinden tryckt mot golvet bara för att känna hur det känns. Bara för att få känna mig så jävla speciell som njuter av livet ur en annan synvinkel. Ingenting runtomkring mig pratar, det är bara tomma vita spår som stirrar sönder mig med döda blickar och lika meningslöst blänger jag tillbaka, frågar; 'Varför svarar du inte? Varför är du inte här?' Jag har alltid drömt om en att köra min bil till en tom parkering, mitt i natten, se avgaserna blandas med de första strimmorna av ljus blandas under fabriksmolnen, låsa dörrarna och skrika tills mina lungor tömms på luft. Skrika så jag kräks, skrika så jag kvävs. Skrika bort alla elaka minnen som etsat sig fast och sluta prata med tomma väggar. Man får så jävla dåliga svar, och så somnar man arg.