Jag saknar dig, jag saknar dig

Aldrig har världen haft så många nyanser (av svart och vitt) som när tankarna vidrör de förbjudna områdena, de där filerna jag gömt i ett arkiv, långt, långt bak, djupt ner i det omedvetna. Aldrig har jag älskat att vara så nostalgisk. Aldrig har jag drömt samma dröm flera nätter i rad, och aldrig har jag mått så bra av att gömma mig i sorgens dimmor.

Jag saknar dig, jag saknar dig

Pina min kropp, även jag skall uppstå en vacker dag. Vi vet alla att ärr inte försvinner, och med insikten om att jag är medveten om vad jag är medveten om, är det dags att krympa mig själv, sluta gå som en upprest individ, för i det medvetna inser man att allt ligger under en; höjdskräck och yrsel smyger sig på och inget kunde varit mer lugnande än att lägga sig platt på marken och stirra rakt upp i skyn.

Jag saknar dig, jag saknar dig

När man kommit till det stadiet går det inte att resa sig igen. Det var flera år sedan, och trots att många försökt dra mig upp är det som om något slags dilirium inträtt. Jag kan inte resa mig, måste stirra ... lite ... till. Måste få en sista skymt av molnen, friheten och lyckan, bara lite till. Jag väntar på att den skall falla. Över mig. Över mina känslor. Som syndafloden svepa bort allt ont och ett nytt paradis skall uppstå här på jorden.

Jag saknar dig, jag saknar dig

Kärlek är himlen som vi ser, den vi inte kan beträda, och lika bra är det, men just det är också anledningen till att vi en dag reste oss upp; vi är en bit på väg. Men aldrig har det varit så smärtsamt att gå, och aldrig har det varit så skönt att regressera sig själv ner till trälarnas nivå. Aldrig kommer jag någonsin resa mig igen. Föralltid kommer jag vänta på att du likt en stjärna åter skall falla över mig, och jag väntar för jag vet, att kärlek finns. Jag har faktiskt besökt himlen en gång.

Jag saknar dig, jag saknar dig

fall med mig