Här i veckan upptäckte jag ett för mig nytt band. Jag letade upp dem på youtube och det visade sig att jag hade visst hört flertalet låtar av gruppen utan namn.
[ingenting]'s senaste skiva, den tredje i följden, men den första för mig heter 'Tomhet, idel tomhet' och är en fantastisk skiva. Man lyssnar igenom den ett par gånger och lyssnar bara delvis på texterna, snappar upp delar och helt plötsligt fick jag för mig att dessa skulle vara utsända av t.ex. livets ord. I öppninslåten 'Hallelujah' sjunger sångaren Christopher Sander "när jag slutar tänka börjar jag förstå att gud inte bryr som hur rakt jag kan gå, så länge jag går, går jag i änglarnas spår, så länge jag lever dricker jag ur djävulens skål".

Kanske är detta inte ett frireligiöst band, utan kanske reagerar jag bara precis som det är tänkt. Sverige är ett av det mest anti-religösa landet i världen och att överhuvudtaget nämna gud i en låt är för mig att tänja på gränserna, och det känns helt plötsligt lite obehagligt, samtidigt som resten av deras texter känns små och smått naiva, men fortfarande på ett vuxet sätt. Som i låten 'Tack', som lika gärna skulle kunna vara en dikt, eller ett tal hållt till ett par mycket uppskattade personer. "Tack mamma för luften och alla molnen..." känns barnsligt och samtidigt kan man inte låta bli att själv vilja tacka för allt som är bra här i livet.
Svensk indiepop när den smakar bra, och även fast vissa låtar känns lagom ljumma, som t.ex. "Dina händer var fulla av blommor" som är den mest kritikerhyllade låten på skivan. En helt okej låt men som jag snabbt tröttnar på och inte ens orkar lyssna på texten. Kanske skulle jag förstå allt lite bättre om jag försökte med det?
Ett som är säkert är iallfall att jag ska se dem i sommar, varesig det blir på Peace & Love eller på Arvika-festivalen.