En gång jag seglar till havs ...

Lördagen har stått stilla som i ett tidlöst rum och helt plötsligt stod mörkret och knackade på. Vi som inte ens hade hunnit lämna Stockholm.
Nu sitter jag i Oxelösund och i rummet bredvid skönsjunger släkten Evert Taube medan jag utvidgar mina musikaliska vyer över spotify. För tillfället är det Kraftwerk som ljuder i högtalarna. Anledningen till att jag fastnat här framför datorn får skyllas på mitt ointresse i att lära mig alla dessa visor och drf kan jag tyvärr inte sjunga med.

Tidigare idag när vi satte oss i bilen tog jag min iPod, lät den genljudas av Mew's "Frengers" samtidigt som jag lutade huvudet mot rutan och blickade ut i det kalla regniga Sverige. Då slogs jag av tanken; fan vad länge sen jag åkte bil.
Förvisso händer det att jag åker bil, typ när jag blev skjutsad till och från färjan till Estland. Men när, när åkte jag senast bil  ... riktigt långt dessutom?
Det känns som en evighet sen och jag kan verkligen inte minnas senaste gången jag satt där och stirrade ut över svenska 'autobahn'. Tyvärr, måste jag tillägga. För det där med bilåkning är underskattad. Det är tiden då man inte vet vad man ska göra och verkligen kan ta tiden till att göra något ordentligt, just för att inget går att göra. Där kan du sitta och lyssna på musiken, och känna det musiken ska förmedla. Där kan du stirra, och verkligen stirra, bara för att det är totalt ointressant att stirra. Där kan du sova, för att det är så förbaskat skönt att luta huvudet mot den kalla rutan och i den obekvämaste ställning försöka få en stunds sömn. Och visst, den finns alltid där, sömnen kommer alltid på besök i en bil. Iallfall när jag är där. Jag vet inte vad tanken med denna text var, men jag ville bara påpeka att jag älskar att åka bil, det är sån förbaskad avkopplande terapi ...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0