Chans

Konsum, klockan 17. Julrushen hade börjat och rastlös stod han i kön - tycktes vara den enda som inte hade bråttom hem, den enda som inte var medveten om omgivningen. Stressade föräldrar skriker på sina barn, stressade expediter skriker på sina chefer och gamla tanter som gnäller på julskinkan. Ett pärlband av svett kunde ses i hårfästet och den varma vinterjackan som får människor att liknas vid Michelingubbar kändes obekväm. Varför skulle han använda den? Det var inte ens snö. Ingen snö hade fallit i år, bara slask och sandade gator som barn sedan drog in och varje tunnelbanestation blänkte av gråblaskig smuts. Det var precis som hela tvåtusentalet hade sett ut, och varför skulle det bli en förändring när forskare timme efter timme, minut för minut, slog nya larm om den globala uppvärmningen. Snart blir vi ånga. En obehaglig situation som fick den unge mannen med nyklippt lugg att drivas in i andra tankar.
Tyst lutade han sig mot väggen, noga med att inte välta någon del av julskyltningen. Det hade blivit pinsamt, han hade synts, han hade dragit uppmärksamhet till sig, resten hade blivit katastrof. Han hatade blickarna, var väl därför han målade in sig i mörka hörn under luggen som alltid var precis så lång att ena ögat kunde döljas efter behag medan det andra var ständigt täckt av hårgardinen. Där under slapp han allt vad verkligheten innebar, och räckte inte luggen kunde han alltid plocka upp de solglasögon som vilade i fickan utifall att han skulle råka ut för att nödsituation. Nödlösningar var ett måste om man skulle lyckas fly från verkligheten.

 

Sensommar, augusti, sjön låg orörd och blank i morgonsolen. Klockan var inte ens sju men hon hade suttit på en sten halvvägs ut i vattnet med ryggen mot honom. Han hade vadat ut, och stannat när vattnet nådde honom till knäna, två meter kvar tills han kunde snudda vid hennes rygg. Sommarklänningen hade glidit ner över axeln, axeln som hennes haka nu vilade mot när hon vände sig mot honom och log, diskret, försiktigt, öppet, mot honom.

 

Det var flera år sedan nu, men fortfarande kunde han minnas de där ögonblicken med henne. Hur hennes röst hade fått honom att darra, och hennes kalla händer som vilade i hans, hur hennes ögonfransar rörde hans kinder när han kysste hennes mjuka läppar.
Han hade alltid varit en blyg och tveksam person, en sån där som ser på och står tyst i ett hörn på fester, den där som dricker mest för att dämpa sin ångest för att han inte är lika full som de andra – han var den som stupade i diket på vägen hem. Vad det berodde på visste han inte, för han hade ju hela livet varit omgiven med människor som ständigt malde på, ord utan nyttja, bara för att inte hålla tystnaden sällskap. Han tyckte om att ha tystnaden som sällskap, och det hade hon också gjort. Det mindes han. Han stapplade ett steg närmare kassan, påminde inte den där kvinnan om henne? Och i tankarna klädde han henne i den ljusgula sommarklänningen med söta små humlor på – den passade perfekt. På några sekunder var han tillbaka i sina tankar – den där stunden.

 

Hennes kinder flammade i rödrosa toner. Inte av kylan, inte av rodnad, utan de salta tårarna som hade runnit ner i mungiporna. En man med hatt passerade, stressade förbi och manade på hunden i kopplet att göra detsamma. Det var en pinsam situation och han kunde inte längre slappna av när hon drog fingrarna längst hans halspulsåder. Tveksamt vände han sig bort. Han ångrade sig genast. Hur skulle hon kunna tolka det på något annat sätt än på det som var helt fel?

 

”Nästa, tack”, väckte kassörskans röst honom ur minnet och fick honom att generat mumla fram en ursäkt. Fumligt lastade han upp varorna på bandet, mer än någonsin önskade han sig bort till sin egen värld, in i luggen, in i ingenmanslandet som bara var hans. Kvinnan i kassan log mot honom, som om hon ville lugna hans rodnad och säga att han inte behövde vara så nervös, med nerverna utanpå kroppen som Cristina hade brukat säga och dragit med fingrarna över hans kind. Hon, Cristina, nej, kassörskan tryckte in hans mjölkpaket och han drog Konsum-kortet, satan vad lika de var. Som i trans packade han ner sin tygpåse och släntrade ut ur butiken. Han borde gå hem och tömma den, laga middag och sova men hamnade på en bänk vid den lilla parken.
En timme senare satt han fortfarande kvar. Det var inte kallt, bara lite kyligt eftersom det blåste. Om han hade rest sig upp i livet, eller bara vågat, så hade situationen inte sett ut så här. Hade han inte varit så förbannat blyg hade han kunnat säga de där tre orden, de tre pyttesmå orden på tolv bokstäver. De fyra stavelser alla önskar sig, och hon ville höra dem av honom. Hon hade väntat i tystnad på att han skulle bryta isen, men han hade aldrig sagt dem, visste knappt vad de var. Ensam framför spegeln hade han tränat, prövat sig fram som en marionettdocka utan trådar, men hans läppar såg konstiga ut när han viskade; jag älskar dig. Han tänkte sig ett mattetal man inte kan lösa. Det verkar så svårt, men det finns ändå en lösning och när man lärt sig den är den så enkel, rent av barnslig, precis som ord.

 

Barnslig som ord.

 

Hans chans att ge henne det de båda ville ha gled honom plågsamt långsamt ur händerna. Han kunde faktiskt se den, hur den drog sig utåt vattnet, mot näckrosorna på andra sidan, bars upp av vinden och spreds med den. Splittrades. Hon vände sig bort hon med, utan att veta vart hon skulle ta vägen. Snubblande hoppade hon ner i vattnet (plask) och började gå inåt land (plask). Han stod kvar, oförmögen att följa henne. Skulle han någonsin ha lyckats med det, även om han försökt?

 

Han visste inte. Samtid var dåtid som var framtid som var utom räckhåll. Blundade han var han där igen med läpparna mot hennes hals (du smakar salt), åter i den tiden när de var kravlösa (chanslösa) och inte krävde ord och bokstäver av varandra (j-a-g ä-l-s-k-a-r d-i-g, tolv bokstäver, fyra stavelser, tre ord, tre små ord men små ord är svåra ord). Det var kanske därför han hade så lätt för att fly. Kanske var det minnena av att vara chanslös som höll honom under armarna.
Bakom solglasögonen var världen tonad och diffus. Tog han av sig dem lyste allt i klara, bestämde färger.Det var lätt att välja vilken färgskala som passade honom. Långsamt reste han sig från bänken, tömd på tankar, fylld med minnen. En ljus sommarklänning som fladdrar i vinden, en klänning som han egentligen inte tyckte om, men på henne hade den varit vacker – på henne var allting vackert, men nu var det för sent, tiden hade börjat ticka och hon hade sprungit ifrån honom som sekundvisaren på en klocka springer bort timmarna. Tre år senare och hon hade spillt sina sista tårar, hade säkert nytt jobb, blev uppvaktad av vännerna, hade säkert köpt en lägenhet med ljusa gardiner där det luktade av basilika och stearin, där man välkomnades av en handmålad tavla, väggar i jordnära färger, hon hade säkert någon ny i hennes liv som fyllde henne med dom svåra orden och hon hade säkert lärt sig att ge honom en andra chans. För den unge mannen i svart lugg hade en chans räckt, och precis som en biljett till himmelen skulle den här chansen aldrig någonsin återvända. Det var för sent.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0