Det kallas problem. Och de finns överallt.
De är abstrakta ting som dyker upp här och var, ja i nästan varje situation, och de går liksom inte att reda ut. De är som den gåta man får på en uppäten päronsplitt.
Problemet, med mina problem är att jag nästan aldrig ser dem. För när vet man att man har ett problem?
Att hitta ett krossat nudelpaket på sängen eller att faila ett prov, eller att ha en människa hängande efter sig. Trycket, det där som känns när man ska landa med flyg, spänningen mot bröstet blandat med spänningen av att komma någonstans och man inte riktigt vet var, är ungefär som mina problem. Jag har tappat bort dem i virrvarret av tid och rum och de har blandat sig som gift i klart vatten. Helt plötsligt är marken där jag står ett levande schakbräde och jag lyfts fram som första bonden.
Människor som pratar om att det finns något större ovanför oss, människor som tror på "något". Ikväll har jag kommit fram till min tro, och den är tro det eller ej inte särskilt fantastiskt eller övermänsklig. Det handlar om mina problem. Jag är allt för lat för att tro och mina problem väger istället tungt över min ryggmärg.
När man börjar nysta i luften fångar man plötsligt upp nävar med tunna snirkliga nät av problem, och man kan inte låta bli att riva ner allt samtidigt som man blunder och försöker sluta. Så länge de inte syns är problemet inget problem. En person man inte tycker om är ingen man tänker på förens den dyker upp.
Därför har jag de senaste åren varit bra på att blunda, och vid det här laget är jag nästan blind, så kallad likgiltilg. För jag kan inte längre känna mig ledsen då något ont händer och jag kan inte ta tag i min egen situation och se det allvarliga. Det är som att spela någon annans liv på The sims och man väljer vilka knappar man ska trycka på. Jag vet vilka jag ska trycka på - men jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Det kan irritera många människor och jag kommer ofta på kant med dessa som försöker sätta sig över mig för att pressa lite hårdare.
Meningen med det här är att jag ska försöka samla mina tankar och få grepp om omvärlden, men i nuläget ser det inte särskilt positivt ut, och jag kommer för ett bra tag fortsätta blunda som en blind kattunge och snubbla i mörkret  tills jag om några år, när jag mognat och inte längra handlar som ett barn, eller som en medelålders gammal man, och inte längre kastar blickar omkring mig och lagt vapen att vila, då ska jag öppna ögonen och sila solens strålar. Och då kan jag få en fast bild av vad som är jag och mina problem, och tillslut kanske de kan lösa sig. Och om inte, så kommer jag iallafall att lära mig leva med dem.