Det kallas barndomsnostalgi? Nej, det kallas barndomsidioti. Jag saknar inte min barndom. Jag bläddrade mig igenom diverse bilder föreställande mig, liten i en flytväst. En lintott på en sten, pottfrisyr och vit skjorta, sex barn som skrattar på föräldrarnas vilja. Jo visst minns jag dagen. Ute på Ingarö, kan det vart höst eller vår?
Familjerna var samlade, vi var välklädda barn till fina föräldrar som även de för stunden var prydt klädda. Barnen - de vuxnas centrum skulle fotograferas och placerades på varsina stenar utanför det gröna pinstaketer på baksidan, precis där vid stigen, där det brukade springa Lokatter. Upptrampad och torr, rostade barr och färg som flagnat och lossnat i vinden, barn som inte vill sitta still. Jag kanske var sex år vid den här tiden och mitt andra hem låg på Ingarö.
De tuffa pojkarna fick varsin sten ; helt ärligt minns jag inte hur det kom sig att vi står som vi gör, men där står jag på en grå sten som i minnenas värld börjar skina som den dyraste guldklimpen. Mammas guldklimp. Spejandes, med sin bysse vilande i handen, blickar han trånande mot de andra, minns hur föräldrarna samlats med varsin analog kamera för att föreviga stunden, och i mitt minne ser jag hur de koncentrerat fotar oss. Det som finns kvar av den här stunden är inte vad jag upplevde, inga föräldrar som räddar det dyraste de har - nej bara sex små skitungar, utplacerade på två stenar, peace-tecken, pottfrisyrer, borttappade tänder och små flickor i kläder från trettiotalet kan man tro. Det var en familj som nu finns utplacerad på diverse ställen i det avlånga landet Sverige. Men som familjer är man ju bundna till varandra - föralltid, och någonstans inuti så är vi, och kommer alltid vara bröder och systrar. Min syster, jag, min bror, och min syster igen. Kan man säga så?