Våren håller på att spricka upp som ett leende på mina läppar och min nya vana - att gå till skolan varje morgon, är en god vana. Bilarnas avgaser blandade med Lilikoi boy på mina läppar, snurrandes i min skalle blandat med det jag just nämnde - färger. När man kommer vid liljeholmsbron brukar jag se upp mot motorvägen som leder bort från stan, dessa grusiga gator och  de knoppiga kvistar som hänger ovanför cykelvägen där jag går. Jag föreställer mig allt i en liten starkare nyans av grönt, prövar lite rött, gör det daskigt grått och upptäcker hur vackert allt blir med färg. Bara i min fantasi är världen redan en utopi.

Om någon som ibland läser på min blogg lyssnar på det isländska bandet Sigur Rós så vet ni säkert hur deras omslag till senaste skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust" ser ut och kanske förstår ni då vad jag talar om. En sommaräng, lyckliga människor som hoppar över ett räcke och hundkex i mängder i det övervegeterade diket. Vad vore allt detta utan de gröna nyanserna, den sommarfärgade himlen och molnen som studsar fram i kanten av bilden.

Jag har drömt mig bort till vyer som denna under den gångna veckan. Vad vore denna bild i svartvitt?

Liksom katten som jagar råttan, jagar jag de klara rena nyanserna som får min hud att ila av rysningar tusen gånger på rad, det ger en sån förbannat stark känsla det där. Många talar om att musik är godis för öronen och snygga modeller små karameller ögonen, men mina blågrå ögon faller lika pladask för färgklara saker som en sommardag, en fin glass eller bara en grafittimålad vägg.  För mig ger det samma kittlande effekt som den djupaste bas mullrandes i min mage när jag lyssnar på musik.

Jag brukar tänka mig som små eldflugor som följer med mig när jag går där längst motorvägens kant, försöker föreställa mig tre nakna män som korsar den trafikerade vägen, en geting och de där krypen har en varsin burk med färg de kan sprida i luften som biltvättsfärgat vatten som plöstligt får liv i solen och börjar dansa. Elektroner som skriker i ljudet av fart och bildar en liten regnbåge på gatan framför mig. Ja, mina drömmar är nog litet sjuka ändå - men vad gör det när man  en hel natt kan drömma om ett universum, så svart att allting bleknar, och små trollsländer som strör pölar av målarfärg på himlavalevet, blåser ut dem till vackra mönster och kreerar ett nytt sätt att se på stjärnorna. De där tecknena suddas ut och kvar finns endast ett moln av bekymmerlöshet, ja, färg är något som gör mig lycklig och när våren närmar sig, och pollen bryter ut som en dimma av heroin, så tillåter jag mig själv att hallucinera lite. Idag har jag ett regn av grönt stoft runt min hand. Två lila sländor med guldskiftande vingar blåste det just till liv.  Jag undrar till vilken färg jag vaknar imorgon.