Vid sju-tiden tågade jag och Emma in på cirkus för att mötas av en lång kö av förväntansfulla tonåringar.
En fyrtiofem minuter senare och vi satt inne på golvet i Cirkus och väntade spännt på Jenny Owen Youngs, och plötsligt reser publiken sig upp, så även vi, och vips står vi vid staketet, mitt emot en svart förväntansfull flygel.
En söt tjej med glasögon inleder och när den ryska skönheten tillslut kommer in på scenen är förväntningarna stora.
Hon kan sjunga på riktigt.
Hon har utstålning - på riktigt.
Och hon heter Regina Spektor.
Nästan två timmars njutning i en stillsam publik, en publik som inte står still pågrund av lamhet eller skräcken i att de köpte biljetter till en värdelös konsert. Nej, en stillsam och njutbar stämmning som nästan går att ta på och en ryska som levererar, klinkandes på ett piano, med en trumpinne i ena handen och dunkar takten mot en gammal sliten stol. Ur mikrofonen skriker hon ut "and you don't love your mother, and you know that you should...." och även om jag inte kan referera till texten om den stackars lilla rika pojken, så går det bara inte att låta bli att älska den här människan.
Regina Spektor tog sig in i mitt hjärta under nationella proven i nian och har bosatt sig där med sina fantasifulla låtar och rösten som jag skulle vilja kalla den bästa av alla kvinnliga varelsers.
Bara det att jag faktiskt drömde om konserten igår natt gör att jag nog faktiskt skulle kunna klassa den här som en av de mest beundransvärda konserter jag varit på.
Jo, det var allt bra vackert.