Åter till stranden.  Tankarna som strömmar likt rännilar och mynnar ut i djupa skåror som skär och trasar min själ i bitar. Ensam hänger den som gammal tvätt på en lina, utstött och förnedrad av vinden som leker sig genom de små revorna.
Tvätt som glömts bort och linan som bidragit till större börda än lättnad och ett handarbete som var helt lönlöst. Maskorna har spruckit under min läpp – koda sipprar ut och smyger sig ner över min haka varifrån den droppar liksom regn från hustaken. Knappt syns den, endast som ett streck någon målat dit, men det svider. Kliar jag fastnar naglarna i skinnet och river upp den lilla sprickan, en hudbit kanske lossnar, så jag väljer att bara stirra in i mig själv. På andra sidan spegeln möts våra blickar, de liknar faktiskt varandra. För fingrarna långsamt mot munnen, faller i en spricka, världen är så vacker synkroniserad. Världen är så vacker när en sliten gardin fladdrar i vinden och grus slungas upp som vilda barn – de springer nerför min kind, smakar som en promenad längst havet.  Det är så vackert när vinden stjäl min tvätt och försvinner. Då står jag ensam kvar, som ett träd utan koda, som ett gammalt träaktigt skal.