Öppna dörren. Sätt dig ner. Starta. Ge dig av. Hitta hem. Försvinn.
Ljudlöst svänger han ut på E18, sedan mot E4. Han ska härifrån. Natten är anonymt svart, vägen badar i bronsfärgat lampljus. En undran – vem som svek vem först.
Han vet inte vart han ska, bara att han ska bort. Hastighetsmätaren slår gång på gång över tillåten nivå. Inatt är han ensam på vägarna. Det hade han varit redan i trapphuset på väg ner till parkeringsplatsen. Så fort han hade låst dörren bakom sig hade tanken slagit honom: nu var han helt ensam. Han trampar återigen på gaspedalen, låter motorn prestera, tillåter sig att bara tänka på fartvinden. Vinterlandskapet utanför glittrar dunkelt i nattens ljus.

Hon ligger på sängen, tänker förbjudna tankar. Dom där som så gärna kryper på, tätt under huden och bosätter sig där. De där tankarna som inte får finnas. Vänder sig om, kramar kudden, viskar till väggen och somnar om. En dröm om mammas ömma famn öppnar sig och sprider ljus över tillvaron. Flyr in i en värld som inte längre finns, den värld hon lämnat – den hon inte ville vara. Det överhettade täcket bleks i solens första strålar när de silar genom persiennerna. Önskar hon kunde dela det här ögonblicket med någon, bara någon. Någon som kanske inte är så speciell, men någon hon kunde hålla om och dela ett sommargult täcke med och en kärlekstörst omöjlig att släcka med tio tusen liter vatten.

Bakom honom rörs snö upp, blandar sig med avgaserna och bildar gigantiska moln. Ändå ska ingen se att han har varit där och aldrig kommer någon att hitta honom. Om de försöker är irrelevant för hans fotspår är för evigt överkörda och övergivna.
Ingen kommer att hitta honom, inte ens kvinnan han lämnade i sin lägenhet. Skulle han någonsin träffa någon han en gång kände kommer han att bli ställd mot väggen – hur kunde han lämna henne? Han vet inte. Hon som ligger kvar i hans säng är perfekt men inte hans. Man kan inte leva med någon som alltid ska vara bättre. Motorljudet håller med och stegras ytterligare. På höger sida om vägen ligger en sjö, ett par hundra meter fram lyser ett litet samhälle. En rodnad vid horisonten varnar för solens snara uppgång. Han stannar bilen och snön krasar under hans gummisulor. Kylan biter. Han ställer sig på den tjocka isen och huttrar till vid insikten om att han antagligen är mer vilse nu än när han startade bilen för fem timmar sedan. Solens första strålar träffar honom i ryggen.

Om han ändå vore här. Hon är lämnad, och hon vet om det. Ensam vid ett frukostbord, petar i en skål med socker. Hon blickar mot den tickande klockan och väntar, låtsas som att han bara är på toaletten. Hennes grå fleesebyxor som hon sparat i över tjugo år skaver mot knäna och för ett ögonblicks sekund tappar hon kontrollen, river av dem och faller skrikande mot golvet, men det onda i magen tar emot och med salta kinder och rödblöta ögon gömmer hon sig under köksstolen och skakar galler som ett litet barn. Ingen ska få komma in igen - aldrig någonsin. Det är hennes fel att det blivit såhär - hennes desperata rop på kärlek har fått honom att gå sin väg, utan att lämna några brödsmulor efter sig. ”Det här är ingen lek i kärlek, det här är ett slut”, tänker hon och kramar stolen hårdare. I hennes öron viskar en melodi, en melodi han brukade vissla på när hon inte kunde sova. Men det var på den tiden han älskade henne. Nu väntar bara ett slut på allting och hon undrar hur man lättast kommer dit. ”Kan man hoppa över ett kapitel eller två?” Stänger ögonen till bilden av en liten pojke hon brukade hålla i hand. Någonstans här i världen finns han nu, men i jakten att bli som idolerna på tv föll dom tillsammans och nu har de tappat bort varandra.

Morgonen är långt gången nu. Vare sig han vill det eller inte måste han äta. Han kör försiktigt in i den lilla staden, smyger fram och parkerar till sist i närheten av en livsmedelsaffär. Ica-skylten känns obehagligt bekant på en plats där han aldrig varit. Väl inne i butiken blir han stående. Vad ska ha äta? Han kan inte tillaga något, inte sitta vid något bord och äta. Avsaknaden av vardaglig bekvämlighet slår honom som en örfil. Han går ut igen. Termometern i bilen visade på tretton minusgrader. Först nu börjar han inse att han inget har utom den mörkgråa bilen vars lack blänker skoningslöst i det hårda ljuset. Obestämt börjar han gå, söker sig bort från sanningen. En Pressbyrå-logga lyser en bit bort och benen liksom dras dit. Koffein, stillade tankar, socker, ät fett och socker tills du spyr, vad som helst som dödar tankar. Ett par meter innan den räddande dörren krockar han med en rödgråten kvinna.

Hon skulle kunna falla för honom på sekunden. Han skrämda ögon med den nyklippta luggen på höger sida. Hon skulle kunna säga att hon älskade honom. Hon skulle kunna offra sig. För det är nog vad som krävs.
Efter de regresserande drömmarna under köksbordet samlade hon sig, tog på sin gröna kappa och sprang ut i förmiddagssolen. Vinden jagade hennes halsduk åt ett obestämt håll och hon följde illvilligt efter. Hon plockade upp sin nyköpta iPod nano 16 gb i en röd nyans och slog på en psykedelisk melodi. Tillsammans med en trasig cigarett hon sparat allt för länge och den pulserande musiken börjar världen snurrar och långsamt glider hon in i en dvala när hon långsamt traskar fram längst snöhögarna mot okända mål.
Ett ögonblick senare, hon blundar. Glömmer bort hur allt annat existerar och en tidigare okänd eufori stiger i hennes huvud när hans ögon för en sekund möter hennes. Murarna faller sönder och blottad inför omvärlden böjer hon sig fram, reser sig på tå och smakar på hans tunna läppar. Tappar bort sig i drömmen och märker hur han fortfarande stirrar på henne. Väntar kanske på en ursäkt?

By: Karl Lindberg&Sara Tyllman