Nu har jag allt för länge väntat på att idéerna ska komma till mig. Dom dyker liksom inte upp. Istället bläddrar jag runt på aftonbladet i sökandet på vardalig spänning. Hjältar hit och hjältar dit. En gala för att hylla våra vardagshjältar. Jomen tjena, vad är en hjälte liksom?
 Människor som offrar sitt liv för  andra? Jag tror samhället allt för länge har väntat att något extraordinärt ska hända och när vi med tårarna frysta längst kinderna ser på hur jorden långsamt tynar bort, har börjat romantisera ordet hjälte. Någon som gör något bra för någon annan. En människa i latexdräkt som flyger fram över gatorna för att rädda små barn och gamla pensionärer, hundar som trillar i sjön och kvinnor som blir rånade av elaka män. De skrämmer iväg inbrottstjuvar och stoppar mord, de offrar sina liv. De är vår vardags martyrer. Vår herre Jesu Krist som kan bota de döende och på den tredje daggen återuppstå. Minnet, återuppståndelsen. Hjältarna kommer vi alltid minnas - för de gjorde någonting för oss. De offrade sig. De gjorde vad de trodde var rätt. 
 När plikten att vara medmänsklig försvann och vi under 00-talet låste in oss bakom bom och lås i rädslan för allting som kan hända - blev det plötsligt storsint att hjälpa andra. Att våga trotsa utegångsförbudet och gå med huvudet rakt, att se folk i ögonen och att säga sin åsikt och kanske bara tanken av att ha en åsikt får andra att rysa.
 Nu sitter världens medborgare i varsin cell med geväret i högsta beredskap och hyllar de som vågar kika ut. Kanske borde folk bara ta och mova sitt as så slipper tv anordna den där jävla galan som hyllar våra vardagshjältar...