Strålar, små gnistrande tänder som skrattar och ler.  Tjut och glada röster - och idag mår jag bra. Den där oron över att varje dag logga in på bloggen och tänka: vad kommer det slinka ur mig för självmordstankar idag, är nästan som bortblåst. Dom där orden som så enkelt rinner genom mina fingrar och översvämmar mitt tangentbord i känsloladdade skakningar har försvunnit som dimma. Jag vet inte vad jag ska skriva idag! Jag vet inte vad jag ska tänka!
Idag har jag format min dag som om jag vore en helt vanlig tonåring - vilket jag egentligen borde kunna säga att jag är, trots att mitt ego pekar stenhårt på mig och samvetet skriker: du är inte vanlig, du är speciell!
Idag har jag skolkat en debatt. Jag har skolkat, precis som vanliga tonåringar, och jag har pratat i telefon och somnat av lycka i en säng som inte tillhör mig. Jag har luktat på ett örngott och låtsas att det är någon som håller om mig när jag ska sova. Jag har viskat små fina ord ut i tomma intet och inte fått något svar - precis som vanliga tonåringar gör, instängda i varsit hörn kämpar för de för att vända sig om och se att någon håller i en men tappar taget och slukas i acneträsket. Jag har stått i ett av alla jordens hörn och känt mig vanlig när mobilen ringt och jag trillat ur sängen av förundran. När jag sprungit till tunnelbanan och för första gången på månader känt mig mänsklig för att kylan inte längre tuggar på min kropp med fula käftar. Jag har själv tuggat på rå fisk, precis som trendiga ungdomar med smak för multikulti. Jag har fått två nallar som jag inte lyckats döpa än, men dom sitter här bakom mig och håller varandra i handen på en röd pall. Snart ska jag krama om dem precis som en vanlig tonåring gör när man regresserar sig och strider för sin överlevnad i barndomsdrömmar.
Februari är här och mitt år kan börja - nu är det bara en lång väntan kvar ...