En pojke i luva står vid en mur av rött tegel. Det vita bandet fladdrar honom i ansiktet när han drar korta andetag på en vidrig cigarett. Påminns om ett borglömt försök till revolt. Allting går runt, som en karusell på tomgång och de röda stenarna skyddar hans fall. Den omoderna reklamen får fart och en liten bit papper blåser iväg. Fastnar i murbruket. En liten snöflinga landar på glödande kol, smälter. Ingen någonsin hann se dess mönster och till marken faller den. En vattendroppe. Hans rödspruckna fingrar darrar. Kan inte värmas, finns ingen eld. Bara glödande kol. Dom där tankarna, dom som är så läskiga. De som får läpparna att darra och hans fula ovana att tugga på cigaretten att ta fart. De närmar sig och det finns ingenstans att ta vägen. En stor röd mur hindrar pojkens flykt. Klättrar han på smutsiga väggar, greppar efter ett vitt band, planerar sin egen revolt. Mamma, pappa - jag tar inte droger.

Ibland behöver man vara ärlig mot sig själv, och alltför ofta är detta något jag försöker undvika. Mina tankar är något som skrämmer mig och jag vet inte längre in eller ut. Tror jag stenhårt på min plan, eller är det bara en flykt för något jag egentligen är rädd för. Handlar jag utifrån rädsla eller vett, och är jag så jävla klok som jag ibland får för mig? Ibland borde jag vara ärlig mot mig själv - men det, om nåt, är vad jag är rädd för. Som att famla i ett tomt mörker, i en källare  fyllt med farfars reliker, men du kan bara känna dig fram och du vet redan innan du stiger in att du kommer välta alla hyllor.
Allt jag säger är inte sanningen, och oftast är livet något jag själv diktar upp. Kanske i tron om att det skulle vara mer intressant så. På grund av min rädsla har jag flytt mig själv och istället lever jag i någon jag önskar var jag.
I ärlighetens namn så kanske allt känns som ordslöseri - men för mig är det här det mest ärliga jag någonsin skrivit här. Något jag publicerar, en bit av mig. Låter de som vill klänga fast vid ett litet hopp om att lära känna mig, för Kalle Lindberg. Du vet inte vem du är, och det vet ingen annan heller.
Kanske borde jag öppna mina ögon och se dig själv. Det kanske du skulle lära dig lite på. Tills vidare får min regression hjälpa mig fly verkligheten och i framtiden ska jag försöka visa mig själv. Men det kommer ta tid, för först ska jag skrapa fram en kontur med samma iver som de gamla människorna på Tv4:as triss.