1. Kent

Stämmningen. Förväntningarna.  Inledningen.  Peace & Love. Kanske inte det ultimata stället. Men de lyckas gång på gång. En ny version av Utan dina andetag synkroniserad med "Det finns inga ord" och resten av låtvalen följde i samma spår. Det avslutades nästan med tårar till 747 och M. Dom kunde faktiskt fått spela 30 minuter till. Jag hade inte klagat.

2. Jónsi

Helt ärligt. Jag hade gåshud i en och en halv timme. Och jag satt ned!

3. Biffy Clyro

Mitt hypeband 2010. Jag fick höra samtliga låtar jag ville. Jag fick skrika så mkt jag ville. Det var solnedgång på en parkeringsplats i Borlänge och Biffy Clyro var sjukt mycket hårdare på riktigt! Det fyllde mina lungor av friska tag.

4. MGMT

Nog för att de inledde med nästan samtliga låtar jag ville höra, men vad gör det när man bjuds av ett blomstrande potpurri och tonerna som vandrar upp och ned i "Time to pretend" till att avsluta med att hoppa ihjäl sig till "kids"?

6. Avantasia

Det finns de som kan sjunga och de som KAN sjunga. Samtliga i Avantasia KAN sjunga. Jag njöt i 2 timmar av att bara lyssna - den sista halvtimmen blev aningen för lång. Tyvärr.

7. Mika

Konserten på annexet var en bevikelse, men desto bättre blev det på Peace & Love där tusentals ungdomar skuttade i takt till hans tuggummifästans leksakshits serverade i en Happy Meal, och här lyckades han verkligen lyfta på hatten och träffa tonerna som då jag såg honom 2007.

8. Julian Casblancas

Hade aldrig hört en låt av mannen trodde jag. Men det visade sig fel. Indianpop med fjädrar och skuttande publik invigde Peace & Love.