Men det som stör mig mest är dessa heteronormativa föräldrarna som alltid försöker hålla skenet uppe. Jag har vänner som för sina föräldrar kommer ut, varpå föräldrarna utbrister att "tja, det är ju en trend bland er ungdomar".  Vad är det för trend det pratas om? Blev det plötsligt coolt att vara sig själv? Är det vad de menar? När fördomarna börjat släppa mot andra läggningar än den heterosexuella så kliver de förståndiga föräldrarna fram och talar om en trend. Det är tydligen en liten modefluga att springa runt som bisexuell.

För mig handlar det verkligen inte om något sådant, och jag hoppas och tror faktiskt inte att någon ungdom är så korkad att den utger sig för att vara bisexuell av anledningen "det är coolt". Var ligger det coola i att besitta förmågan att älska en av samma kön? Ingen har någonsin sagt att det är coolt att älska någon av det andra. Vilket kanske egentligen borde vara coolare med tanke på att det finns skillnader mellan könen, med tanke på att det därför borde vara mycket enklare att älska någon av ens eget kön eftersom man är mer lika varandra i arvsmassan.

Fast jag tycker överlag att det är ett dumt ämne att diskutera. Det finns tjejer som hånglar med sina vänner under påverkan av alkohol. Det betyder inte att de måste besitta egenskapen att kunna förälska sig i dessa vänner. Det finns de som kanske utger sig att vara "bi" bland sina vänner - men jag tror inte att någon av dessa skulle sätta sig med sina föräldrar och berätta att de kan bli kära i vem som helst. Det är fortfarande de vuxna som styr vår värld, och det är hos de vuxna som fördomarna finns till största delen.

Det dummaste jag någonsin hört är de föräldrar som påstår att detta skulle vara en fas. Föräldrar som klappar sina barn på huvudet och säger seså, inte ska du säga att du är bisexuell - det kommer snart att vara över. Tryck på röda knappen - svaret är FEL!

Har man kommit så pass långt i sin sexualitet att man faktiskt kan tala om det med vuxna människor så är man ganska säker, och den där gesten att klappa sitt barn på huvudet och säga "det går över" tror jag mest är som en tröst för de föräldrar som skaffade barn för att få barnbarn. Jag syftar på det ständiga tjatet om barnbarn och såna där familjeangelägenheter. Jag kan förstå att det känns konstigt, det där med att bli utan barnbarn - det tillhör ju trots allt samhällets normer att växa upp, gifta sig, få barn, barnen får barn och man blir far/morförälder. Men allt handlar väl inte om barnbarn? Och förresten går det ju att adoptera om man nu väljer att leva med en samkönad person. Annars finns ju faktiskt också möjligheten att man blir tillsammans av någon av det motsatta könet för att sedan slå sig ned. Att vara bisexuell betyder ju faktiskt att man kan falla för båda.

Vilken tur då att jag har en sådan bra mor som inte uttryckt detta som en "fas i livet" utan verkar väldigt accepterande.