Jag är ganska enkel att göra lycklig. För mig räcker det att känna vindens drag när man svischas fram och tillbaka på en gunga, eller att se ett höstlöv med extra tydliga nyanser.
Just för att jag uppskattar dessa saker så mycket kan jag faktiskt säga att jag i princip alltid är lycklig. Men detta innebär även att jag är smärre lättsårad.
Som när någon vänder sig om och fäller en kommentar jag inte räknat med.

Det sägs att tid läker alla sår. Då är jag för tillfället i den stora riskzoonen för infektion, hela jag blöder som ett öppet sår. Men det krävs tid, och när jag tänker tillbaka på tiden innan är det svårt att förstå att där finns nu en stor spricka riven genom själen. Men det är bara att sätta på ett plåster, för det är bara jag som skapar det som är här och nu, och jag vet vad jag vill. Det krävs bara tid.

Längtar aldrig ni tillbaka till bortglömda tider? Jag tänker på tider som högstadiet, jag och Sofia, Mälarhöjdens största töntar som röjer runt och skiter i vad folk tycker och tänker. Varför glömmer man det? Varför är så mycket annat viktigare nu? Varför ska jag börja bry mig nu helt plötsligt?
Varför är jag så rädd för att ta ansvar?

Jag antar att denna text bara grundar sig i min rädsla för att snart vara tvungen att växa upp, på riktigt ...